SvD skriver om vikten av att betala skatt och ifrågasätter skatteparadis

Idag har jag återigen ändrat åsikt i en fråga eller möjligen skaffat mig ännu en åsikt. Orsaken till vindflöjelns vridning är SvD:s sportkrönikör Jan Majlard som skriver en krönika med rubriken Ja, jag vill leva … i Monaco .

I ett tidigare inlägg har jag ansett att vissa fotbollsproffs extremt höga löner inte är något att beklaga sig över. Det handlar om en liten krets som gör livet väldigt roligt för väldigt många. Det är frågan om det ouppnåliga och drömmar. Jag har fortfarande samma uppfattning. Klart att Zlatan skall kunna kvittera ut en rejäl slant, köpa klocka för 200 000 kronor och åka Ferrari.

När det så gäller det faktum att några av våra bäst betalda friidrottsstjärnor väljer att bosätta sig i Monaco har jag inte heller där haft några invändningar. Jag har tänkt att Monaco väl är bästa platsen att träna på och att de kanske kan lägga undan lite mer pengar till framtida pension. Jag utgår alltså från att de inte stretchar på Bosön eller lyfter skrot på gymet i Partille. Men så läser jag Jan Majlards artikel. En text och en övertygande argumentation som hämtad från folkhemmets bästa tid. Majlard menar att man skall göra rätt för sig och skriver:

Det svenska (fri)idrottsundret baseras på att vilken tjej eller kille som
helst oavsett socialgrupp har tillgång till arenor, redskap och instruktörer.
Man växer upp i ett samhälle där idrotten får sin beskärda del av den
skattefinansierade kakan bredvid avsevärda utgiftsbitar som vård, skola och
omsorg.
Jag vet inte om en spänstig dotter till en städare i Monaco skulle ha samma
möjligheter att utveckla sin talang som Kajsa Bergqvist hade under uppväxten i
Sollentuna kommun.

Majlard avslutar sin krönika med att lyfta fram Stefan Holm och Carolina Klüft:

Carlolina Klüft och Stefan Holm gör rätt för sig i bolagsform på hemmaplan. En hedersam öppning som vidgats på senare år. Alltid bidrar det till att respektive hemkommun har råd med några fler skolböcker, lårbensoperationer eller vaktmästare till idrottsplatser.

Carolina Klüft grät och stakade sig genom nationalsången när hon tog emot sitt sjukampsguld. Man kan blir rörd för mindre. Klart att Carolina Klüft skall kunna ha en bra ekonomi v

Idag såg jag förresten den enda rikitga idol jag haft. Det kliade i fingrarna att gå fram till denna 57-årige man och be om autograf. Vem? Ja han har spelat i Hammarby IF.

Andra bloggar om: friidrotts-EM, politik