Det är oehört, men det mest oerhörda är...

Socialdemokraterna har genom historien alltid varit utsatt för hatkampanjer. Det är nog tyvärr en naturlig följd av att partiet under lång tid kommit att påverka den politiska vardagen. Hatet har knappast grott bland de som haft framstående poster i det politiska motståndarlägret utan det har snarare varit inslag på gräsrotsnivå. De som är aktiva politiker umgås med varandra i vardagen och då kan inte ett hat odlas. Man känner ju varandra och inser att motståndaren är människor som man respekterar. Hatet handlar om att vissa männsikor få förhöjt blodtryck när de associerar något till arbetarrörlesen. Givetvis har det inom delar av arbetarrörelsen förekommit ett motsvarande hat även om det inte varit särskilt tydligt uttryckt de senaste årtiondena.

Även om hatet inte förekommit i umgänget mellan politiskt aktiva har arbetarrörelsen i den politiska debatten ofta utpekats som maktfullkomliga. Över tiden har detta klätts i ord som pampfasoner, girighet och kameraderi. Arbetarrörelsen har anlagt moteld men har aldrig lyckats bunta ihop de borgerliga partierna i enkla och tydliga schabloner.

Men nu efter "Siggeaffären" kan det bli svårt för de borgerliga att i debatten skära alla inom socialdemokratin över en kam. När någon schablon dyker upp kommer socialdemokraterna under lång tid att påminna om Leijonborgs uttalande våren 2006:

Det är oerhört, men det mest oerhörda är att det är ett uttryck för en
mentalitet hos socialdemokraterna.

Uttalandet gavs i samband med att en socialdemokratisk föräldraledig partifunktionär försökt att förtala Reinfeld via anonym chatt. Leijonborgs uttalande fick en ny dimension efter "Siggeffären".

Andra bloggar om: politik, val2006, dataintrång, folkpartiet, socialdemokraterna