I ett bibliotek som jag brukar besöka finns den gamla klassikern "Vem är vem". Som gavs ut i början av 60-talet. Över notisen Stig Wennerström har någon driftig person gjort ett kraftigt kryss.
Igår hade jag ett litet lunchsamtal med några arbetskamrater ehuruvida spionen, förre översten, Stig Wennerströms död hade något nyhetsvärde så här drygt 40 år efter domen. Idag vet vi att nyheten har nyhetsvärde då det nu basuneras ut att han avlidit på ett äldreboende i Enebyberg i förra veckan.
Wennerström dömdes för att ha lämnat stora mängder uppgifter till Sovjetunionen men han misstänktes även ha lämnat uppgifter till nazi-Tyskland och USA.
Jag hoppas att vi någon dag får reda på vad som drivit en konservativ karriärist och snobb att förräda sitt land. Karlen själv har alltid tigit som musslan och man kan väl bara drömma om att han deponerat ett brev med sanningen hos förläggaren av självbiografin (Från början till slutet, Bonniers, Stockholm 1972).
I likhet med spionen Stig Bergling (sedan Eugen Sandberg, nu Stig Sydholt) antydde han det heroiska motivet att rädda världsfreden genom att hjälpa Sovjet på terrorbalansens våg. Att detta skulle vara drivkraften är nog en typisk efterhandskonstruktion á la psykopatens - grandios narcissism.
Wennerström lär ha tilldelats sovjetiska ordnar och erhållits generalgrad. Men hjältarna i dett drama hade en helt annan bakgrund än Wennerström. De som fick spionen på fall var en städerska som arbetade åt familjen Wennerström och en småbrukarson som valt att bli polis.
Det är slutligen viktigt att sätta proportioner på brottet spioneri under det kalla kriget. Att lämna ut handlingar till Sovjet innebar de facto att man skrev under exekution på ett stort antal svenskar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar