Den 20 januari skrev jag om Ingmar Bergmans fastigheter på Fårö. Jag noterer nu att ett antal kulturpersonligheter nu vill "rädda" Ingmar Bergmans hus i Hammars på Fårö. Jag förstår inte riktigt upprördheten.
Låt Bergmans hus bli privatbostad
I sitt testamente uttryckte Ingmar Bergman inte någon särskild vilja kring Hammars och Dämba. Det finns också skäl att vara skeptisk till om den här typen av fastigheter verkligen kan fylla filmskapare året om eller vara kulturreservat året om. Jag får en känsla av detta är uttryck för en dröm som är baserad på en något romatiserad bild av konstnärskap. Om jag inte minns fel är det sällan någon av Svenska Akademiens ledamöter som bor på Dag Hammarskjölds Backåkra. Däremot lär Villa San Michele på Capri vara flitigt bokat av de konstnärer som ges möjlighet att bo där.
Man kan inte bevara allt. Om något ska skyddas är det Bergmans filmer. Inte hans fastigheter.
SvD, DN
Bloggar om Ingmar Bergman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Det ena utesluter ju inte det andra. Bergmans hus är viktigare än Mårbacka och San Michele tillsammans.
Varför Bergmans hus skulle vara viktigare förstår jag inte. En stor skillnad är att de husen är donationer medan Bergman inte uttryckt någon sådan vilja.
Vad i all världen ska husen på Fårö användas till och varför ska en snål kulturbudget användas till hus?
Bra inlägg, jag håller med helt. Tror inte det skulle vara någon rusning till Hammars i november precis, vare sig av konstnärer eller andra. Privatbostad är det naturliga. Jag blir däremot lite ledsen att se hur villor och gårdar på Fårö köps upp av sommarboende och att åretruntboende inte har råd att köpa bostäder på ön. Men det ödet delar Fårö med flera andra ställen.
Skicka en kommentar