Tidsbegränsning av livstid är inte nåd

Marcus Svensson på Smålandspostens ledarredaktion blandar idag ihop begreppen när han skriver om Mattias Flinks begäran att få sitt livstidsstraff tidsbegränsat. Under rubriken "Nåden står över rättvisan" pläderar Svensson för att brottsoffer och anhörigas uppfattningar ska vägas in i bedömningen när ett straff tidsbegränsas. Det är en god synpunkt som också framfördes av Lagrådet i samband med beredningen av lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid. Men faktum är att åklagaren som ju är den livstidsdömdes motpart vid prövningen om omvandling ska bevaka samhällsintresset respektive brottsofferaspekter. Detta uttalas mycket tydligt i propositionen till lagen.

Bristen i Marcus Svenssons ledare är att han genomgående talar om benådning. Men tidsbegränsning av livstidsstraff är ingen benådning även om det kan upplevas så rent språkligt. Nåderätten är ett särkilt rättsmedel och den ligger fortfarandepå regeringen. Regeringen kan fortfarande benåda de som dömts till livstid. Då sker ingen motivering varför benådning sker. När man numera kan tidsbegränsa ett livstidsstraff är det ett uttryck för att vi egentligen tycker att livstidsstraffet är orimligt. Det behövs men tiden ska kunna förändra saken. Det är fullständigt orimligt om inte brottslingar som begått avskyvärda brott någonstans ska kunna drömma om frigivning. Vi kan inte prata om nåd när man beslutar om tidsbegränsning av livstidsstraff. Det är två helt olika saker.

Personligen hoppas jag att tiden är inne att ge Flink tidsbegränsat straff och det finns anledning att notera att en person som dömts för mord nyligen fick sitt straff tidsbegränsat till 46 år och sex månader.
DN, Expressen
Bloggar om livstid, Mattias Flink