Lagstiftning om meddelarfrihet i privata företag skulle var fel väg

De folkpartistiska landstingsråden Birgitta Rydberg och Anna Starbrink i Stockholm menar på SvD Brännpunkt idag att regeringens brist på initiativ när det gäller meddelarfriheten är pinsam. Det är hårda ord men enligt min mening gör nog regeringen rätt som sitter i båten och ligger lågt när det gäller lagstiftning. Att tro att man med några paragrafer i lagstiftningen kan upprätthålla en meddelarfrihet likt den som gäller offentliganställda är naivt. Att som Capio gör teckna ett kollektivavtal är dock en möjlig väg.

Bra av Capio att teckna kollektivavtal
Det är bra att landstingsråden berömmer vårdföretaget Capio som skrivit ett kollektivavtal om meddelarfrihet med Kommunal, Vårdförbundet, Läkarförbundet och SKTF. Att just skriva kollektivavtal är nog den framkomliga vägen för att åstadkomma ett läge där vi kan vara säkra på att anställda som pekar på missförhållanden i vården inte utsätts för repressalier från arbetsgivarens sida oaktat den drivs i offentlig eller privat regi. Likaså är det bra att arbetsgivaren klargör att man inte kommer att efterforska källa om uppgifter framkommer i media. Men samtidigt måste man ha förståelse för om andra vårdföretag ryggar för kollektivavtal. Ett avtal om meddelarfrihet kan förvisso skapa bilden av öppenhet och transparens men samtidigt är det ett ensidigt åliggande från arbetsgivarens sida. Jag föreställer mig att vårdföretag som opererar internationellt kan få vissa organisatoriska problem om verksamheten i Sverige har förutsättningar som väsentligt avviker från hur det är i andra länder.

Det kan väl i sammanhanget var värt att erinra om att praxis från arbetsdomstolen är att det inte betraktas som illojalitet om en anställd i ett privat företag gör anmälan till myndigheter om missförhållanden (AD 1994:79). Med lex Sarah , miljölagstiftning, lag om skydd mot olyckor m.m. skyddas whistleblowers i viss utsträckning redan idag.

Svenska kyrkan var tidigt ute med ett kollektivavtal som garanterar, vad man kallar, meddelarrätt. Det avtalet tillkom redan år 2000 då Svenska kyrkan lämnade den offentligrättsliga sfären och därmed den grundlagsskyddade meddelarfriheten. Avtalet måste ses som ett uttryck för kyrkans öppenhet och det är värt att notera att Svenska kyrkan även har en offentlighetsprincip som är unik för privat verksamhet.

Gör kommunpolitikerna sin läxa?

Det är högst otillfredställande om anställda i offentligt finansierad verksamhet inte kan berätta om missförhållanden. Risker för detta kan kommunerna eliminera genom klausuler i sina upphandlingar. Om en kommun eller ett landsting sluter avtal med ett privatägt företag om att utföra en kommunal angelägenhet ska kommunen eller landstinget, enligt 3 kap. 19 a § kommunallagen (1991:900), beakta intresset av att genom avtalet tillförsäkras information som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i hur angelägenheten utförs. Jag vill på goda grunder hävda att landstings- och kommunpolitiker har en läxa att göra för att uppfylla regleringen i 3 kaP. 19 a § i kommunallagen.

Lagstiftning hart när omöjligt
Att ropa på en lagstiftning låter sig inte göras. Den som gör det visar att han eller hon inte riktigt förstår komplexiteten i den grundlagsskyddade meddelarfriheten för offentliganställda.

För det första är det svårt att reglera all verksamhet – offentlig och privat – på samma sätt eftersom det finns så stora skillnader mellan verksamheterna. En sådan skillnad är att lojalitets- och tystnadsplikten på den privata arbetsmarknaden är avtalsreglerad och ytterst regleras genom praxis. Ett generellt förbud för arbetsgivare att vidta arbetsrättsliga åtgärder mot en anställd som avslöjar uppgifter som han eller hon har förpliktat sig att hemlighålla skulle utgöra ett ingrepp i avtalsfriheten och komma i konflikt med den grundläggande principen om att ingångna avtal ska hållas.

För det andra har privata företag ett större behov än det allmänna att av konkurrensskäl kunna hemlighålla uppgifter om verksamheten. Det finns en uppenbar risk för att företagens konkurrensförmåga försvagas om de inte har möjlighet att upprätthålla avtal om sekretess. Här har Capio skrivit in att meddelarfriheten inte omfattar företagshemligheter och ytterst blir det parterna som får definiera det begreppet. Med företagshemlighet förstås i allmänhet sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. När en offentliganställd sålunda är skyddad om han eller hon berättar om företagets ekonomiska redovisning skulle han eller hon inte ha samma skydd som privatanställd trots att man tecknat ett kollektivavtal om meddelarfrihet.

För det tredje är skyddet för meddelarfriheten en del av offentlighetsprincipen som gäller för statlig och kommunal verksamhet. Det är förenat med avsevärda problem att bryta ut bara en del av ett offentligrättsligt regelverk och föra över det till privat verksamhet. Man kan alltså säga att offentliganställdas meddelarfrihet är en del av offentlighetsprincipen. Allmänna handlingar är offentliga om det inte föreligger grund för sekretess enligt någon av alla de bestämmelser som finns i (offentlighets- och sekretesslagen 2009:400). Vad som är särskilt intressant är att det faktiskt kan finnas en rätt att avslöja sådant som omfattas av sekretess. Endast ett fåtal av sekretessgrunderna skapar en sekretess där sekretessen äger företräde framför meddelarfriheten. Ytterligare inslag i meddelarfriheten är att Justitiekanslern fungerar som särskild åklagare vid tryck- och yttrandefrihetsmål. Vidare är brottsbalkbrottet tjänstefel de facto ett inslag i meddelarfriheten.

Slutsats

Att rycka ut några få komponenter i den komplexa lagstiftningen om offentlighet och meddelarfrihet låter sig inte göras. Det är bättra att tillförsäkra sig något som kan liknas meddelarfrihet genom klausuler i kommunala upphandlingar av offentligt finansierad verksamhet.

Capio skriver kollektivavtal om meddelarfrihet

Bloggar om yttrandefrihet