Vad händer den dag då andra grupper av busar angriper räddningstjänsten

Vad kommer att hända den dagen då autonoma vänstergrupper och högerextremister ger sig på räddningstjänsten? Eftersom angreppen på brandmän i Malmö, Landskrona, Kristianstad, Göteborg och Stockholm inte bara handlar om en social misär utan också om maktbegär, brist på empati och medmänsklighet finns det anledning att fundera på hur då välbeställda kommer att ta sina telningar i försvar när de småningom ger sig på räddningstjänsten.

2008 skrev jag indignerat och upprört fyra blogginlägg under rubriken "Rör inte min brandman" efter att räddningstjänstens personal angripit vid insatser i Rosengård. Jag som normalt sett inte är för hårda tag konstaterade att detta problem inte kan stävjas genom studiebesök på brandstationen i Hyllie. I stället såg jag en utvecklad polistaktik där gärningsmän snabbt kunde gripas, lagföras och dömas till långa fängelsestraff. Det handlar ju i grunden faktiskt om att man angriper den som med egen hand räddar annans liv. Ett angrepp på medmänskligheten.

Thomas Gür skriver idag på Svenskans ledarsida under rubriken "Varför vill någon kasta sten på brandmän?"

Men det råder ingen social automatik som säger att utanförskap leder till att man slänger sten på brandbilar eller flaskor på ambulanspersonal. Det finns åtskilliga bostadsområden som präglas av låg sysselsättning, dåliga skolresultat och låga inkomster, från vilka det aldrig rapporteras om sådana angrepp.

Och Gür har rätt. Det råder ingen social automatik. Men den sociala situationen är tvivelsutan en faktor. En annan faktor som det sällan talas om är att räddningstjänsten ses som en symbol för makten.

Off topic kan nämnas att angrepp mot räddningstjänsten har skett förr även om det inte varit riktigt lika spekulativt som nu när stenar viner och brandfordon plundras. På sextiotiotalet förekom vid några tillfällen i Stockholm att raggare ställde bilar över brandslangar eller skar sönder brandslangar.

Angrepp mot polisen är också illa. Ungdomar i Rosengård ger sig på polisen men det gör även i stor utsträckning vänsterautonoma. Bland de vänsterautonoma finns många som har växt upp under, vad som sett utifrån kan upplevas som, goda förhållanden. Men när dessa grupper angrep polismän i Göteborg 2001 togs de i försvar av pappa professorn, pappa direktören och förutvarande toppolitikern och mamma filosofie doktorn. Allt var polisens fel.

Vad händer när samhällets toppskikt, med tillgång media och inflytelserika nätverk kommer att försvara sina barns angrepp mot räddningstjänsten? Tyvärr är det nog bara en tidsfråga innan det sker.