Men ibland måste man lyfta fram könstillhörigheten om den är relevant i sammanhanget. Jag försöker att konsekvent säga "prästvigda kvinnor" istället för det egendomliga uttrycket "kvinnliga präster". Men i veckan blev det knepigt när jag skulle berätta för en grupp prästkandidater att de ännu inte kan arbeta som präster i Engelska kyrkan om de prästvigts av en kvinna. Det spelar ingen roll om de är män eller kvinnor.
Nu blev det svårt för mig. Jag var tvungen att säga:
Prästvigda kvinnor och män får inte jobba som präster i Church of England om de är vigda av biskopsvigda kvinnor.Det kändes inte riktigt som det var flyt i uttrycket.
The Guardian, Church vote opens door to female bishops
Bloggar om språk, Svenska kyrkan
2 kommentarer:
Nej, lekperson låter inte bra. Samtidigt vet man att det är en vanesak. Ur språkig synpumkt bör man styra språket med relativt lätt hand när det utvecklas. Förstår inte riktigt hur feminsierna resonerar: båda könen är lik värda men man ska inte behöva avslöja könet i sin titel. För rättvisans skull ska yrkestitlar därför vara neutrala eller om det inte går, manliga eller kvinnliga men avse båda könen. Förstår intentionen men tycker det är önödigt egentligen. Då vore det väl lättare att låta allt var som det varit och bara kasta prostinna och likanden i tidens djupa grav.
Ch,
Prostinna är en kvinna som var gift med en prost. Det är en viss skillnad mot kvinnor som är prästvigda och har det som sitt yrke. För deras män finns för övrigt ingen särskild titel, vilket väl är ganska typiskt... (Även om man tar yrken där kvinnor varit tillåtna att jobba längre än just prästyrket.)
Skicka en kommentar