När jag pluggade och småningom gjorde debut i arbetslivet i mitten av 80-talet rådde en allmän inställning att man skulle arbeta mycket. Den som gav järnet på jobbet var duktig och skulle belönas.
Jag har en känsla av att detta förändrats med åren. Numera, i skuggan av utmatningsdepressionerna, verkar de flesta inse att man bör ha som mål att arbeta 40 timmar i veckan och inte 80 timmar i veckan.
Jag tillhör väl gänget som har en tendens att jobba lite för mycket men jag lyssnar alltid med stora öron på de som säger att de har en enorm arbetsvecka. Det finns de som talar om arbetsveckor på 60, 70 och 80 timmar. Givetsvis jobbar de mycket och även på helger. Men om man skrapar på ytan ser man att arbetsdagen på 15 timmar inkluderade lunchen. Det gör det inte för kollegan som är på jobbet 40 timmar i veckan. Det är också 15 timmar som innebär omväxling i arbetsuppgifterna och många kvitton på att man gör ett bra jobb.
Sammanfattningsvis vill jag bara konstatera att långa arbetsdagar imponerar men lika imponerad är jag av undersköterskan som går upp klockan 05.00 och kommer hem kl 16.00 för att hämta barnen på dagis. Sedan är det full fart på matlagning, läxor och besök i affären. Tidigt i säng på fredagskvällen för att vara på jobbet klockan 07.00 på lördagmorgonen. Likaså polismannen som avslutar sin tur 06.00 för att åter patrullera kl 17.00 till 02.00 samma dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Du har alldeles rätt; långa arbetsdagar imponerar inte på någon och det är inte ens intressant i sig att prata om. Däremot kan orsaken till långa arbetsdagar vara intressant, som Du är inne på.
Själv jobbar jag alldeles för mycket just nu. Jag har skrivit en del om det på min blogg men inte för att imponera på någon utan för att "gnälla av mig" över den dåliga organisation som tvingar fram detta. Jag jobbar gärna mer än jag måste annars också, men då för att jobbet kan var himla kul och kreativt.
Skicka en kommentar