I Ystads Allehanda (ej på nätet) skriver en krönikör att han nog inte tror på gud men att han längtar efter andlighet. Han tänker börja gå i kyrkan. Samma dag skrev Rakel Chukri i Sydsvenskan:
-2012 ska jag sluta kalla mig ateist. Inte för att jag har skådat Guds härlighet, utan för att den svenska debatten om tro förvandlats till ett skyttegravskrig. Christer Sturmarks attack mot Luciafirandet var droppen.Författaren och journalisten Monica Gunne reflekterade för någon vecka sedan i Aftonbladet under rubriken "Till och med kyrkan har blivit mainstream". Hon var på midnattsmässa i Hedvig Eleonora kyrka och tyckte det var lite egendomligt med, vad hon upplevde, ett nattvarsbord för individuella önskemål. Hon undrade även var begreppet synd tagit vägen när hon läste överlåtelsebönens formulering "Förlåt mig mina felsteg". -Kom inte och säg, att det gruvsamma och välkända ”Synd & Skam” har kavlats ut till den urvattnade mainstreamformuleringen ”felsteg”, skrev Gunne.
Slutligen fanns i DN idag en initierad krönika signerad Maria Schottenius.. Hon skriver om, som hon upplever det, egendomliga musikval, på enskildas önskemål, vid vigslar och begravningar. Hon är tydlig i sitt budskap när hon sammanfattar:
Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet.Låt Sturmarkarna hålla på med sina utfall. Det verkar öka intresset för andlighet, tro och gudstjänster.
Inlägg
2 kommentarer:
Det finns hopp!
I kommentarerna till Schottenius artikel återfanns en från en kyrkligt anställd som genast intog försvarsställning, som lite slarvigt uttryckte sig: "Riten är till för de anhöriga, inte för de anställda." Det fick mig att haja till. Ja, det finns något fint i viljan att stå upp för medlemmens önskningar, men människors längtan handlar om något större än den egna viljan. Riten måste väl ändå vara något större än så, inte upp för omformulering varje gång den utförs. Var finns Gud, Kristus, Anden i det tänket? Var finns evighetsperspektivet som så många längtar efter idag?
Bra att du inte intar försvarsställning. Det finns ju en ohyggligt stor potential för Kyrkan idag i att möta människors längtan efter andlighet, efter Gud, efter att få falla in i ett sammanhang som bejakar den längtan. Och någonstans tror jag att om man ska lyckas ska man ta människor som Gunne och Schottenius, på allvar.
Skicka en kommentar