Men detta är givetvis en väldigt förenklad bild och det är inte alls säkert att ett fortsatt starkt statligt inflytande över skolan skulle ha varit gynnsam. Man glömmer ofta att den statligt genomreglerade skolan hade stora organisatoriska problem och inte alltid hade förmågan att följa med i samhällsutvecklingen. Lärare och skolledare levde i en värld av dubbelkommandon. Stora delar av skolan hade en kommunal styrning. Det handlade till exempel om lokaler och skolmat. Arbetsgivaransvaret däremot var uppdelat mellan kommunerna och olika myndigheter, som kommunernas skolstyrelser, kommunens personalnämnder, Länsskolnämnderna, Statens personalnämnd, Skolöverstyrelsen och Statens avtalsverk. Kommun- och Landstingsförbunden och regeringen hade också stort inflytande över skolan.
Den som betraktar komplexiteten i hur det verkligen såg ut och betänker att knappast någon förstod den dåvarande organisationen inser att det var en anomali av gigantiska mått. Att i det läget kommunalisera skolan men behålla statens ansvar genom grundläggande lagstiftning och läroplan måste bedömas som rätt förståeligt. Det är uppenbart att delat arbetsgivarskap inte hade varit ett bra verktyg när det gäller en del av de förändringar som väl ändå måste ses positiva för skolan på senare år. Jag tänker exempelvis på teambuildingtanken som till exempel ligger i att man har lärarlag. Att tro att lärarstatusen var kopplad till den statliga regleringen känns infamt.
När jag läser Zarembas artikel har jag ett twittermeddelande i mitt huvud. Journalisten och dokumentärfilmaren Svante Tidholm skrev:
Zaremba är helt enkelt så bra skribent att jag inte litar på honom.Zarembas text innehåller många bilder som med rätta skapar känslor av upprördhet. Men den enda formulering jag blir misstänksam över är när Zaremba skriver:
Låt oss återvända till Kävlinge utanför Landskrona och en stämningsbild från skolvärlden anno 2010.
Varför skriver Zaremba om ett Kävlinge utanför Landskrona? Förvisso passerar man Landskrona innan man kommer till Kävlinge om man som Zaremba kommer från Stockholm. Men de flesta Kävlingebor ser nog närmare kopplingen till Lund eller Malmö. Kävlinge kommun gränsar förvisso till Landskrona kommun men man gränsar även till Svalövs, Eslövs, Lunds och Lomma kommuner. Det ligger nära tillhands att tro att Zaremba vill surfa på de känslor som ligger i att Landskrona är en kommun som har haft särskilda svårigheter kring brottslighet, social utsatthet och integration. Från tätorten Kävlinge är det 25 kilometer till Landskrona men bara 13 kilometer till Lund (där Zaremba är juris hedersdoktor). Skandalskolan som symboliserar skolpolitikens misslyckande är Tolvåkersskolan i Löddeköpinge. Från Löddeköpinge är det knappt 15 kilometer till Landskrona och nästa två mil till Landskrona.
Men visst är Zarembas artikel viktig. Vi som läst mängder av artiklar i Sydsvenskan om Tolvåkerskolan måste fundera på hur många sådan skolor som finns i Sverige. Om sedan Zaremba i kommande artiklar reflekterar över hur skolans resurser påverkats av reformer med friskolor kan hans serie sannolikt vara ett viktigt bidrag i den inte sällan förenklade och populistiska skoldebatten. Zaremba skriver bra, han hittar pudelns kärna men hans svar är ofta tendetniösa.
UPDATE: Den moderata kommunstyrelseledamoten Charlotte Lindblad skriver ett intressant blogginlägg under rubriken: Onyanserat i DN:s artikel om svensk skola och Tolvåker.
Jag noterar att Kävlinge kommun har ett kommunalförbund med Svalöv och Landskrona för gymnasieskolan. Det kanske innebär att Kävlingeborna riktar blicken mer mot Landskrona än vad jag antyder ovan.




