Moderat timråkrati

Jag läser i SvD att den borgerliga majoriteten i Vaxholm beslutat att halvera antalet ledamöter i Socialnämnden och Barn- och Utbildningsnämnden. Detta gillas inte av socialdemokraterna som menar att alla övriga partier utom moderaterna får en mycket svag representation i nämnderna.
Man får en känsla av att den starka moderata majoriteten drabbats av en släng av timråkrati. Begreppet timråkrati uppstod efter valet 1968 då socialdemokraterna i Timrå utnyttjade sin kraftiga majoritet i Timrå kommunfullmäktige till att besätta alla poster som nämndemän vid tingsrätten. Traditionsenligt hade dessa fördelats proportionellt utifrån partiernas mandat.

Om jag inte missminner mig infördes därefter regler i kommunallagen om proportionellt valsätt vilket garanterar att mindre partier får en proportionell representation vid val som förrättas av kommunfullmäktige.

Det finns all anledning att vara på sin vakt när partier som har egen majoritet strävar efter att minska antalet förtroendevalda. Ju färre förtroendevalda desto större avstånd mellan folket och beslutsfattarna. Ytterligare ett argument att vara försiktig med att minska antalet förtroendevalda ligger i att det i till exempel en socialnämnd är svåra beslut som tas. Det handlar om bedömningar som kräver förankring och inte sällan ägnar man sig åt myndighetsutövning som ska präglas av rättssäkerhet. Det är då viktigt att ledamöterna i en nämnd kan bygga upp sin kunskap och erfarenhet. Ersättarplatserna är en viktig skola för att småningom sitta som ledamot.

I just Vaxholmsfallet finns ytterligare rävar bakom örat. I samband med att vissa nämnder i Vaxholm utsågs ansåg sossarna att de skulle bestå av sju ledamöte och sju ersättare. Men moderaterna ville då ha åtta ledamöter och åtta ersättare. Orsaken var att moderaterna vid den tidpunkten var starkt splittrade och behövde en extraplats för att överbrygga de interna stridigheterna.