I artikel 25 punkt 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna anges att var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
Socionomen Maja-Stina Ahlzén skriver på SvD Brännpunkt om fattigdom och hemlöshet med utgångspunkt i sin magisteruppsats från 2005 - Vägen till hemlöshet. Ahlzén menar att hemlöshet i första hand inte är ett socialt problem utan ett fattigdomsproblem. Tyngdpunkten på arbetet måste enligt Ahlzén mot den måste flyttas från socialtjänstens individinriktade insatser till åtgärder mot den växande fattigdomen och till fler billiga bostäder.
Ahlzén är givetvis övertygande i sina slutsatser att socialtjänsten inte kan lösa problemen kring hemlöshet men har tyvärr orealistiska förväntningar på en förändrad bostadspolitik. Det är lätt att ställa krav på fler billiga bostäder men bostäder kan inte bli billiga om de inte subventioneras skattevägen. För det första kostar det en bestämd slant att bygga bostäder. Det är långt ifrån billigt även om man skulle ge avkall på standarden. Att ge avkall på byggkvalitet är inte möjligt eftersom en sådan inriktning omedelbart slår mot högre nderhållskostnader. Den enda möjligheten att åstadkomma "billiga" bostäder är att låta hus som egentligen borde rivas stå kvar. Detta skapar en osäker bostadssituation och bidrar knappast till "social anpassning". I stället bildas getton med miserabla bostadsförhållanden. Dålig hygien och ohälsosamma bostadsförhållanden bidrar då till utslagningen.
När Ahlzén ropar efter fler billiga bostäder kommer det med nödvändighet att bli frågan om institutionsliknande boenden. En sådan inriktning minskar sannolikt inte fattigdomen. Snarare bidrar den till uppdelning i samhällsklasser.
Bloggar om hemlösa, bostadslösa, fattigdom
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Då det tycks vara flera olika definitioner på vad en hemlös är Drygt 400.000 unga i Sverige saknar en egen bostad. Bland dem är småbarnsföräldrarna en växande andel. Totalt saknar 46.000 unga föräldrar ett eget boende.
Det är långt ifrån bara studenter och obundna ungdomar som flyttar runt i andra hand eller tvingas bo kvar hos föräldrarna.
Bilden som finns av den som hyr i andra hand stämmer inte längre. Det är allt fler med barn som tvingas att bo så här. Har du egen familj är det förstås inte så kul att bo med mamma och pappa, eller att ha en bostad med osäkra villkor, säger Sven Bergenstråhle, bostadsforskare på Hyresgästföreningen.
Han står bakom den färska undersökning av ungas boende som visar att rekordmånga, minst 100.000, i åldrarna 20-27 år bor i andra hand. Ytterligare 308.000 saknar en egen bostad och till exempel bor hos föräldrar, släktingar, är inneboende, hyr studentrum eller delar bostad med kompisar. Med egen bostad menas att en person har förstahandskontrakt på en hyresrätt, eller äger sin bostad.
I hela gruppen utan egen bostad har andelen unga föräldrar ökat från 7 procent 2003 till drygt 11 procent 2007. Det innebär att 46.000 unga med barn står utan egen bostad, enligt Hyresgästföreningens rapport.
Det är en anmärkningsvärd utveckling och ett allvarligt samhällsproblem. Åtta av tio unga vill ha en egen bostad, men allt färre lyckas få det. Det är brist på hyresrätter i storstäderna och många har inte råd att köpa ett eget boende, säger Sven Bergenstråhle.
Trots att undersökningen visar att cirka 100.000 unga bor i andra hand, tror han att siffran egentligen är ännu högre.
Alla vågar inte svara, eftersom de kanske bor utan tillstånd. Dessutom är det många som inte går att få tag på på telefon, eftersom de saknar fast adress, säger Sven Bergenstråhle.
Han vill inte spekulera i hur många fler unga föräldrar eller unga människor generellt som tvingas bo i andra eller kanske tredje hand.
Allt jag kan säga är att problemet är större än vad som syns i statistiken, säger han.
Trots den totalhavererade bostadspolitik som förs och förts under lång tid säger våra politiker, myndigheter eller frivilligorganisationer relaterade till hemlöshet, att hemlösheten är en mycket viktig och prioriterad fråga att lösa.
Hur kan det då komma sig att antalet hemlösa ökar från år till år och går både upp och ner i åldrarna?
Detta trots att de olika maktstrukturer uppbyggda runt hemlösa, med hjälp av olika definitioner på vad en hemlös är, försöker dölja den bistra sanning som råder. Men allt detta handlar bara om hur makten arbetar för att kvarhålla sin dominans.
Om vi anser att vår övriga befolkning, som inte är hemlösa i vårt land, behöver ett tryggt hem, ett privatliv, en vid behov väl fungerande vård (omsorg) och en inkomst för ett någorlunda fungerande liv.
Varför ser vi inte att hemlösa människor har samma behov?
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86
@Rolf Nilsson: Du kanske har rätt men det kan ifrågastättas.
Du skriver: "Dessutom är det många som inte går att få tag på på telefon, eftersom de saknar fast adress, säger Sven Bergenstråhle."
Det farliga i att rada upp så många argument är att en lucka, som den ovan, raserar trovärdigheten.
Många yngre, med eller utan fast adress, väljer bort fast telefon.
Om vi anser att över nio miljoner av vår övriga befolkning, som inte är hemlösa i vårt land, behöver ett tryggt hem, ett privatliv, en vid behov väl fungerande vård (omsorg) och en inkomst för ett någorlunda fungerande liv.
Varför ser vi då inte att hemlösa människor har samma grundläggande behov?
Skicka en kommentar