2008-07-26

Lex Stålmannen finns redan

Bra att DN:s ledare idag skriver kritiskt om det populistiska förslaget att införa en så kallad civilkuragelag. Jag upprepar vad jag skrivit tidigare eftersom det är uppenbart att man i den politiska debatten blundar inför att vi redan har civilkuragelagar och att de alls inte behöver förändras. Lustigt nog är det ett gammalt socialdemokratiskt förslag om skyldighet att ingripa när man ser ett brott inträffar som har dammats av i Rosenbad. Motivet är givetvis att Kristdemokraterna inte ännu en gång ska behöva beskyllas för att svika lite hastigt påkomna vallöften. Vad man plägar kalla populistiska.

Omtanke om medmänniskor gör att vi anmäler
Jag vill hävda att mobiltelefonens entré faktiskt inneburit att allt fler brott anmäls till polisen. Det har alltså blivit bättre även om vi matas med påståenden att folk inte gör någonting när brott inträffar. Visserligen finns det många puckon som blundar när brott sker. De behöver en utskällning och knappast lagföring.

Det finns redan civilkuragelagar
I sak är dock allmänheten nog generellt sätt ovetande vad lagen säger redan i dag. 2 kap. 1 § lag (2003:778) om skydd mot olyckor har följande lydelse:


Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand eller om en olycka som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan olycka.
Det här är en klockren regel som knappast kan ifrågasättas och den som bryter mot denna bestämmelse kan dömas till böter. Majoriteten av svenskarna känner knappast till denna regel och det är definitivt inte straffpåföljden som leder till att vi ringer 112 när något inträffat.

När man talar om civilkuragelag glömmer man uppenbarligen ofta bort att det också finns annan lagstiftning som gör att den som inte ingriper kan straffas. Så är det till exempel för den som har en tjänsteplikt att ingripa. Badvakten, polismannen, ordningsvakten, väktaren med flera. Även en förälder har lagstadgad skyldighet att ingripa till sitt barns försvar eller att förhindra om det egna barnet begår ett brott. Givetvis gör föräldern detta men vet han eller hon att det står i en lag?

Skyldighet att anmäla allvarliga brott som är å färde
Slutligen vill jag berätta om det naziinfluerade mordet på John Hron i Kode utanför Kungälv 1995. John Hron var en stor människa som flytt från ett våldsamt gäng nazister. Men när hans kamrat hotades till livet av de onda nazisterna begav han sig till kamratens undsättning. Detta stora civilkurage ändade hans liv.

En av nazisterna som såg dödsmisshandeln utan att larma dömdes för underlåtenhet att avslöja brott. Enligt 23 kap. 6 § brottsbalken gäller att det är straffbart att underlåta att avslöja vissa allvarliga brott som är å färde. Misshandel som inte är ringa är ett sådant brott.

Om man nu har alla dessa bestämmelser klart för sig respekterar jag åsikten att införa en allmän civilkuragelag. Gör man det inte skriver jag inte kravet på civilkuragelag i populismens annaler.

DN slår en sista spik i kistan om civilkuragelag när man skriver:
Dessutom kan man fråga sig i vilken mån de som bevittnat ett brott, men som inte ingripit, är villiga att framträda och vittna. Resultatet av en civilkuragelag blir kanske att färre grova brottslingar kan fällas eftersom eventuella vittnen håller sig undan. Och då har alla förlorat på det som egentligen började med en vacker tanke om allas vårt ansvar för varandra.
Risken för skrönorna på detta område är många. Något Aftonbladet skriver om idag.

DN

Bloggar om ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

jag vill att stål mannenn ska kåmma
till baka på swt tv4

Mats Rimborg sa...

I dag kan man gå förbi en drunknande, avstå från att kasta ut en livboj och luta sig tillbaka – utan att detta är straffbart. Jag tror det vore bra att tydliggöra att detta inte är ett acceptabelt beteende, och att man dessutom borde se till att det även gäller präster så att de inte kan fortsätta att gömma sig bakom sin absoluta tystnadsplikt. Det handlar om att ta ställning för offren och inte förövarna, och som markering är det ett steg i rätt riktning.