Om man väljer att arbeta med dold kamera kräver det enligt Journalistförbundet att man först noga överväger andra alternativ. Dold inspelning får aldrig riskera att uppfattas som en arbetsmetod som bara används i uppmärksamhetssyfte.
De två anmälda journalisterna har i sitt beslut tagit hjälp av redaktionsledning, ansvarig utgivare samt företagets programjurister. Och man har också innan programmet sänds meddelat de personer som medverkade i programmet om att de har blivit filmade med dold kamera.
När det gäller ett eventuellt brott mot regel 8 så innebär arbetet med dold inspelning naturliga svårigheter i att öppet tala om huruvida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information. Att det i programmet skildras även ett själavårdande samtal anser nämnden inte gör någon skillnad.
Att Frälsningsarméns egendomliga inställning till homosexualitet ifrågasätts är givetvis bra men det är väldigt egendomligt att Pressetiska nämnden överhuvudtaget inte reflekterar om huruvida själavård ska vara en fredad zon; fri från dolda kameror eller dolda bandspelare. Själavårdande samtal skyddas i de flesta västerländska rättssystem. I Sverige har vi till exempel förbud mot att låta präster eller pastorer vittna i domstol om vad de erfarit under själavård. Vidare råder det ett absolut förbud mot hemlig rumsavlyssning på sådan plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas av präster inom trossamfund eller av dem, som har motsvarande ställning inom ett sådant samfund, för bikt eller enskild själavård.
Detta talar för att journalister borde tänka i samma banor som lagstiftaren. Att lagstiftaren gör undantag för själavårdssituationer handlar inte om hokus pokus. I grunden är det ett erkännande av att ett samhälle mår bra av att det finns platser där absolut tystnadsplikt råder. Att människor i full tillit kan lasta av sig svåra saker är bra för individen och det är bra för samhället. Det är min övertygelse att det enskilda samtalet leder till försoning och upprättelse. Detta borde gillas av troende såväl som icke-troende.
För journalister utgör källskyddet en motsvarighet till tystnadsplikten i själavården. Tystnadsplikt, anonymitetsskydd eller källskydd som det också kallas, innebär att alla som vill har rätt att anonymt lämna uppgifter till massmedia. Det är straffbart för den som tagit emot en sådan anonym uppgift att avslöja källan.
Låt oss göra tankeexperimentet att en journalist med dold kamera lämnar uppgifter till en redaktör och för ett samtal om rätten att få vara anonym. Det är nog inte särskilt svårt att provocera någon enskild journalist och kanske få honom eller henne att av misstag säga saker obetänksamt. Kanske skulle till exempel ett samtal om tipspengar bedömas som känsligt.
Frågan är om Yrkesetiska nämnden skulle tycka att källskydd var lika okomplicerat som själavård när det gäller pressetiken. Jag tvivlar.
Journalistförbundets yrkesetiska nämnd består bara av journalister. Det är inte seriöst om man vill utveckla och beskriva pressetiken. Då skulle man ha andra professioner i nämnden och man skulle ha en jurist som ordförande. Som jämförelse kan Revisorsnämnden nämnas. Det är förvisso en statlig myndighet som bland annat har till uppgift att utveckla god revisorssed. Den myndigheten består inte bara av revisorer. Detta ökar trovärdigheten. Förvisso har vi på mediaområdet lyckligtvis Pressens opinionsnämnd och Granskningsnämnden för radio och tv men i grunden tror jag inte att Journalistförbundets yrkesetiska nämnd räcker till. Beslutet om Frälsningsarmén visar detta.
Att leda i bevisning att Frälsningsarmén inte anställer homosexuella som soldater och officerare om inte dessa lever i celibat är inte särskilt svårt att leda i bevis. Att hitta homofoba företrädare är inte heller svårt. Likaså att Frälsningsarmén förhoppningsvis inte särbehandlar anställda som är homosexuella. De dolda kamerorna i inslaget handlade i grunden inte om att vederlägga tesen. Det är uppenbart att de dolda kamerorna bara var en del i dramaturgin.
Inlägg
1 kommentar:
Frälsningsarmén har väl inte accepterat den förändrade inställningen som Svenska Kyrkan har satsat på. Det krävs kanske en aning eftertanke. Sveska Kyrkan å andra sidan strider för sina Regnbågsmässor. Mina vänner varav några HBT utgör väl i dag ingen främmande grupp för Svenska Kyrkan. Varför kallar man det då regnbågsmässa? En vanlig mässa har väl ingen inriktning på en speciell del av församlingen.
Inför vår Herre är vi alla lika viktiga enligt uppgift. Likabehandling är att föredra.
Vi "vanliga" kyrkomedlemmar som mer sällan går i kyrkan tycks ju ändå inte vara så viktiga.
Skicka en kommentar