Situation Stockholm är de hemlösas tidning och den säljs av hemlösa i Stockholm. När jag möter en försäljare av ett nytt nummer av Situation Stockholm tar jag reflexmässigt fram 40 kronor. Det är en klart läsvärd tidning och nu sist hade man till exempel ett valreportage.
Bråk om annons
Nu har det emellertid brutit ut ett litet bråk kring en annons. Enligt Reumé har Hilton hotell vid Slussen fört in en annnons där man bland annat berättar att man har 18 välutrustade möteslokaler i varierande storlekar. Detta gillas inte av Rolf Nilsson, ordförande i föreningen Stockholms hemlösa som säger:
–Stormöte mitt i stan – vi får ju inte ens vara i stan. Då blir det kravaller. Och man talar i annonsen om att det finns hur mycket utrymme som helst, men det finns inget utrymme för de hemlösa. Det här är en tidning som ska gagna de hemlösa – vad ska man säga? Det är ju helt absurt.Inget att bråka om
Jag har svårt att förstå Rolf Nilssons upprördhet. Annonsen riktar sig till dem som köper tidningen och med annonsintäkter kan tidningen bli bättre och nå fler. Att annonsera i Situation Stockholm är ett sätt för hotellet att protestera mot de hemlösas situation. Jag tror inte att försäljarna av tidningen känner sig kränkta av annonsen.
Grand hotel är tidningens största sponsor
Stockholms lyxigaste hotell, Grand hotel, är just nu Situation Stockholms enda platinasponsor. Detta är den högsta klassen för sponsorer. Det innebär att de betalar mest. Inte kan Grand hotel ses som ett företag som gör sig lustiga över de hemlösa. Snarare är det nog så att de som jobbar på Grand hotel funderar på vad det är för värld vi lever i när man möter hemlösa i sin närhet samtidigt som gäster kan betala nästan 100 000 kronor för en natt i största sviten.
Andra bloggar om: hemlösa
Inlägg
2 kommentarer:
Istället för att koncentrera oss på att föra människor tillbaka till det grundläggande behovet för hemlösa människor utvecklar vi verksamheter utifrån de problem som oftast uppstår i hemlöshet. Om ett hus brinner är det väl självklart att vi släcker branden först innan vi utreder orsaken till branden. Jag tror att all hjälpverksamhet måste börja med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, då kan vi inte fortsätta bygga upp olika verksamheter som idag bara i Stockholm omsätter miljardbelopp. Jag tror att vi kanske måste lära oss förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, kontrollera eller känna sig behövda. Det är inte heller en väg att känna sig god inför andra och sig själv på den hjälpbehövandes bekostnad. Vari ligger ödmjukheten i att bygga upp olika organisationer, förse människor med höga löner, äga fastigheter, driva enorma reklamkampanjer som kostar miljoner på de hemlösas bekostnad? Alla dessa myndigheter och organisationer (ca 900 st i Sverige) som jobbar med hemlöshet tycks ha någon övertygelse om sin egen godhet, men varför ökar då hemlösheten för var dag som går? Människor ska inte behöva hamna i klorna på vare sig social eller frivilligproffs. Vi borde tillsammans med alla medel kämpa för att behålla varandras grund och värdighet. Inte nådigt dela ut smulor av vårt eget överflöd. Vi kan i alla fall inte skylla på att hemlösa inte skulle ha råd med bostad, socialtjänsten betalar idag 30 000-40 000 i månaden för ett rum åt dessa människor i sina egna och i frivilligorganisationernas regi. Varför kan inte alla dessa pengar användas till hyra i en egen bostad och omformulera alla dessa organisationsmänniskors välvilja till stöd i hemmet för att behålla den för de som vill och behöver det?
Rolf Nilsson
Det jobbas oerhört mycket med människor i hemlöshet. Det görs enormt mycket.
All den kraft som glöder under värnande och tiggande paroller är gigantisk. Men i grunden händer ingenting som gör att antalet hemlösa faktiskt skulle minska.
Om vi tar ett steg tillbaka, om vi gör det och besinnar oss i all vår omsorg. Då skulle vi nog inse att detta inte är något annat än en "Välviljans tyranni" För även om det aldrig uttalas, även om det aldrig sägs rent ut, så finns det inte något ömsesidigt intresse av att dom som stöts ut skall komma in igen. Det fungerar lite grann som i det statliga spelmonopolet. Ibland vinner någon högsta vinsten och klarar sig igenom det snåriga kontrollsystemet utan att dö på vägen.
Det här är nog inte första gången någon frågar sig: Vad skulle hända med alla dessa ofantliga system om förlorarna blev vinnare? Alla dessa människor som lever på att andra inte klarar sig. Vad skulle hända med dom? Låt oss ta socialtjänsten som exempel även om den myndigheten bara är en verkställande del av ett systematiskt felslut: Vad som vanligtvis sker i dessa regioner är att ett djupt kränkande och mycket ovärdigt maktförhållande utvecklas. Den som blir tvungen att ständigt återkomma till denna tillfälligt avsedda hjälp kan ju inte göra annat än att se sig själv som ett problem. För det andra underlåter inte sällan den nådiga hjälpgivaren att påminna dig om detta bakom ett sorts uppfostrande syfte. Du får precis så mycket som normen tillstår. Detta oavsett om du klarar dig eller inte. Följer du inte ödmjukt den nådiga hjälpgivarens diktat riskerar du i vissa fall att bli av med både hem och barn. Din heder är inte värd ett uns. Du degraderas till en fuskare. Skammen är det mest effektiva vapnet som staten har att hålla denna ständigt konstanta kvot av människor på marginalen i schack. Vad vi istället måste efterlysa är ett gemensamt mänskligt ansvar. Ett ansvar som ingen enskild människa, inget enskilt parti eller någon organisation kan använda för att vinna något på. Hur kan vi prata om demokrati när människor i vår direkta närhet lever i hemlöshet? Det gäller oss alla. Vi måste gemensamt och förbehållslöst leva upp till de grundläggande principer vi alltid talar om.
Vi kan exempelvis inte använda boendet i utpressningssyfte för att en människa skall anpassa sig till våra regler. Vi måste stanna upp någon gång och fråga oss själva: vem har jag blivit, som så "rättfärdigt" tycker mig kunna köra över och osynliggöra inte bara men bland annat Stockholms hemlösa kvinnor och män?
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar