Tystnadsplikten skyddar den enskilde

I princip alla västliga rättssystem har särskilda lagregler som omgärdar tystnadsplikten i trossamfund. Dessa har sin grund i de kristna kyrkornas syn på biktens insegel. Det vill säga prästens förpliktelse att hemlighålla det som framförts vid bikt. I Sverige ser vi exempel på detta genom det så kallade vittnesförbudet enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken. En präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har motsvarande ställning får inte höras som vittne om vad denna erfarit under bikt eller enskild själavård. Systemet skyddar även till exempel själavårdande samtal med en imam. Även våra sekulariserade samhällen har sett ett behov av att det finns ett område som omgärdas av absolut sekretess. I alla andra sammanhang kan ju en domstol i princip kräva att ett vittne berättar allt han eller hon vet.

Mot bakgrund av de omfattande pedofilanklagelserna inom Romerskt-katolska kyrkan ifrågasätter nu det danska Socialistisk folkeparti, tystnadsplikten. Man kräver att det görs ett undantag i den absoluta tystnadsplikten och att prästerna ska omfattas av anmälningsplikten. Till exempel när det gäller sexövergrepp mot barn.

Här skjuter Socialistisk folkeparti över målet. Tystnadsplikten medverkar inte till att pedofiler skyddas. Snarare ger möjligheten till bikt eller själavård offren möjlighet att anmäla övergreppen.

I Sverige säger våra biskopar att Svenska kyrkans personal alltid ska anmäla om de får kunskap om att ett barn far eller farit illa. Sådan kunskap får man ofta på annat sätt än vid bikt eller enskild själavård. Blir det frågan om en rättegång gäller inte förbudet att vittna. Kyrkan ska givetvis hjälpa offe.r

Att med utgångspunkt från missförhållanden bland vissa förterträdare för en kyrka slå mot grundläggande regler i västerländsk rättstradition är fel.

Kyrkans Tidning