Birgitta Ohlsson missar det väsentliga

Birgitta Ohlsson, Folkpartiets utrikespolitiska talesman, är ute och cyklar ordentligt idag när hon på SvD Debatt föreslår att Sverige ska inrätta ett centralt organ som ser till att slutna arkiv öppnas upp för insyn. Hon gör detta på den dag då vi ska minnas förintelsen. Birgitta Ohlsson tar sin utgångspunkt i att bland annat Vatikanen hemlighåller dokumentation som skulle kunna kasta ljus över förintelsen. Hon menar att det även i Sverige finns problem med slutna arkiv och påstår att enskilda svenska forskaren ofta står mot de olika myndigheternas jurister.


Jag ifrågasätter starkt Birgitta Ohlssons påstående att forskare ofta står mot myndigheter när det gäller tillgång till arkiv. Det kan förekomma att historiskt material hemlighålls men att det är särskilt vanligt betvivlar jag. Jag försöker hålla mig ganska uppdaterad när det gäller kammarrätternas och Regeringsrättens rättsbildning på offentlighetsområdet och att historieforskare skulle överpröva myndighetsbeslut att vägra lämna ut allmän handling hör inte till vanligheten. Likaså verkar inte JO eller Justitiekanslern särskilt ofta få in ärenden från just forskare.


När Ohlsson ropar på centrala organ med förebild från andra länder gör hon en rejäl tavla. I Sverige har vi nämligen en offentlighetsprincip. Offentlighet är huvudregel och sekretess undantag. När hon jämför med Tyskland och USA missar hon att myndigheternas arkiv i dessa länder är hemliga. I Sverige är arkiven offentliga men kan undantagsvis hemlighållas. Något särskilt organ för detta behövs inte. Besluten om att inte utbekomma allmän handling kan nämligen överprövas och prövas av domstolar.


Birgitta Ohlsson tänker helt enkelt fel. Hennes idé låter bra men är inte relevant. Det känns långsökt och nästan lite osmakligt att ta upp denna fråga på Förintelsens dag och dra paralleller till antisemitism.

Dagen