Det är ganska knepigt att en flygplanskapare som inte känner ånger för sitt brott bjuds in till Sverige med idolstatus. I mitten av 70-talet fick jag själv träffa en person som imponerade och charmade men som egentligen var en terrorist som betraktades som gullig gubbe.
I mitten på 70-talet fick jag chansen att träffa den s.k. Amaltheamannen, Anton Nilsson. Han var då nära 90 år och den siste person i Sverige som dömts till döden. Ett straff som senare omvandlades till livstids straffarbete. Anton Nilsson hade, i samband med en hamnarbetarstrejk i Malmö 1908, apterat en bomb på logementsfartyget Amaltheas skrov som rymde engelska strejkbrytare. Efter att ha benådats 1917 var han aktiv som stridsflygare i Sovjetunionen. 1989 dog han nära 102 år gammal.
Anton Nilsson var en enormt charmerande man som bodde i en lägenhet i Årsta. Han hade förmågan att beskriva de djupa orättvisor som präglade landet i seklets början och det var inte svårt att förstå den kampvilja han och hans kamrater kände. Men problemet var att Anton Nilsson gick för långt. En strejkbrytare dog och 23 skadades. Dessa brittiska strejkbrytare var säkert lika fattiga och utsatta som Anton.
Det går inte att försvara Anton Nilssons handlingar. Givetvis var det bra att han så småningom frigavs men någon hjälte var han inte även om han var en god berättare. Anton var en terrorist och det är egendomligt att få ifrågasatte hans handlingar. Sverige hade blivit ett demokratiskt land även utan Anton Nilssons illdåd. Hans berättelse var viktig men nog var det tragiskt att han inte ångrade sina gärningar. Detta var en smula egendomligt särskilt som han nog kunde betraktas som en demokratisk socialist i slutet av sin gärning. Han borde alltså ha kunnat kosta på sig lite ånger.
Historien om Anton Nilssons idolstatus och bristen på okritiska frågor till honom är egendomlig. Handlar det inte om mesighet egentligen?
Med denna historia i bagaget blir man kanske inte så konfunderad när man konstaterar att världens första kvinnliga flygkapare är i Sverige och att det är lite idolstämning kring henne.
Leila Khaled var1969 delaktig i flygplanskapningen av ett plan mellan Rom och Aten för att uppmärksamma palestinernas situtation. Planet tvingades till Damaskus där det sprängdes utan att någon dog eller skadades. Därefter genomfördes 1970 fyra flygplanskapningar nästan samtidigt. Leila Khaled kapade då ett flygplan mellan Amsterdam och New York kapades. Hon övermannades men frigavs kort därpå i samband med en fångutväxling.
Att försvara en flygplanskapning är omöjligt. Alla borde kunna identifiera sig med hur oskyldiga passagerare och besättningsmän kan känna sig. Att ge sig på civilpersoner är terror och kan inte försvaras under några omständigheter. Att Syndikalisterna och Sveriges kommunistiska parti imponeras av Khaled är obegripligt. Hennes historia är viktig men hennes medel kan inte försvaras.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar