Man kan inte glida på sanningen i allvarliga ämnen

Att vi i mångt har en lagstiftning som är tandlös när det gäller diskriminering är uppenbart. Detta gäller diskriminering på grund av kön såväl som etnisk diskriminering. Det är därför viktigt att det förs debatt och likaså är det angeläget att missförhållanden påpekas. Goda exempel på hur diskrimineringsproblematiken lyfts fram är hur man med hjälp av dolda kameror lyckats belägga särbehandling i krogköerna. Men de exempel som idag lyfts fram på SvD Brännpunkt är dåliga exempel och för inte debatten framåt på ett konstruktivt sätt. Dessutom drar skribenterna felaktiga slutsatser och de använder citatteknik som gör att citaten blir felaktiga.

Hallands nation var storm i vattenglas
Krogködebatten var bra men samtidigt finns det situationer där det blåst till storm i ett vattenglas. Händelsen på Hallands nation i Lund i somras är ett exempel på detta. Med rätta fördömde vi studenterna som beskrevs ha skämtat om slavhandeln. Men i själv verket var det inte fråga om någon strukturell rasism som nationen kan lastas för utan snarare ett fyra fulla studenter som oplanerat agerade i en snapsvisepaus. Personligen är jag övertygad om att det även i de finaste sällskap i konversation förekommer rasism, bögskämt och kvinnoförnedring en masse. Detta är ett problem som är gigantiskt mycket större än händelsen på Hallands Nation. Att händelsen på Hallands nation fick sådan uppmärksamhet berodde på att medias rapportering var tendentiös och gav intryck att upptåget var någon form av planerad aktivitet.

Sundsvallsdomen handlar om gränsen för nödvärn och inte rasism
När tre forskare och en representant för Afrosvenskarnas riksförbud därför ges utrymme på SvD Brännpunkt i ett angeläget ämne får man hoppas på att de hittat ett fall som verkligen är ett bevis på den strukturella rasism som faktiskt existerar. Tyvärr tror jag att de något förenklar bilden när de påstår att en dom i Sundsvalls tingsrätt är en kränkning av den som i själva verket är ett offer. De skriver:

Nyligen dömde tingsrätten i Sundsvall en svart skolpojke för misshandel. Hans skolklass hade fått i uppgift att iscensätta ett rollspel om det transatlantiska slaveriet – utan lärares medverkan eller överinseende. Tidigare hade andra elever skrivit ”Neger = slav” i skolsalen. Under rollspelet hade en vit klasskamrat försökt tvinga honom att spela slav. När han vägrade, och till slut slog till honom, uppstod tumult. Den svarta pojken som utsatts för de rasistiska trakasserierna blev polisanmäld för misshandel av den slagna klasskamratens mor, och tingsrätten dömde honom till 20 timmars ungdomstjänst. Han ansågs inte ha handlat i nödvärn

Det är rätt häpnadsväckande att tre forskare kan påstå att en dom som egentligen handlar om gränsen för nödvärn är en kränkning av offret. Att skolkamraten till den dömde betett sig illa är uppenbart liksom att skolan flagrant brustit i sin tillsyn. Men i sakfrågan är utgångspunkten att det inte är okej att misshandla sina medmänniskor, även om de är skitstövlar. Man kan undgå ansvar för misshandel om man handlat i nödvärn men det är uppenbart att domstolen funnit att gärningsmannen befunnit sig långt ifrån rätten till nödvärn. Rasistiska kränkningar skulle säkert i vissa situationer kunna betraktas som grund för nödvärn men frågan är om författarna av debattartikeln verkligen vill ändra gränsen för nödvärn. Det är ju faktiskt det de säger i sak.

Diskrimineringsombudsmannen versus Härryda kommun
Vidare hänvisar debattörerna de till en dom i arbetsdomstolen där de är klart tendentiösa i sina slutsatser. De skriver:

Under 2009 fastslog till exempel Arbetsdomstolen i en konflikt mellan Härryda kommun och en svart kommunalanställd att ingen diskriminering hade ägt rum, trots tydliga bevis. Han hade anmält kommunen för diskriminering, då han blivit omplacerad efter att ha klagat på att vita kolleger kallat honom för ”svarting”. Domen löd: ”det måste stå klart för den person som företar den påstådda trakasserande handlingen” att sådana ord kan uppfattas som sårande för att det juridiskt ska godkännas som diskriminerande. Den som använder sådana ord, men inte själv anser dem nedsättande, kan inte dömas för diskriminering.

Debattörerna använder försåtlig citatteknik och skriver alls inte som Arbetsdomtolen. I själva verket skriver AD:

Att beteendet är oönskat måste dessutom stå klart för den person som företar den påstådda trakasserande handlingen, även om detta inte i alla fall måste påtalas uttryckligen.

Vad debattörerna också utelämnar är AD ansåg att kommunens förflyttning och avstängning varit kollektivavtalsenliga och att utredningen i målet inte gett några belägg för att åtgärderna skulle varit föranledda av mannens etniska ursprung. Jargongen mellan vissa arbetstagare på gruppboendet innehöll uttryck som i sig kunde anses utgöra trakasserier. Men då mannen själv deltagit i jargongen och inte påtalat för arbetskamrater eller arbetsledning att han tog illa vid sig, kunde uttalandena inte utgöra trakasserier och någon skyldighet för kommunen att utreda trakasserier förelåg därför inte heller enligt AD. Det är en rimlig slutsats men samtidigt tragiskt att den förolämpade inte i alla de samtal han haft med arbetsledningen berättat om sina befogade känslor. I sak har debattörerna fel när de påstår att ordet "svarting" förekommit. I själva verket är det begreppen "blackie" och "whitey" som utbytts mellan kontrahenterna.

I sak handlade det om en arbetsplats med en mycket dålig jargong som arbeteledningen borde ha upptäckt. Men det handlade även om en arbetstagare som betett sig mycket illa och som arbetsgivaren hade skäl att stänga av och försöka förflytta.

SvD Brännpunkt, Granska dom mot svart skolpojke

Arbetsdomstolen, dom nr 4/09