2009-09-12

Det är samtal om döden som behövs

Medierådets Kristina Ahlinder och Ann Katrin Agebäck skriver idag på DN Debatt under rubriken "Sajtägare har ett ansvar för döden på Facebook". Det handlar bland annat om den angelägna frågan om en avliden persons profil på till exempel Facebook ska stå kvar. De menar att det är dags att diskutera vem som fattar beslut om avlidna personers profiler och bilder.

På det hela taget levererar Ahlinder och Agebäck vittnesbörd om sådant som i realiteten diskuterats ganska länge. Det är därför lite tråkigt att de lite svepande talar om policies och sajtägares ansvar och i realiteten inte har så mycket att komma med. Samtidigt verkar de ha missat att vi i vår moderna kultur i stor utsträckning skyr döden och skjuter bort den. Skribenterna skriver:
Det är också dags för föräldrar att prata med sina tonåringar även om döden. Döden finns på nätet, precis som i det ”verkliga livet”, och hur illa man än må tycka om det kommer det inte att försvinna. Internet gör döden synligare och ger ett utmärkt tillfälle att våga beröra frågor om liv, död och etik. Man behöver inte vara teknisk expert för att prata om det, en ansvarsfull och inkännande medmänniska räcker långt.
Problemet är dock att de flesta föräldrar antagligen inte förmår formulera sig kring döden. Även om alla upplever svår sorg är döden något väldigt många skjuter ifrån sig. Många vuxna har aldrig sett en avliden person. Samtidigt som både män och kvinnor egenskap av föräldrar har personliga erfarenheter av förlossningen som ett stort ögonblick i livet blir det allt färre som har erfarenhet av att vara tillsammans med en människa i dödsögonblicket. Det ögonblick som det ofattbara blir så påtagligt. Till skillnad från många andra kulturer överlåter vi till andra att tvaga, klä och gravsätta våra döda anhöriga. En ständigt närvarande kroppsfixering och en utbredd sekulär livssyn gör att vi inte formulerar oss kring döden.

Döden är större än policies och rutiner på Internet. Samtalen kan inte begränsas. Samtalen är viktiga men döden kan inte begränsas till sådan som chattforum, social medier och virtuella minnesplatser.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Hej Per!

Intressant inlägg du skrivit. Håller absolut med dig i problemet om frånvaron av en relation till dden i samhället. Det har skett en stor förändring på bara en generation.

Jag och två kollegor kommer under hösten att lansera en tjänst på nätet som heter Webwill. Det är en tjänst där du kan göra ditt digitala testamente, att alltså bestämma hur du vill att fol ska komma ihåg dig på nätet. Gå gärna in på www.webwill.se och titta på presentationsfilmen över tjänsten. Vore kul att höra din tankar.

Mvh Lisa Granberg, Webwill.

Eviga minnen sa...

Hej

Som grundare till Sveriges främsta minnessida Evigaminnen.se har jag givetvis behov av att få yttra mig.

Självklart håller jag med om att det är en viktig fråga som måste diskuteras. Frågan är dock vad som skiljer en minnessida mot en dödsannons. Vem som helst kan skapa en dödsannons i en tidning, och vem som helst kan skapa en minnessida på Internet.

Mer framträdande människor kanske förevigas i historieböcker, tidsskrifter eller annan litteratur. Detta ses sällan som etiskt problematiskt, så är det då ett problem att även "vanligt folk" får förevigas?

Samtliga minnessidor på Evigaminnen.se har skapats med vördnad och respekt, och varje dag får jag mejl ifrån användare som tackar för en fin tjänst.

MVH