Man kan stjäla från ett dödsbo men inte ur ett dödsbo

Skånska Dagbladet skriver idag om hur dieselstölderna ökar i Skåne. Rubriken lyder "Dieselstölder lavinökar". Lavinökar förekommer med 173 träffar på Google. De flesta av träffarna härrör från dagens artikel i Skånskan och vi kan väl dra slutsatsen att ordet inte finns. Givetvis är det uttrycket "ökar lavinartat" som spökar.

Men jag hittar ytterligare en lustighet i Ystads Allehanda som berättar att en 50-årig man dömts för stölder som han delvis begått tillsammans med sin 20-åriga dotter. Tidningen skriver:

På Ådalavägen drabbades en målsägare vid flera tillfällen, precis som på Nybrovägen där 51-åringen stal verktyg och prydnadsföremål ur ett dödsbo.

Men nu är det ju så enkelt att man inte kan stjäla ur ett dödsbo. Dödsbo är kvarlåtenskapen efter en avliden person. Dödsbo är en juridisk person och inte en lokal.

Ska jag var riktig petimäter kan jag konstatera att Ystad Allehanda ger oss en resa bakåt i tiden. I ingressen talar man om den 50-årigem mannen som dömts. Men när man beskriver en del av brotten som han begått talar man om 51-åringen. Samma med dottern som är ömsom 20 år ömsom 21 år.

Leif GW Persson kan också ha fel

Leif GW Persson känns ibland som ett orakel. Förutom sitt expertområde verkar han duktigt allmänbildad. Själv tillhör jag dem som tror på allt han säger. Men igår blev det en repa i lacken när han på minst två punkter hade duktigt fel i SVT:s Veckans Brott.

Fel om Anna-Greta Leijon

Om man får tro Aftonbladet har förre statsrådet Anna-Greta Leijon reagerat på att Persson i programmet påstod att hon efter terrorangreppet på Västtyska ambassaden 1975, mot läkares inrådan utvisade den brännskade RAF-terroristen Siegfried Hausner. I själva verket var det terroristen Hanna Krabbe som utvisades direkt. Hausner utvisades i samråd med läkare efter en vecka och dog ytterligare en vecka senare på Stuttgart Stammheimfängelset i sviterna av sina skador. Leif GW Persson berättar att han kommer att göra en rättelse i nästa avsnitt av programmet.

Fångar och Internet

Men Perssons fel tar inte slut där. I en annan del av programmet har han en utläggning där han påstår att intagna i kriminalvårdsanstalter kan ha tillgång till Internet. Men så är det inte.

Jag frågade Kriminalvårdens huvudkontor idag. Systemförvaltaren Bengt Wallin svarade snabbt att intagna generellt inte har tillgång till Internet. Intagna som t.ex. studerar vid högskola kan dock få tillstånd att använda Internet för kommunikation med en lärare på högskolan. Detta sker i så fall under sekundbevakning det vill säga att personal övervakar hela tiden som den intagne använder datorn. Kriminlavårdens dator är dessutom filtrerad så att det är omöjligt att komma åt sidor om t.ex. droger, vapen och pornografi.

Kriminalvårde har dock för avsikt att göra ett försök på några anstalter med en s.k. Whitelist. Whitelist innebär att Internet är avstängt förutom sidor som är godkända för access. Det kan handla om utbildning, uppslagsverk, vissa tidningar och så vidare Förutsättningen för detta är dock att det inte finns kommunikationsmöjligheter på de godkända sidorna.

SOS, sekretessen och hyenamentaiteten

Nog är det spännande att veta vart ett utryckningståg med brandbilar är på väg. Men frågan är om det är rätt att SOS Alarm och DN nu tillskapat en nyhetstjänst för att stilla vår nyfikenhet?

DN uppger att man idag lanserat tjänsten SOS Live som låter oss följa alla larm om bränder, trafikolyckor och andra räddningsinsatser i realtid.

Men frågan är om SOS verkligen gör en korrekt bedömning när man till synes automatiskt ska förmedla larmuppgifter till en dagstidnings läsare. Det finns en klar risk att man kan begå sekretessbrott. För DN:s del kan man också på goda grunder ifrågasätta om det är pressetiskt försvarbart att uttrycka sig i termet som:

– När brandbilen tutar förbi kanske många är intresserade av vart den är på väg. Då kan man snabbt gå in på DN:s hemsida och läsa om händelsen, i de flesta fall till och med före brandbilen kommit till olycksplatsen.

Ren hyenamantalitet även om jag förstår tidningarnas frustration när man i allt mindre utsträckning inte kan ta del av utlarmning och skadeplatskommunikation på grund av att det digitala radiosystemet RAKEL används i större utsträckning av samhällets räddningsresurser.

SOS Alarms huvuduppgift är att på uppdrag av staten ansvara för nödnumret 112. SOS Alarm Sverige AB ägs till 50 procent av staten samt 50 procent av Sveriges Kommuner och landsting (SKL). Bolaget driver 18 SOS-centraler över hela landet.

SOS får tillgång till uppgifter som rör räddningstjänsten, sjukvården och polisen som normalt sett är sekretessbelagda. Från SOS sida handlar det givetvis om att tjäna pengar och på sin hemsida uppger man att man har hög etisk profil och att man inte lämnar ut sekretessbelagd information t.ex. ärenden för räddningstjänsten står i beredskap på en polisinsats.
Vidare säger man att man ställer villkor på korrekt uppträdande som inte stör räddningsarbetet. På sistnämnda punkt kan man konstatera att SOS direkt bryter sin policy om man lämnar ut flöden som går ut direkt till allmänheten. Tokstollar dras till en skadeplats som flugor till en sockerbit.

SOS Alarm fullgör bland annat de skyldigheter kommunerna har att sörja för att det finns en ordning för att larma bland annat räddningstjänsten. Härigenom fullgör man uppgifter inom ramen för kommunens skydligheter enligt lagen om skydd mot olyckor. Genom 32 kap. 8 § i offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess hos kommuner och statliga myndigheter för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i sådan verksamhet enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor som avser bland annat utförande av räddningsinsatser eller undersökningar av olyckor. Att automatiskt skicka ut information om en lägenhetsbrand eller en hoppning i tunnelbanan innebär risk för sekretessbrott. Någon enskild kan identifieras. Det är enbart befälen i räddningstjänsten som kan göra rätt sekretessbedömning och eventuellt lätta på förlåten.

SOS Alarm och DN är ute på djupt vatten i sin iver att skaffa intäkter.

Vem upprörs nu över riksåklagarens ordval?

Under rubriken "Dagens trams" skrev jag den om den 13 januari om den kraftiga överreaktion som drabbade det socialdemokratiska oppositionsrådet, Catherine Persson, i Trelleborg, när hon kritiserade kommunstyrelsens ordförande, moderaten Ulf Bingsgård. Bingsgård var uppenbarligen för skämtfull när han på twitter skrivit:

"Hörde att Malmö söker en ny slogan. Vad sägs om "Malmö — en pangstad nära dig"

Givetvis måste man ta den tragiska situationen i Malmö på allvar. Men är man så här överkänslig kanske man går i taket när man hör dagens uttalande av riksåklagaren Anders Perklev:

-Vi står standby och är beredda att skjuta till mer personella resurser när Malmöpolisens arbete ger resultat i form av fler gripanden av kriminella.

Skånskan

Har DN blivit religiösa och har de glömt Öland.

För mig har snökanoner alltid varit apparater som stått och sprutat konstgjord snö i skidbackarnas pister. Men för några veckor sedan fick jag klart för mig att det också är en meteorologisk term. Se här

Men nu läser jag i DN att snökanonen riktas mot Smålands kust (20 mil Öland glömmer man uppenbarligen bort). Om DN använder ett verb och skriver att ett väderfenomen riktas mot Småland måste det bero på att tidningen anser att en högre makt ligger bakom det väntade snöfallet. Detta torde i sin tur betyda att den gamla religionsfientliga Stockholmsdraken gått och blivit religiös. Den gamle chefredaktören Herbert Tingsten måste vrida sig i sin grav och Sturmarkarna måste protestera.

DN

Reepalu har inte koll på tullen

Det är inte helt sunt att Ilmar Reepalu och Beatrice Ask börjar kivas kring vad som kan uppfattas som påvens skägg i spåren av de återkommande våldsdåden i Malmö. Ilmar Reepalu har sannolikt noll koll på tulltaktik och Beatrice Ask verkar ha glömt, att hennes vikarie Lena Adelsohn Liljeroth, i somras vidtog vissa åtgärder för att minska vapensmugglingen.

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu går på bred front till angrepp mot justitieminister Beatrice Ask som han menar är alltför passiv i hanteringen av situationen i Malmö. Han är uppenbarligen arg men har en tydlig vision när han säger: -Vår stad ska vara en bra stad att leva och en förfärlig stad att vistas i för den som är kriminell.

Men frågan är om inte Ilmar Reepalu tar i för mycket. Bland annat kritiserar han regeringens regleringsbrev till Tullverket. Regleringsbrev är ett regeringsbeslut som innehåller regeringens mål- och resultatkrav på myndigheterna och deras finansiella förutsättningar. Till Expressen säger Reepalu, något populistiskt, att tullen i december fick ett regleringsbrev om att rikta sina kontroller på smuggling av cigaretter och alkohol. Utifrån detta menar han justitieministern snarast måste skicka ut ett nytt regleringsbrev till tullen där de ges i uppdrag att även rikta in sig på vapen.

Ska jag var lite petimäter måste jag konstatera att Tullverket inte ligger under justitiedepartementet. Det är finansministern Anders Borgs ansvarsområde. :)

Regleringsbrevet till Tullverket

Men Reepalu är sannolikt även ute på djupt vatten när det gäller taktiska åtgärder för att minska vapensmuggling. I Tullverkets regleringsbrev för 2012 klargörs för det första ett övergripande mål att brottslighet som har samband med in- och utförsel av varor ska förebyggas och bekämpas. Tullen ska därmed givetvis leta efter vapen och vapensmugglare. Reepalu verkar dock mest irriterad över mål 4 som säger att Tullverket ska begränsa den organiserade och storskaliga brottsligheten. Tullverket ska bidra till att minska antalet kriminella nätverk som ägnar sig åt narkotika-, alkohol- eller tobakssmuggling eller ekonomisk brottslighet. I mål 5 uttalas att Tullverket ska ge narkotikasmuggling högsta prioritet och genom mål 6 klargörs att storskalig eller frekvent illegal införsel av alkohol och tobak ska ges hög prioritet inom den brottsbekämpande verksamheten.

Regeringsuppdrag till polisen och tullen

Men vad Reepalu tycks ha missat är att regeringen i juni 2010 gav ett särskilt uppdrag till Rikspolisstyrelsen och Tullverket att minska illegal införsel av skjutvapen till Sverige. Beslutet fattades av den vikarierande justitieministern Lena Adelsohn Liljeroth. I beslutet uppdrog regeringen till de båda myndigheterna att bland annat effektivisera kontrollverksamheten genom fler gemensamma operativa insatser.

Nog torde detta räcka. Att surra om nytt regleringsbrev är inte relevant.

Tulltaktik

Slutligen kan konstateras att tullen under förra året endast beslagtog 39 vapen. Vid ett tillfälle beslagtogs två vapen medan de andra vapnen upptäcktes ett och ett. Det handlade sålunda inte om trälådor med kalashnikovs. Generellt sett gör Tullverket fler vapenbeslag i postflödet och i samband med husrannsakningar än vid de fysiska gränskontrollerna i resandeflödet. Det är uppenbart att man måste jobba mer med underrättelseverksamhet för att stoppa inflödet av vapen. Sannolikt blir man inte framgångsrik om man inte lyckas med internationell samverkan.

Men i realiteten innebär tullens arbete för att stoppa narkotika, alkohol och tobak också att man indirekt bekämpar vapensmuggling. Det behöver göras mer men detta ligger inte i hur regleringsbrevet utformas.

Sydsvenskan

Bra rutet av Reepalu

Rudy Giuliani blev 1993 borgmästare i New York på parollen om nolltolerans till brottslighet i New York.

Jag tycker att Malmös kommunalråd är tydligare och trovärdigare när han säger:

– Vår stad ska vara en bra stad att leva och en förfärlig stad att vistas i för den som är kriminell.

Bra rutet av Reepalu.

Skånskan, DN, SvD

På torget ska man inte ha bälte

Jag läser i Skånska Dagbladet att Ystadspolisen haft trafikkontroll i Sjöbo. Tidningens rubrik är "Fem bälteslösa fast på torget". Men på torget ska man väl inte ha bälte. Möjligen för att hålla upp byxorna.

Nu inser jag givetvis om att man haft kontroll runt torget. Skulle det däremot vara så att någon åker bil på torget, vilket ju ibland kan vara tillåtet, behöver man inte ha bilbälte enligt 4 kap. 10 § trafikförordningen (1998:1276). Det är endast vid färd på väg som bilbälte ska användas.

Annars får man väl konstatera att det är bra att polisen gör kontroller av bilbälten. Det är väldigt dumt att inte ha bilbälte och man kan inte säga att folk får skylla sig själva. Dessutom är trafikkontroller bra eftersom polisen inte sällan fångar fulla fiskar när man gör rutinkontroller.

Diskrimineringsärenden som skapar fördomar

Det är bra att Diskrimineringsombudsmannen avskriver struntärendet om den muslimske mannen som blev avvisad från ett tåg då han inte visat biljett. Han menade att han diskriminerades då han ägnade sig åt bön vid biljettviseringen och därmed stördes av konduktören.

Hur svårt kan det vara att lägga fram sitt kort eller låta någon annan visa färdbeviset om man nu ägnar sig åt bön. Sådana här struntanmälningar till DO bidrar till att fördomar sprids. Att SJ sedan överväger att helt och hållet porta karlen från sina tåg visar med all önskvärd tydlighet att han är en strulpelle. Men detta är också en sådan nyhet som insiktsfulla journalister borde överväga att inte publicera. Från början borde man ha insett att det inte handlade om diskriminering.

Nyheter 24, Dagen

Hamilton borde näpsas

Nu gör jag ett litet petimäterinlägg.

Jan Guillou brukar ibland kritiseras för att han i Hamiltonsviten excellerar i beskrivningar av vapen, uniformer, medaljer och annan militär insignia. Om jag förstår saken rätt vinnlägger han sig om att det ska bli rätt.

Men i filmen "Hamilton i nationens intresse" blir det inte helt rätt. På filmaffischen syns Hamilton iförd flottans innerkavaj m/48. Förutom några färggranna släpband på vänster bröst syns tre så kallade utbildningstecken. Till höger på bröstet stoltserar Hamilton med US Navy SEAL:s insignia. Navy SEAL är den amerikanska flottans attackdykar- och specialförband.

På vänster bröst ovanför släpbandet ser vi utbildningstecken för SSG - Särskilda skyddsgruppen. Ett svenskt specialförband. Slutligen är utbildningstecknet för fallskärmsjägare fastsatt i höjd med översta knappraden.

Nu är det dock så att detta med uniformer i försvarsmakten är författningsreglerat. De omfattande och omständliga reglerna återfinns i Försvarsmaktens uniformsbestämmelser 2009. Den grundläggande regeln säger att den som har behörighet att på angiven plats bära fler än ett utbildningstecken (svenska eller utländska) får bära endast ett av dessa (eget val). Utländska utbildningstecken får bäras utan särskilt tillstånd. Tecknen (märkena) bärs på motsvarande sätt och under samma förhållanden som föreskrivits för ifrågavarande försvarsmakts personal. Förstår jag saken rätt skulle Hamilton ha valt ett av märkena. Dessutom gäller att Navy SEAL´s insignia bärs högst upp på vänster bröst. (se här). Inte som Hamilton på höger bröst.

Lite lustigt är detta. Men man måste nog vara petimäter för att förstå detta.

Har Hamilton gjort fel borde han näpsas. :)

Ljug inte om Nordkorea - källkritiken devalveras

Den uppenbart felaktiga historien om innebandypappan som lämnade sin son i Uppsala med beskedet att han kunde gå hem dryga sex mil, har sina likheter med rapporteringen om Nordkorea. När ett rykte dyker upp och det ingår i ett tema faller kravet på källkritik bort. I fallet med innebandypappan är temat den pågående debatten om föräldrar som pressar sina barn i idrotten. När det gäller Nordkorea är det temat att det är en extremt sluten diktatur med en fullständigt skruvad ledning. Dessa temata är viktiga och sannolikt sanna men det är illa när kraven på källkritik devalveras.

Källkritik

Sociala medier i all ära men vi behöver journalister. Just dessa professionella yrkespersoner som berättar sanningen. En sanning där man är källkritisk och där man uttrycker sig försiktigt om källorna inte kan bekräftas fullt ut.

Innebandypappan

Om detta blev vi varse igår, även om många av oss anat det innan, när SR P1 medierna tog Upsala Nya Tidning, SVT ABC med flera med byxorna nere efter den uppmärksammade historien om den sadistiska bandypappan. Den mystiska pappan till en gosse i Åkersberga IBF som uppgavs ha lämnat sin son iförd matchkläder utanför en hall i Uppsala med beskedet att pojken kunde gå hem efter sitt usla spel. Medierna spårade vittnen och pappan och det mesta tyder på att den ursprungliga källan fabulerat lite och hamnat i ett trångt läge när nyheten blev en riksangelägenhet. Skrönans idiom där påståendet om en märkvärdig händelse inleds med "-en kompis till mig berättade" fanns även i historien om innebandypappan (jfr. Råttan i pizzan).

Nordkorea

Att Nordkorea är en skruvad diktatur med plåga befolkning tvivlar vi inte på. Skulle man ställa diagnos torde landets ledning kunna betraktas som psykopatiskt och sakna sjukdomsinsikt. Även om det är svårt att bevaka världens mest slutna land försvarar inte detta att vi faller in i en okritisk nyhetsförmedling. Tidningen Metro sammanfattade för en tid sedan elva udda fakta om den förre diktatorn Kim Jong Il. Det handlade bland annat om att hans födelse föregåtts av en dubbel regnbåge. Liknande uppgifter sprids nu om hur sorgen i landet tar sina uttryck. Det handlar om björnar som gråter och isar som bryts upp i sorg över landets ledare. Men vare sig Metro eller DN som återger uppgifterna försöker sig på en tolkning i vilken kontext dessa uppgifter sprids. Det krävs inte mycket tankemöda för att förstå att de egendomliga uppgifterna är uttryck för något som kan karaktäriseras som religiösa uttryckssätt. När svenska media skriver om helgonförklaringar av påven gör vi det med respekt även om många säkert har svårt att tro på miraklen som helgonen varit del av.

Risken är uppenbar att annan nyhetsrapportering från Nordkorea blir lika okritisk och tendentiös. Hur är det egentligen med källkritiken när vi i väst påstår att man i Nordkorea sprider bilden att Kim Jong Il gjorde elva hole in one på sin första golfrunda. Kanske har man påstått det och då borde vi fundera på varför. Men risken är stor för att det bara är en skröna att just denna bild av diktatorn sprids. Nordkoreanen är inte dum och tror knappast på dessa golfresultat.

I veckan förmedlade svensk media uppgiften att nordkoreaner som inte sörjt tillräckligt uttrycksfullt vid den store ledarens död nu sändes till arbetsläger. Som källa uppgavs Daily NK, en webb som med all rätt förmedlar budskap om eländet i Nordkorea men ofta med uppgifter som inte kan beläggas.

Jag tror inte att Nordkoreas befolkning är betjänt av att västerländska media tummar på källkritiken när det gäller nyhetsrapporteringen från det slutan landet. Inte heller är man betjänt av att sådant som uppenbart liknar religiösa uttryckssätt rapporteras som sanningar i det konstiga landet.

Men nyhetsrapporteringen blir tendentiös och vi i västvärlden faller på eget grepp.

SR P1 Medierna om bandypappan, DN, SvD

I Landskrona kan man skämta om allvarliga saker

Under rubriken "Dagens trams" skrev jag igår om den kraftiga överreaktion som drabbade det socialdemokratiska oppositionsrådet, Catherine Persson, i Trelleborg, när hon kritiserade kommunstyrelsens ordförande, moderaten Ulf Bingsgård. Bingsgård var uppenbarligen för skämtfull när han på twitter skrivit:

Hörde att Malmö söker en ny slogan. Vad sägs om "Malmö — en pangstad nära dig"

Oppositionsrådet blir "jätteupprörd" och "chockad". Enligt min uppfattning en fullständigt oproportionell reaktion, enligt min mening. Klarar man inte av små, ickekränkande, skämt på twitter torde man inte heller kunna ta till sig satirens budskap. Nu på morgonen läser jag i Trelleborgs Allehanda att även kommundirektören har skämtlynne. Han svarade Bingsgård på Facebook med orden: "Eller kulhålan". Kommundirektören tog emellertid bort sitt inlägg. Bra dock med en kommunstyrelseordförande och en kommundirektör som kan skämt lite med varandra på Facebook. Det tyder på att de är verklighetsnära.

Man kan faktiskt skämta om allvarliga saker och ett bra exempel på detta bland skånekommunerna är Landskronas projekt "Myt och sanning". Förr året genomförde Landskrona Fritids- och kulturförvaltning ett arbete om de myter som finns om Landskrona stad - Sanna eller Falska. Förvaltningen presenterade sitt arbete genom en utställning på Landskrona museum där satirikern Hans Lindström illustrerade några av de insamlade myterna. Bakgrunden var att bilden av Landskrona de senaste åren blivit oerhört mörk.

Det är underbara teckningar som självklart inte kan missförstås. Här är länkar till några av de roliga satiriska teckningarna:

I Landskrona måste man beväpna sig när man går ut

Gubbarna på bänken

Landskrona har i allafall Siw Malmkvist

Sifoundersökning

Sydsvenskan

Tokord i Expressen

UPDATE: Så fel man kan ha. Snökanon är ett meteorologiskt begrepp.

I kvällstidningarna får vi möta egendomliga ord som "nakenchock" och "hatattack". Nu i kväll blir jag riktigt konfunderad när jag i Expressen läser "Snökanon på väg mot Sverige".

Snökanon trodde jag var en sådan apparat som står i snöbackarna och som sprutar ut snö i pisterna. Men enligt Expressen är detta ord synomymt med ett snöoväder som kan karaktäriseras som snögande och hård vind.

För det är väl inte kanon med uttalet ka'non man avser. Det betyder rättesnöre och skulle då vara ett sådant där snöfall som man ska genomlida.

Ack ja

Dagens trams inträffar i Trelleborg

För två månader sedan stod jag på busstorget i Trelleborg en tidig morgon. Det var trevligt och jag skattade högt när jag såg en tupp och några hönor spatsera i rabatterna. Döm om min förvåning när jag såg ett nykläckt ägg. Hädanefter gillar jag Trelleborg lite extra.

Men idag kan jag konstatera att Trelleborgs socialdemokratiska oppositionsråd verkar lite väl känslig. Bakgrunden är att det moderata kommunalrådet Ulf Bingsgård i sitt twtterflöde skrivit om den stora grannstaden i norr:

Hörde att Malmö söker en ny slogan. Vad sägs om "Malmö — en pangstad nära dig"

Att detta är ett skämt är tämligen uppenbart. Självklart är händelserna med mord och vapen i Malmö ytterst allvarliga. Men nog kan man skämta på denna nivå och det är faktiskt lite roligt att använda ord med dubbla betydelser. Bingsgård har inte gått över gränsen. Att det socialdemokratiska kommunalrådet går i taket verkar löjligt och man inser att det i själva verket handlar om partipolitisk tuppfäktning. – Jag är jätteupprörd efter att ha läst vad han har skrivit. Blir helt chockad, säger oppositionsrådet Catherine Persson till Trelleborgs Allehanda.

Jag vet inte om jag vågar citera Trelleborgs egen kommunslogan - "Lite mer Trelleborg". Lite mer Trelleborg vill vi inte ha om oppositionsrådet "chockas" av ett litet och uppenbar skämt. Bättre med Malmös slogan - "Mångfald, möten, möjligheter".

Förvisso är Andreas Schönström, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö väldigt kritisk till Bingsgårds tweet. Men socialdemokratiska kommunalråd och kommunstyrelseordförande Ilmar Repaalu i Malmö kämpar på och är konstruktiv. Han hjälps knappast av överreaktionen från sin partikamrat i Trelleborg.

Men Bingsgård verkar ha fötterna på jorden. Nu ber han de som tagit illa vid sin om ursäkt i en tweet. Det är snyggt men det lär nog inte vara så många som blivit ledsna. Betydligt fler ler nog lite och påminns om den allvarliga utvecklingen i den fina staden Malmö. Frågan är nu om oppositionsrådet kommer att motionera i fullmäktige om att kommunstyrelsen med kraft ska agera för att få bort att Trelleborgs skämtsamt benämnes Trellehåla eller Trällehauula som man säger på sydsvenska.

Bingsgård på Twitter

Trelleborgs Allehanda, Trelleborgs Allehanda, DN, Skånska Dagbladet, Sydsvenskan

Läcker det i Kriminalvården

En sommarmorgon 1994 ändade fänrik Mattias Flink vid Dalregementet livet på sju personer. Tre personer skadades. Ofattbar tragik. I slutet av förra året omvandlades Mattias Flinks livstidsstraff till 30 års fängelse.

Det är bedrövligt att i dagens Aftonbladet se hur fotografen Per-Olof Sånnäs har legat med teleobjektiv i buskarna kring Beatebergsanstalten i Huddinge för att fotografera Flink. Bilden föreställer en opixlad Flink på väg in i en transportbil med packning för att, om man får tro artikeln, flyttas till Saltviksanstalten utanför Härnösand. Redan 2010 publicerade Aftonbladet och några andra tidningar smygtagna bilder på Flink när han överfördes till Beatebergsanstalten.

Nu finns det säkert delade åsikter om Flinks strafftid men det räcker med att vi sett bilder på den unge Flink iförd m/60-uniform i början av 90-talet. Nu håller han på, att sedan 18 år, avtjäna sitt straff och en av Kriminalvårdens uppgifter är att förbereda utslussning i samhället. Även en mördare ska efter avtjänat straff kunna leva vidare och han har enligt media fått nytt namn och skyddade personuppgifter.

Genom att visa hur han ser ut som 42-åring försvåras hans återanpassning.

Nu kan det förvisso vara så att det är Flink själv som tipsat Aftonbladet att han är på väg att flytta vid ett bestämt tillfälle. Men det tvivlar jag på. Sannolikt är det någon glappkäftad person inom Kriminalvården som brutit sin sekretess. Jag lockas spekulera om att tipspengar betalats ut.

Att poliser läcker från förundersökningar är allvarligt och i sig ett hot mot meddelarfriheten. Men om det läcker från Kriminalvården är det ännu värre. Kriminalvårdssekretessen är, i likhet med sjukvårdens sekretess, en sådan sekretess där rätten att meddela och offentliggöra uppgifter är inskränkt.

Skäms på läckan. Jag hoppas att Justitiekanslern inleder en förundersökning.

Slutligen skäms på Aftonbladet som utnyttjar hemliga uppgifter och inte reflekterar över Pressens Opinionsnämnds spelregler för press, radio och tv där det uttalas att man noga ska överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Man ska avstå från sådan
publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Ett sådant allmänintresse saknas givetvis.

Kan väggar tala på familjen Ramels slott?

Jag läser i Skånska Dagbladet att Övedskloster ska förhöras. Att ta med ett rokokoslott med 3600 hektar areal till polisstationen i Sjöbo torde vara en häftig utmaning för polismyndigheten i Skåne.

Låt Sturmarkarna hålla på

Det är lätt att bli frustrerad när man återkommande hör Sturmarkarnas (Humanisternas) utfall mot religionsutövning i allmänhet och deras kristofobiska hållning i synnerhet. Men frågan är om inte Sturmarkarnas hätska utfall och nedsättande omdömen om medmänniskor börjar slå tillbaka mot deras syften. Jag tycker mig ha sett några sådana exempel i media. De senaste veckorna har jag sett flera exempel, från oväntat håll, med nyfikenhet på tro och fascination över gudstjänsten.

I Ystads Allehanda (ej på nätet) skriver en krönikör att han nog inte tror på gud men att han längtar efter andlighet. Han tänker börja gå i kyrkan. Samma dag skrev Rakel Chukri i Sydsvenskan:

-2012 ska jag sluta kalla mig ateist. Inte för att jag har skådat Guds härlighet, utan för att den svenska debatten om tro förvandlats till ett skyttegravskrig. Christer Sturmarks attack mot Lucia­firandet var droppen.

Författaren och journalisten Monica Gunne reflekterade för någon vecka sedan i Aftonbladet under rubriken "Till och med kyrkan har blivit mainstream". Hon var på midnattsmässa i Hedvig Eleonora kyrka och tyckte det var lite egendomligt med, vad hon upplevde, ett nattvarsbord för individuella önskemål. Hon undrade även var begreppet synd tagit vägen när hon läste överlåtelsebönens formulering "Förlåt mig mina felsteg". -Kom inte och säg, att det gruvsamma och välkända ”Synd & Skam” har kavlats ut till den urvattnade mainstreamformuleringen ”felsteg”, skrev Gunne.

Slutligen fanns i DN idag en initierad krönika signerad Maria Schottenius.. Hon skriver om, som hon upplever det, egendomliga musikval, på enskildas önskemål, vid vigslar och begravningar. Hon är tydlig i sitt budskap när hon sammanfattar:

Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet.

Låt Sturmarkarna hålla på med sina utfall. Det verkar öka intresset för andlighet, tro och gudstjänster.

Varför fira Strindberg nu

Det är smått egendomligt att fira Strindbergs dödsår. Förvisso var han i slutet av sin levnad något av en synkretist och trodde säkert själv på den himmelska födelsen men handlar inte jubiléet endast om att man vill jubilera. Strindberg är levande i svensk kultur och behöver inga överdådiga fester.

Det är många kulturdebattörer som upprörs över att staten tillskjuter en spottstyver när det gäller Strindbergsjubilléet. Svenskan skriver:

Hur hade August Strindberg reagerat om han hade fått reda på att norska staten satsade 42 miljoner kronor på sitt Ibsenår 2006, under det att svenska staten bara investerar 1 miljon i det pågående Strindbergsåret?

Jag har inte svaret på frågan men hade han misstyckt hade han varit en vämjelig, ynklig och narcissistisk figur och sannolikt inte värd ett jubileum. Strindbergs syn på kvinnan var minst sagt bedrövlig och någon demokratianhängare var han inte. Likaså är det värt att uppmärksamma Augusts antisemitiska ståndpunkter.

Strindberg var givetvis stor men i ärlighetens namn tror jag att regeringen gör rätt som ligger lågt. Strindberg satsas det ju alltid på. Hans litteratur ingår självklart i litteraturkanon och hans verk sätts, med all rätt, ideligen upp på landets scener. Strindberg glöms inte bara för att regeringen gör andra värderingar i kulturbudgeten.

Slutligen kan man fråga sig varför det är Strindbergs dödsår som blir utgångspunkten i ett jubileum. Han föddes 1849 och firades stort 1949. Bland annat med ett frimärke. 100-årsminnet av Raoul Wallenbergs födelse är viktigare. Vi vet ju inte ens när den store hjälten dog.

I Svenskan (ej på nätet) gör man jämförelser med vad andra länders regeringar satsat på kulturjubiléer. Men man reflekterar inte över vad det är som firas. Spanien satasde 270 miljoner på Don Quijoteåret 2005. Det är 400-årsjubiléet av av när en bok utkom. Danskarnas frikostighet i Andersenåret 2005 handlar om att författaren föddes 200 år tidigare. Enda undantaget är Ibsenjubiléet som firades 100 år efter hans död.

Den dåliga folkbildaren

Slarviga journalister är verkligen folkbildningens fiende nummer ett. Jag läser nu i flera tidningar att "Poliser misstänks för tjänstefel". Man refererar till Läkartidningen som idag berättar att det har inletts förundersökning avseende sex konkreta uppgifter som lämnats i en intervju av den för dråp friade narkosläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Chefsåklagare Håkan Roswall, vid Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål, berättar att en förundersökning inletts men att han med hänsyn till förundersökningssekretessen inte kan säga mer.

Fast i media refereras detta som att poliser misstänks för brott.

Men nu är det så att man måste ta en sak i taget när det gäller brott, brottsmisstanke och lagföring. Att en förundersökning inleds följer av att ett brott misstänks ha begåtts och att det kräver vidare utredning. Att i det läget peka ut misstänkta vore givetvis fel av åklagaren eller polisen och det har man inte gjort. Under förundersökninge kan en misstanke om gärningsmän växa fram men där är åklagaren ännu inte. I alla fall inte i den utsträckning att han kan bekräfta det.

Det är synd att media drar för stora växla och sprider villfarelse hur en brottsutredning bedrivs.

Personligen gladde jag mig över den frikännandet av narkosläkaren. Min bild av barnanestesiläkare är otroligt positiv. De och annan personal på barnintensiven upplever jag som änglar.

DN, SvD, Aftonbladet

Sverker är världens bästa journalist

-Jag har aldrig ingripit mot någon nykter person vid hockeymatcher, säger en polisinspektör vid Dalapolisen i en intervju i SvT:s Sverkers Stora Strid. Sverker vågar se sanningen i vitögat och ifrågasätta det bedrövliga i att supande uppfattas som något fint och naturligt. Jag hoppas att han medvetandegör när han intervjuar dyngraka åskådare på en elitseriematch.

Sverker har sådana kvaliteter att han skulle kunna frälsa Sverige. Några i KD drömde om Lars Adaktusson som partiledare. Att ingen kom att tänka på Sverker Olofsson som partiledare.

Dyrare att käka på Rosenbad

Den 1 januari sänktes restaurangmomsen med 13 procent. Den politiska retoriken har talat om fler arbetstillfällen. Logiken tycks enkel. Sänkt moms ger lägre priser. Fler äter ute och restaurangerna kan anställa fler.

Redan efter två luncher på detta år börjar jag tvivla. Före nyår frågade jag en del av krögarna på mina stamlokus hur de skulle göra. Ingen skulle sänka priset. Mc Donalds skulle dock anställa mer personal men man anar att deras incitament framförallt handlar om att man betalar läge social avgifter för ungdomar under 26 år.

För Anders Borg måste det nu te sig lite ironiskt att en lunch på Rosenbad vid årsskiftet har blivit fyra kronor dyrare.

Är Sveriges konung inte kung över Skåne

På en och en halv månad har fem personer mördats i Malmö. Detta beskrivs i media som kriminaldraman och fokuseringen är på polisens arbete. Men när en pojke dödsmisshandlas i Stockholm för drygt fyra år sedan blir det en riksangelägenhet med manifestationer mot våld. Kungafamiljen engagerar sig, en ung pojke blir folkhjälte på insatser som i andra sammanhang karaktäriseras som naiv spontanitet. Sedan blir han moderat riksdagsledamot på ganska tunna meriter.

Vi och dom

Jag brukar tillhöra dem som aldrig dristar mig till att påstå att kungen har fel. Men när han nu, i gott sällskap förvisso, inte säger något om de många morden i Malmö börjar jag tycka att det är konstigt. Överhuvudtaget är det egendomligt att den våldsamma utvecklingen i Malmö inte verkar vara något annat än en polisiär angelägenhet. Det finns anledning att tro att mediarapporteringen påverkas av vi- och domtänkande. Vid dödsmisshandeln på Kungsholmen i oktober 2007 dödades en 16-årig pojke av några jämnåriga. Fyra pojkar dömdes för grov misshandel och vållande till annans död. En pojke fälldes för anstiftan till misshandel. Många kunde identifiera sig med brottsoffret och engagerade sig i upprop mot våld. Kungen närmast hjälteförklarade den 16-årige Anton Abele i sitt jultal 2007. Jag hoppas att kungen kan reagera nu också även om offren i Malmö inte är skolkamrater eller vänner till de som upptagits i Hovkalendern.

Tuffare tag öppnare debatt

Flera av morden i Malmö är kopplade till organiserad brottslighet och det måste till fler poliser, snabbare lagföring, krafttag mot illegal vapenhandel. Andra myndigheter som Tullen, Skatteverket och Kronofogden måste också få stärkta resurser. Utanförskapet måste slås sönder och politikerna får inte mesa om föreningsverksamhet som i själva verket är illegala spelklubbbar kombinerat med prostitution.

Vidare måste debattklimatet bli öppnare. När Malmös kommunalråd, Ilmar Reepalu, för fram idén om temporära medborgarskap ska man lyssna på honom. Han må ha fel men man får inte utgå ifrån att han har fel. Det verkar som att de som kritiserar honom aldrig läst några förundersökningar om till exempel trafficking. Det är uppenbart att många inte är beredda att vittna och därmed ställa upp för rättvisan. Mekanismerna kring detta måste man tala öppet om.

Inspiration

Viss inspiration till detta blogginlägg har jag fått från Mikael Westerlund Pettersson som bloggade klokt i liknande anda igår. Hans blogginlägg heter: Tragedin i Malmö ger upphov till obehagliga frågor

Jag skrev i januari 2009 ett inlägg som reflekterade över proteströrelser mot våld: "Endast nazister orkar skapa folkrörelser"

Sydsvenskan, Skånskan, SvD, SvD, DN, DN

Expressen ska vara glada att man inte åtalas för arbetmiljöbrott

Expressen försvarar sitt vapenbrott med heroiska ord om undersökande journalistik. Man påstår också förnumstigt att det, efter tidningens illegala vapenköp, finns ett farligt vapen mindre på Malmös gator. Om detta vet man intet. Svaret kan vara att det finns ännu fler vapen. Att främja vapenhandel leder till fler vapen i cirkulation. Om nu tidningen är så rättrådig borde man även kunna berätta för polisen hur man kommit över vapnet men det gör man inte. Att skydda anonyma källor är en sak men att skydda vapenhandlare är mesigt. Tänk om Expressen genom uppsökande journalistik spårar pedofiler och inte sedan medverka till att de lagföres. Skulle detta uppfattas som en insats mot brottsligheten?

Åtalen

Thomas Mattsson är en seriös chefredaktör för Expressen men när han nu åtalats för anstiftan till vapenbrott blir det svårt för honom att rapportera på ett neutralt sätt. Han rör ihop det riktigt ordentligt när det gäller definitionen av vapenbrott och har en fantasifull definition av ansvarig utgivares straffansvar. Dessvärre har inte kollegorna i journalistkåren heller helt lätt att förhålla sig till juridiken och rapportera på ett objektivt sätt. Det är lite knepigt att journalister sprider irrläror om tryckfriheten. Enligt Skånskan berättar journalisten inte ens hur mycket han köpt vapnet för. Ett faktum som till och med kan göra att man kan ifrågasätta att journalisten kommit över vapnet på det sätt han säger.

Köpa vapen är det undersökande journalistik

Bakgrunden är att Expressen, med gott uppsåt, ville visa hur lätt det var att köpa ett vapen i Malmö. Man skickade en reporter till Malmö som snabbt lyckades köpa en jugoslavisk Crevena Zsatava 7,65 mm. Reportern förvarade därefter vapnet i sin bil och på ett hotellrum innan han småningom lämnade det till polisen. Chefredaktör Mattsson åtalas för anstiftan då han på ett redaktionsmöte beslutat om upplägget samt sänt iväg reportern. Även nyhetschefen åtalas för anstiftan då han tagit ställning till köpet när reportern meddelat att han blivit erbjuden att köpa ett vapen.

På sin blogg berömmer Mattsson sitt goda uppsåt och hävdar att det nu finns ett illegalt vapen mindre på Malmös gator. Jag hävdar motsatsen. Tack vare Expressens fantastiska undersökande jorunalistik har illegal vapenhandel främjats. En buse har sålt en pistol. Har den sedan sålts till överpris har det sannolikt medverkat till fler vapenaffärer.

I medias rapportering är kollegan sanningsvittne

När presskollegorna rapporterar om åtalet är chefredaktör Mattsson sanningsvittne. Mattsson säger:

– Våra advokater säger att detta överhuvudtaget inte är brottsligt. Det finns särskilda paragrafer i vapenlagen som stadgar att man inte kan eller behöver åtalas om det är uppenbart att det inte har funnits något uppsåt.

Media förmår inte gå till botten med åklagarens stämningsansökan och den juridiska grunden till åtalet. Ett exempel på detta är Kyrkans Tidnings chefredaktör, Anders Ahlberg, som skriver en initierad artikel om de i Etiopien fängslade svenskarna och Dawit Isaac. I ett stycke konstaterar han att journalister inte står utanför eller över lagen. Ahlberg menar att det är mycket få brott som är godtagbara för att de begås som ett steg i journalistiskt arbete, ens i de solidaste demokratier. Men så undsläpper sig Ahlberg att ta kollegan Mattssons ord för sanning. Ahlberg skriver att uppsåt till brott lär saknas. Men där är Ahlberg ute och cyklar. Enligt 9 kap. 1 § vapenlagen är det vapenbrott att uppsåtligen inneha ett skjutvapen utan att ha rätt till det.

Måhända kan man tycka att det är ursäktligt men det råder inget tvivel att uppsåtsrekvisitet är uppfyllt. Man ville verkligen skaffa en pistol om än för att överlämna den till polisen. Mattssons försvar att uppsåt skulle saknas är alltså trams.

Nu finns dock i vapenlagen en paragraf som möjliggör för åklagaren att underlåta åtal. 9 kap. 7 § vapenlagen stadgar att om någon frivilligt lämnar in skjutvapen eller ammunition till en polismyndighet, får åtal mot denne för olovligt innehav av vapnet eller ammunitionen väckas av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt. Men media förmår inte gå till botten varför åklagaren funnit att denna regel inte är tillämplig. Regeln infördes 2000 och i proposition 1999/2000:27 uttalas:

Bestämmelsen är inte avsedd att vara liktydig med en permanent vapenamnesti. Det skall alltjämt vara möjligt att väcka åtal när det är motiverat från allmän synpunkt. Ett exempel på ett sådant fall kan vara att en person beslutar sig för att lämna in ett skjutvapen till polisen först i och med att han eller hon riskerar att upptäckas och inlämnandet således inte är frivilligt i egentlig mening. En annan situation när åtal kan vara befogat är när det olaga vapeninnehavet är av allvarligare slag, t.ex. när det avser ett vapen utan lagligt användningsområde.

Här handlar det tvivelsutan om ett vapen utan lagligt användningsområde.

Haveri i tryckfrihetens ansvar

Journalister i allmänhet har goda kunskaper i tryckfrihetslagstiftningen och det är därför lite tråkigt att Mattsson tänjer tryckfriheten in absurdum. Hans skriver:

Eftersom det är utgivaren som, enligt Tryckfrihetsförordningen, är har ensamansvar för vad som publiceras borde en sådan här principdiskussion om journalistiska arbetsmetoder i en domstol kunna föras med endast mig som tilltalad.

Vad Mattsson emellertid missar är att det här inte handlar om tryckfrihetsbrott. Det handlar om ett vanligt brott mot vapenlagen. Det är inte innehållet i tidningen som är brottsligt. Det är vapeninnehavet som utgör brott. En journalist kan inte köra på fyllan för att bevisa hur lite risk det är att åka fast. Det är rattfylleri likväl.

Nu får vi invänta tingsrättens dom. Åklagaren är givetvis inte ute och cyklar.

Expressen ska vara glada att man inte åtalas för arbetsmiljöbrott. Att skicka ut en ung reporter bland vapenhandlare är att utsätta medarbetare för livsfara.

Kyrkupplaga

Yrkesspråk är alltid spännande och idag lärde jag mig ordet "Kyrkupplaga". En kyrkupplaga är en upplaga av en tidning som görs med syftet att försena en eventuell extraupplaga från en konkurrerande tidning. Nu senast gjorde Expressen en s.k. Kyrkupplaga om vädret när huvudupplagan i själva verket handlade om avslöjandet om det fejkade bilderna med kungen på sexklubb.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson berättar på sin blogg om den första kyrkupplagan 1978. Tidningen Expressens chefredaktör hade fått kunskap om att folkpartiets partiledare Per Ahlmark skulle avgå. Man tryckte upp en första upplaga på några hundra exemplar som levererades till Dagens Nyheter och Aftonbladet. Denna fejkupplaga hade rubriken "Så mycket tjänar du på att gå ur statskyrkan". Den riktiga upplagan basunerade i stället ut den stora nyheten att Per Ahlmark avgår och att han skulle ersättas av Ola Ullsten.

Anders Borg och Gustavs grabb

Finansminister Anders Borg verkar aldrig göra fel och han är alltid övertygande i sina resonemang. Men nu har jag läst två tidningsartiklar som gör mig fundersam.

I torsdags berättade Anders Borg i en öppenhjärtig intervju i Kyrkans Tidning om sin kristna tro. I faktarutan uppger Anders Borg att hans senast lästa bok var Gustavs grabb av Leif GW Persson. Alls icke ett dåligt bokval.

Men igår var Anders Borg inbjuden till Svenska Akademiens högtidssammanträde med offentlig sammankomst i Börssalen i Gamla Stan. Svenska Dagbladet fångar upp honom i vimlet där han kvickt och med glimten i ögat svarar på frågan vilken julklappsbok han skulle köpa. - G W Perssons Gustavs grabb, blir svaret.

Först tänker jag att detta inte stämmer. Man kan ju inte köpa en bok man redan läst. Men så slår det mig. Det är ju så man ska göra. Själv är jag såld på det fascinerande språket i Tomas Bannerheds Korparna.

En liten petimäteranmärkning är att Svenskan skriver "G W Persson". Kanske för att det var ett citat från Borg. Men Leif Gustav Willy Persson skriver själv "Leif GW Persson".

Pressetik återigen

Det är svårt med etiken i media tänker jag när jag läser Skånska Dagbladet som skriver att två drunknade män ska ha haft alkohol i blodet. Bakgrunden är att två män på fisketur i Sövdesjön i södra Skåne drunknade i maj. Någon misstanke om brott förelåg inte men nu har polisen enligt tidningen fått resultatet från den rättsmedicinska undersökningen. Provresultaten, vilka är hemliga, visar att männnen hade alkohol i blodet. Tyvärr ett vanligt faktum vid drunkning.

Men frågan är hur man tänker etiken när man publicerar uppgifter som är hemliga och egentligen bara angår polisen och de anhöriga. I de pressetiska reglerna uttalas att man noga bör överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Man ska avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Vilket allmänintresset är här synes oklart. Det liknar mest bysladder och motivet är knappast att sprida kunskap om den olyckliga kombinationen alkohol på sjön. Vidare uttalas i de pressetiska reglerna att man alltid ska visa brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn.

E-Type borde skärpa sig

Det är lite tragiskt att höra E-Types version av Mikael Wiehes "Andraklasspassagerarens sång" (Titanic) från TV4:s "Så mycket bättre". Hoola Bandoolasq låt är finstämd och allvaret är aldrig frånvarande. Det politiska budskapet är väl dolt.

Men när E-Type ska göra sin version av en sång om en katastrof, där 1 517 miste livet, blir det lite väl mycket tjo och tjim. Han framför sången som en blandning av reggae och calypso. Dansbandstonerna kan förnimmas och allvaret blir som bortblåst. Avslutningen blir vämjelig när frasen "Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp" avslutas som Thore Skogmans och Lill Babs fina "Pop i topp" från 1965.

Det hade varit bättre om E-Type framfört LTO-tango. Fast den har ju Björn Afzelius skrivit.

Biskop Antje och Skolverkets generaldirektör

Skolverket verkar oroliga i advenstid och har intagit ett säkerhetstänkande kring den farliga advenstider där människor kan kränkas vid besök i skolan. Det finns dock en myndighet som har anledning till säkerhetstänkande i adventstid - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Biskop Antje Jackelén - @BiskopAntje - har idag haft en liten men rolig twitterkonversation med generaldirektören @AnnaEkström på Skolverket.

Biskopen skriver att hon hör många som är oförstående för verkets "säkerhetstänkande". Jag är en av dem. Jag har förvisso varit tveksam till skolavslutningar i kyrkan utifrån skolllagens formuleringar om skoltvånget, men anser att Skolverket drabbades av kristofobi när man gick ut med sin rekommendation "Advent i en icke-konfessionell skola". En skrivelse som jag nu inte lyckas återfinna på Skolverkets webbplats. Jag kommenterade skrivelsen den 3 december under rubriken "Tycker Skolverket att man ska ha skorna på sig i moskén".

Min enda kommentar är: Det finns en myndighet som har anledning att ha säkerhetstänkande i adventstid - Myndigheten för samhällsskyd och beredskap, MSB. 40 procent av bränderna i bostad i december försorsakas av levande ljus. I juletid är det full rulle vid spisen vilket innebär ökade risker. Och fortfarande finns det dem som vågar ha levande ljus i granen. MSB:s viktiga varning i adventstider finner du på denna länk.

Tror Sturmarkarna att asatroende firade Adventus Sus Scrofi

Humanisterna vill ge de kristna inslagen vid jul ledigt. Vilka kristna inslag man avser är oklart (ingen stjärna i granen?). På den grunden är det intressant att Sturmarkaren Patrik Lindenfors i kommentarer till mitt blogginlägg "Gör Sturmark till teologie hederdoktor" säger att en präst som uttalar en välsignelse inte är något farligt alls. Han skriver vidare att detta dessutom är något som bör upplevas inom ramen för skolan. Bra så och kul om Sturmark också tycker detta. Men det är inte riktigt detta öppna förhållningssätt Humanisterna ger uttryck för. Skolverkets undervisningsråd och jurister drabbas också av oberättigad oro och menar att bön och välsignelse är uteslutet vid skolbesök. Hade det varit frågan om tvångsdop hade jag förstått att man upplevt en fara.

Biskop Antje Jackelén replikerar, med ödmjuk ton, i dagens Sydsvenskan på Humanisternas företrädare Patrik Lindenfors och Christer Sturmarks debattinlägg "Sluta ljuga om julen". Ett inlägg med raketforskarambition där man bland annat berättar att Jesus inte föddes på juldagen. Som om det var många som bekände sig till en sådan kalenderdoktrin?

Biskop Antje Jackelén skriver:

Många väljer ett soptunneperspektiv på kristen tro, de grundar sitt omdöme på det som hamnat på historiens skräphög. Ett kritiskt förhållningssätt är viktigt också när det gäller tro, men för den skull behöver man inte kasta ut barnet med badvattnet. En oroande tendens i Sverige är att sätta sektstämpel på religiösa gemenskaper. Att betrakta kyrkan som en nischverksamhet för ett fåtal medlemmar är missvisande och utarmar samhället. Svenska kyrkan är medlemsfinansierad men öppen för alla.

Det är bra att biskopen är ödmjuk något som Sturmarkarna inte är. Den sekulära humanismen, som Sturmarkarna bekänner sig till, distanserar sig alltmer från humanism i betydelsen mänsklig. De allra flest torde nog ställa upp på en definition att egenskaper som empati, förståelse för andra och ödmjukhet är humanism - mänsklig.

I sin debattartikel skrev Sturmarkarna:

Julen är inte exkluderande utan alla kan vara med i firandet, oberoende av religiös tillhörighet eller livsåskådning. Om man håller sig till sanningen är lucia- och julfirande i skolan inga som helst problem. Men ge de kristna inslagen ledigt, de kan den som vill lägga till därhemma.

Men vilka kristna inslag är det egentligen Sturmarkarna vill ge ledigt. Är det krubban, som för övrigt bara har hundraårig tradition i Sverige, är det stjärnan i julgranen eller är det titeln "Sankta" i Luciasången? . Kanske är det psalm 134, Gläns över sjö och strand.?

För problemet är ju att skollagen nu ju tolkas så restriktivt att skolor inte vågar gå till kyrkan. Förskolor oroas för och ställer in besöket i kyrkan med den traditionsenliga krubbvisningen. En förskolechef i Bollebygd får frågan om han kan se någon poäng med att barnen får komma till kyrkan för att lära sig varför vi firar advent. Han svarar: säger till tidningen Dagen: -Då kan vi lika gärna göra det själva så att det inte bara blir kyrkans tro och tänkande. Det är bättre att pedagoger talar så att det inte blir ensidigt.

Förskolechefen är ett exempel på vad som händer om man följer Sturmarkarnas religionsfientliga hållning. Vissa jultraditioner är hämtade från andra sammanhang än rent kristna. Men ingen torde ifrågasätta att just adventsfirande är något som bara firats firats i den kristna kyrkan. Eller tror man att de asatroende firade fyra särskilda söndagar - Adventus Sus Scrofi (Grisens ankomst)? (med reservation för latinets böjningsformer).

Sydsvenskan, Julen tillhör alla

Den som vill ta upp pressetisk debatt ropar i öknen

När professor Claes Sandgren påminner om att tipspengar till poliser är mutbrott och samtidgt uppmanar publicistiska företrädare till debatt om pressetiken ropar han i öknen. Det är totalt tyst. I tidningen Journalisten refereras han men kommentarfälten gapar tomma. Denna tystnad från journalisterna och ovilja att utveckla pressetiken kommer att leda till att lagstiftaren inskränker meddelarfriheten.

Den 7 december skrev jag inlägget "Journalister ska inte utveckla sin egen yrkesetik". Bakgrunden var att Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, som bara består av journalister, tagit ställning till intervjutekniken med dolda kameror i förhållande till regeln att en journalist ska visa hänsyn mot ovana intervjuobjekt. I samma regel uttalas att den intervjuade ska upplysas om huruvida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information.

Det är ju liksom lite svårt att göra detta när man använder dolda kameror. Givetvis är det befogat att använda dolda kameror men i detta fall lurade man en frälsningsofficerare att gå in i ett själavårdande samtal. Yrkesetiska nämnden friade vilket jag anser vara fel. Själavårdssitutationer åtnjuter särskilt skydd i lagstiftningen i de flesta demokratiska rätttssystem och det borde den Yrkesetiska nämnden ha reflekterat över. Utgången hade säkert blivit en annan om man haft en jurist som opartisk ordförande. Något som är allmänt förekommande i sådana här kontrollsystem.

Den 11 december skrev professorn i civilrätt, Claes Sandgren, ordförande för Institutet mot mutor, IMM, en debattartikel i Dagens Nyheter under rubriken "Tidningarnas tipspengar till poliser är mutbrott". Sandgren menar att de publicistiska aktörerna bör bekänna färg när det gäller tipspengar. Ett system som kraftigt undergräver förtroendet för polisen och som ytterst skadar rättssamhället.

Men Sandgren tycks ropa i en öken. Ingen svarar honom trots att följderna av en tystnad om pressetiken kan bli ödesdigra. Gör media inget åt detta med tipspengar kommer lagstiftaren att tvingas plocka bort meddelarskyddet för poliser när det gäller förundersökningar. Polismannen är idag skyddad genom att källorna inte får spåras och att han eller hon har anonymitetsskydd. Det är i grunden bra men genom tipspengar missbrukas systemet. Vittnen drar sig för att medverka i förundersökningen, den personliga integriteten för målsägande, vittnen och misstänkt gärningsman riskerar att kränkas. Rättssäkerheten urholkas bara för att media vill ha säljande artiklar.

En som svarar Sandgren är Journalistförbundets ordförande. Men i sin replik tar han inte upp sakfrågan. I stället irriteras han över en formell felaktighet i Sandgrens artikel. Det blir nästan lite lustigt när DN:s redaktion upplåter redaktionellt utrymme som låter Sandgren återge alla tolvpunkter i Journalistförbundets yrkesregler. Det hade varit roligare om Sandgren funderat på en 13:e regel.

En mycket enkel regel. -Medverka inte till att mutor betalas för att få redaktionellt material.

Om inte annat kan man reflektera över p 12:

Ange källan när en framställning huvudsakligen bygger på annans sakuppgifter.

Skulle vi oftare se källhänvisningar som, en person med insyn i utredningen, en på platsen tillstädesvarande polisman, och så vidare, skulle nog dessa undantag bland poliser som ta sig en funderare och knipa käft.