Läste vacker nekrolog.

Dödsrunor i tidningar ska som bekant skrivas enligt en särskild manual. Det finns inte utrymme för den djupa personliga sorgen över att ha mist en anhörig, en vän eller kollega.

Idag läser jag i Svenskan en fantastiskt vacker nekrolog över den pakistanske politikern och journalisten Mahmood Faaridon med hemvist i Amritsar / Lahore och Farsta. Där vi andra skriver "N.N. har avlidit i en ålder av x år skriver sonen Nasser Faridoon:

Mahmood Faridoon, andades för sista gången en kort tid efter sin 90-årsdag, öppnade ögonen, tittade på sin dotter Romila, som hade vakat över honom de sista dagarna av hans liv, och avslutade sin resa på jorden.

Nekrologen har även ett fint avslut där barnen ställer frågan om Mahmood vill att de återbördar honom efter livet till den jord där han föddes. Mahmood svarar:

Se till att jag blir begravd i Sverige som en svensk. Och när ni vill komma förbi och hälsa på mig, ta med en enkel blomma som växer i detta lands jord och lägg på min grav. För det här är också mitt och mina barns land. Dessa blommor är våra blommor.