Det var glädjande att läsa Svenska Dagbladet i morse för att konstatera att finansminister Anders Borg som enda moderat i regeringen definierar sig som feminist. Statsråden Cecilia Malmström, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, Eskil Erlandsson och Jan Björklund är också tydliga med att markera att de är feminister. Se även SvD-artikeln 13 ministrar säger nej till feminism.
Brister i gemensam värdegrund?
Det är dock illavarslande för regeringen att svaren på denna jämställdhetsfråga divergerar. Risken är stor att det är ett värdegrundsproblem som blottar sig när sex statsråd svarar att de är feminister, när 13 säger att de inte är feminister och när tre svarar ja med en liten brasklapp. Värdegrundsproblemet ligger i att man inte talat ihop sig om en sådan här viktig fråga. Eftersom ord som feminism varit så vanligt förekommande i debatten borde man givetvis ha lagt fast en gemensam linje.
Anders Borg är klockren
Finansminister Anders Borg visar exempel på ett strålande intellekt när han förklarar varför han är feminist. -Definitionen på feminism är att det finns en könsmaktsordning och att man vill ändra på det, säger Anders Borg. Han fortsätter med att konstatera att han delar den uppfattningen och att det är en idétradition som är nära förknippad med hur han ser på frihet och människors lika värde.
Frågor återstår
Men det är nu viktig att detta reportage följs upp med en fråga till statsråden hur de definierar just ordet feminism. Särskilt illa ute kan kristdemokraterna var där de två manliga statsråden, Göran Hägglund och Mats Odell, förklarar att de inte är feminister. Risken är stor att man har intagit det ställningstagandet på grund av att man inte deltagit i samtal om feminism.
Just kristdemokraterna börjar nu få interna partiproblem med frågor som är relaterade till jämställdhet. Jag tänker då på hur starka grupper i partiet men nära kopplingar till Trosrörelsen gjort tydliga avståndstaganden till partiledarens något mer liberala hållning i abortfrågan. Inom partidistriktet i Uppsala där företrädare för Livets Ord är politiskt starka har detta varit uppenbart.
Anders Borg berättar hos Aschberg vad han skulle göra om han var statsminister. Från You Tube. Nog har han glimten i ögat och är lite spjuveraktig i denna videosnutt. Det är väl så det ska vara när man är dryga 20 år.
Kolla om det inte är Cecilia Stegö Chilò som dyker upp i filmen?
Andra bloggar om: Anders Borg, feminism. jämställdhet, politik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Begreppet könsmaktsordning och liknande floskler är på väg att lyftas bort ur retoriken sedan Nyamko Sabuni tog över. Istället får man förmoda att en mer nyanserad och sexliberal variant av feminism än den förhärskande radikalfeminismen kommer till uttryck i den nya regeringens politik, en feminism som är förankrad i vetenskapligt hållbara teorier snarare än ideologiska floskler.
För övrigt ser jag inte hur religion (en hierarkisk och dogmatisk struktur, oftast med patriarkala inslag) ska kunna samsas med feminism i någon mening. Den normala ordningen är att feminister slåss för aborträtt mot de kyrklige, men sedan en tid tillbaka föreligger dessvärre en ohelig allians i prostitutionsfrågan.
Man får hoppas att de som idag kallar sig feminister snart vaknar till sans och inser att kyrkan inte företräder åsikten att kvinnan har rätt till sin egen kropp eller är jämställd med mannen. Kyrkan är heller knappast sexliberal, utan sitter fast i sina dogmatiska pauliska doktriner.
Det vore intressant om Nyamko Sabuni ställde sig bakom denna tes. Men jag tror nog att även Nyamko SAbuni definierar sig som feminist med Anders Borgs definition.
Vad sexliberal är vet jag inte. Jag har liksom ingen definition. Och om regeringen tillfrågats om de är sexliberala är jag övertygad om att alla svarat nej.
Nyamko Sabuni definierar sig inte som feminist, av två skäl. Det ena är att liberalismen redan omfattar det som den klassiska feminismen kräver, nämligen att civilisationen ska utjämna biologiska skillnader, samt att varje människa är ett subjekt som är ansvarigt för sina egna handlingar; tanken att vara del av ett könskollektiv är främmande för varje liberal. Det andra är att begreppet feminism kapats av en vänsterfalang; feminism i svensk terminologi betyder numera detsamma som radikalfeminism, d.v.s. väsentligen en marxistisk struktur som ligger långt ifrån den ursprungliga feminismen. Klart att inga liberaler ställer sig bakom sådant.
De som är liberaler är i regel också sexliberaler (definition: att staten inte ska ha några synpunkter alls på vuxna människors samtyckande sex, oavsett om tillhörande transaktioner föreligger eller inte). En intressant tanke är dock att många av de som idag bekänner sig till den marxistiska feminismen inte alls är sexliberala, utan snarast sexnegativa, och därmed i ohelig allians med konservatismen.
Hur regeringen egentligen är beskaffad i desa frågor får vi väl se vad det lider. Ett liberalt genombrott ur den unkna kollektivismen vore förvisso välkommet.
Ord som erövrats av andra ska man alltid se till att ta tillbaka. Det är väl därför moderaterna kallas det nya arbetarspartiet.
Naturligtvis finns ingen "könsmaktsordning"; det är en modefloskel som överlevt tack vare feminismens ställning som statsideologi. Inom akademin så är det snudd på obligatoriskt att vara feminist av något slag. Hoppas att den nya regeringen tar åtminstone ett litet steg mot att göra upp med allt vad politiskt korrekthet heter.
kn blir besviken. Om många känner att det finns en könsmaktsordning - och det gör många - finns den.
Skicka en kommentar