Spiken i kistan för Folkpartiets litteraturkanon

För några månader sedan lärde jag mig ett nytt ord - Den danska kanon [kaa nån]. Det var ett intressant samtal i P1:s Kulturnytt under ledning av Ulrika Knutsson. Under en tid plågade jag min omgivning genom att frekvent använda det nyvunna ordet litteraturkanon. Någonstans innerst inne kände jag mig befryndad med idén att alla som bor i Sverige skulle ha en gemensam grund i ett urval böcker ur den svenska litteraturskatten och annan kultur.

Folkpartiet hämtar inspiration från Danmark
Men det fanns en detalj som gjorde att jag kände tveksamhet. Det danska förslaget hade drivits fram av det populistiska och främlingsfientliga partiet Dansk Folkeparti.

Den 26 juli har dock folkpartiet tagit till sig idén och detta presenteras av riksdagsledamoten Cecilia Wikström i en debattartikel i Sydsvenskan. Folkpartiet inskränker sig dock till en svenska litteraturkanon som hon menar skulle ge en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen.

Kritik och ifrågasättanden
Folkpartiets förslag om en svensk litteraturkanon ifrågasätts snabbt av många debattörer och det har uppenbarligen inte den verkshöjd som krävs för att den borgerliga alliansen skall anta förslaget som sitt eget.

Demos och ethnos
Islamologiprofessorn emeritus Jan Hjärpe skriver den 7 augusti en artikel i Sydsvenskan där han beskriver dubbla betydelsen av ordet "folk". Det är uppenbart att Hjärpe polemiserar med Wikström och han reder ut begreppen till de två grekiska låneord, demos och ethnos.

Demos betecknar folket, befolkningen, massan av individer, oberoende av härstamning, språk, kultur och religion. Demografen räknar människor och studerar befolkningsutvecklingen. Och i en demokrati har (åtminstone i princip) alla invånare i ett land rösträtt och lika rättigheter och skyldigheter.

Ethnos betecknar däremot "folk" i betydelsen av dem som utgör en "imaginär gemenskap". De som har härstamning, språk och kulturtradition gemensamt har samma etnicitet, oberoende av medborgarskap.

Cecilia Wikström använder förvisso inte ordet folk men Hjärpe anser sig ändå kunna ställa frågan om det är demos eller ethnos man avser när man tänker på en svenska litteraturkanon. Frågan är i högsta grad berättigad. De flesta tänker på svenskar utifrån demos och skulle känna sig osäkra om de belades med att tänka på den imaginära gemenskapen som ethnos utgör.

Det pedagogiska dilemmat
Idag på Dagens Nyheter, ledare, signerat Henrik Bergren slås dock den sista spiken i kistan för utspelet om en svensk litteraturkanon. Henrik Bergren intar lärarnas perspektiv och säger:

Misstaget är inte att argumentera för obligatorisk läsning av skönlitteratur i skolan, utan det centralistiska perspektivet, att via politiken tvinga fram en föreskriven litteraturlista i läroplanen.
----
Men det är inte jag - eller Cecilia Wikström eller Lars Leijonborg - som ska undervisa i skolan. Svenska lärare behöver inte en föreskriven litteraturlista, utan bättre utbildning, högre lön, större utrymme för humaniora och mer samhälleligt stöd i sitt värv.

Det är bra att någon äntligen inser att pedagogiken utvecklats. Inge pedagog tror idag att man kan slå in kunskaper i huvudet på eleverna. Det handlar hela tiden om att motivera och att ha många verktyg för lärandet.

Nu blev också jag övertygad. En svenska litteraturkanon för skolan är inte realistiskt.

Andra bloggar om: kanon, utbildning, Folkpartiet, skolan, litteratur, språk