Hittegods och brottsbekännelser

När jag kom till jobbet idag upptäckte jag att matlådan saknades. Den var packad i en plastkasse på morgonen och jag trodde att jag glömt den på bussen. Givetvis ringer jag SL för att kolla lite och efter dryga sex minuters väntan blir jag kopplad till något som kallas kundservice. Jag förklarar att jag sannolikt glömt en påse med matlåda, Hugo Bossglasögon och reservmobiltelefonen Ericsson P990. -Då får du vända dig till hittegodsavdelningen om några dagar, blir svaret från serviceföretaget SL. -Men jag vil prata med trafikledarna på Handengaraget direkt, svarar jag. -Nej det är Busslink och de har inte den tjänsten. Vi har inget telefonnummer till dem. Givetvis replikerar jag att jag ringer direkt till trafikledningen. -Men har du telefonnummer, frågar kundtjänsten. Givetvis, svarar jag. -Men Du får inte ringa och Du har inte fått nummret av oss. -Precis, blir min slutkommentar.

Sedan ringer jag trafikledningen på Busslink i Handengaraget och trafikbefälet är otroligt trevligt och tillmötesgående. Han kollar tre bussar via radion men chaufförerna har inte hittat min påse. Jag uppmanas ringa på eftermiddagen då jag får tala med ytterligare ett trafikbefäl som ger mig ett negativt besked.

Det är bra att SL:s entreprenörer är smidigare än SL.

När jag kom hem konstaterar jag att kassen ligger på en stol. Tur att jobbarkompisen Ulla bjöd på sill och potatis.

När jag ända talar om hittegods vill jag berätta en dråplig historia som hände mig som ung ställverksvakt och vikarierande trafikförman 1979. Brottet är preskribrerat nu så det är bara att erkänna medverkan i den historia som låter som en skröna.

En söndagsmorgon hittar tågklareraren en tårta i väntsalen. Han ställer tårtan på vänt för den händelse innehavaren skulle dyka upp. Fram mot avlösningen kl 15.00 säger han till mig att vi kanske skulle kunna fika med gänget som avlöser för att jobba kvällen.

Där sitter vi på trafikexpeditionen och fikar samtidigt som vi smaskar på hittegodset - tårtan - då en dam knackar på biljettluckan och frågar om vi hittat hennes tårta. -Nej, svarar tågklareraren, herr förste järnvägsexpeditören född 1921. -Men den står ju där, pekar kvinnan, samtidigt som vi skamfullt försöker döja våra assietter.

Hur kunde jag medverka i detta fula kriminella dåd.

Bloggar om Handen