Det är SSU:s fel och inte Reinfeldts fel

I början av förra seklet var det bland andra SSU som såg till att ungdomar på fattiga Södermalm inte gjorde sig skyldiga till brott. Idag har SSU misslyckats och sitter på sina häckar och skyller på Reinfeldt i stället för att utbrista "Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är, ty internationalen åt alla lycka bär".

Undersköterskan och den uppeldade bilen
Det är sorgligt att läsa om upploppen i Husby och andra stockholmsförorter. En undersköterska med 20 400 kronor i månaden får sin gamla Toyota uppeldad av "förfördelade ungdomar" (läs egotrippade skitstövlar). För henne är bilen betydelsefull och det är tveksamt om hon har råd att köpa en ny. Både bilens värde och hennes privatekonomi har gjort att hon bara har trafikförsäkring. Bilen är det enda av lyx hon har. För henne är det känslan av lyx men för många av oss andra är det något självklart att ha en eller två bilar. Bilen betyder att hon kan var hemma lite längre hos barnen på morgonen så att hennes nattarbetande sambo hinner hem innan hon drar iväg för att klockan 07:00 börja på sjukhemmet. På helgerna har hon delad tur och kan åka hem till barnen under de fyra timmarna ppå eftermiddagen då hon är ledig på jobbet.

SSU:s ordförande är ute och cyklar
Igår skrev SSU:s ordförande Gabriel Wikström på SvD Brännpunkt under rubriken "Reinfeldt skjuter ifrån sig det egna ansvaret". Jag delar hans uppfattning att  det är sociala orättvisor, segregation och arbetslöshet som har skapat den frustration hos många unga som nu tar sig extrema uttryck. Men att skylla på Reinfeldt och inte rannsaka sig själv är bedrövligt.

Jag är inte imponerad av jobbskatteavdrag, utförsäljning av allmännyttan eller kommunala medel till friskoleägare som gör ekonomiska klipp samtidigt som färre får en andra chans genom Komvux eller går i skolor där de ekonomiska resurserna tryter. Jag är även tveksam om Gabriels eget parti verkligen skulle kunna styra skutan i rätt hamn.

Men SSU kanske också är ett misslyckande. Det är uppenbart att man inte lyckas mobilisera de utsatta i den politiska kampen.  Skulle Gabriel Wikström åka till Husby och tilltala mobben skulle de kasta sten även på honom. De har knappast hört talas om SSU och intresset är sannolikt nada.

Min farfar och kampen för rättvisa
I början av seklet var fattigdomen i Stockholm gigantisk. Då liksom nu blev många frustrerande och hänföll till brott. Församlingsbor från Kátarina var klart överrepresenterade på fängelserna. Det berättas att polismän inte fick ensampatrullera kring Vita Bergen. I stället var det tre konstaplar som gällde om man skulle in i gränderna. Prästerna på Södermalm fick inte sällan snöbollar och stenar kastade mot sig. De valde att ta av sig sina svarta rockar. En präst på Södermalm berättade att han hade ärende till ett fattigt kvarter bortåt nuvarande Högalid. En hunsad kvinna öppnade försiktigt och sa: -Pastorn kan komma in; min man slår inte präster när han är nykter.

Men det fanns goda krafter och de lyckades. Min farfar blev ordförande i SSU Södermalm. De sjöng, agiterade och umgicks. Brodern Gunnar plitade vackra protokoll som numera finns på Arbetarrörelsens arkiv. Farmor ställde upp på barrikaderna men lockades även att vara söndagsskollärare i Allhelgonakyrkan.

Vid denna tid lyckades SSU mobilisera. Men idag verkar det inte funka.

Gabriel Wikström ska inte skylla på Reinfeldt. Han borde konkret uttrycka vad han och socialdemokraterna ska göra.

Ett tips till Wiktröm är att skriva en pamflett. Den kan heta "Vad vilja socialdemokraterna". Titeln användes i ett talarmanus av en skräddare vid namn August Palm den 6 november 1881 på hotell Stockholm i Malmö. Resultatet blev ganska lyckat över tiden. Tillsammans med andra goda krafter beredde han vägen till människors engagemang för frihet och ökad rättvisa. När mäster Palm fem år senare, precis som Wikström uttalade "Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak" fick han sitta i fängelse i tre månader. Det slipper Wikström.