Doktor i en annan värld

Doktor Elisabeth Wolpert har ett gott uppsåt när hon på SvD Brännpunkt idag slår ett slag för cykling. Hon är övertygande när hon uppmärksammar alla de negativa följder ett onödigt bilåkande innebär. Men i sin iver att argumentera blir det viktiga budskapet naivt när hon börjar föra in arbetstidsresonemang i sammanhanget.

Wolpert skriver bland annat:

Om arbetsdagen känns för jobbig utan bil – går det att förhandla med chefen om att få räkna en del av transporttiden till jobbet som arbetstid? Om man sitter en halvtimme åt vardera hållet på tåg, tunnelbana eller bekväm buss kan man förbereda sig för möten.

Jo nog kan arbetstagare förhandla men jag har en stark känsla att den grupp som lyckas är väldigt liten. Förhandlingsargumentet är till exempel föga relevant för Wolperts alla arbetskamrater som arbetar som vaktmästare och undersköterskor på sjukhuset. Grupper som redan idag i stor utsträckning åker kollektivt till jobbet. Och stimulans för ökat cyklande är det definitivt inte. Tvärtom finns risken att arbetsgivaren på advokatfirman inte alls tycker att biträdande juristen som dånar in på byrån kl 08.00 efter att ha cyklat i 1,5 timme uppskattar cyklistutstyrseln. Innan arbetsdagen börjar ska det duschas. Advokaten som däremot rattar sin Lexus ner i garaget efter färden från Lidingö har redan i bilen börjat debitera klienter genom mobilsamtalen. Väl uppe på byrån är det bara att rätta till manschetterna dra åt slipsen och börja jobba.

Men Wolpert har fler idéer. Genom lagstiftning tänker hon sig att de som inte tar bilen till jobbet ska kompenseras med en timmas kortare arbetstid varje dag. Arbetsgivaren ska gottgöras genom sänkta arbetsgivaravgifter. Men nu är det ju bara det att de allra flesta, i alla fall i Stockholm, inte alls tar bilen till jobbet. Reformen skulle alltså vara gigantiskt dyr för staten och arbetsgivare är förvisso intresserade av sänkta arbetsgivaravgifter men knappast om det påverkar produktionen negativt. Och det gör det genom minskat arbete och den sannolika följden att man måste anställa mer personal.

Även om det ligger utanför doktor Wolperts disciplin hade det inte varit helt fel om hon tagit reda på vilka faktorer som styr valet att ta bilen till jobbet. Jag har en stark känsla att det är hantverkare och kontorsgubbar som sitter i bilköerna. Hantverkare som behöver sin bil under arbetsdagen och kontorsgubbar (realiter män) som har det ekonomiskt förspänt. På min arbetplats arbetar knappt 40 personer. Ingen åker bil till jobbet.

Åtgärderna för att minska bilåkandet ska nog inriktas på andra saker en laborerande med arbetsid. Biltullar är sannolikt betydligt mer verkningsfullt och som läkare kan nog Elisabeth Wolpert övertyga oss om att cykeln är förträfflig. Men man ska ha hjälm på sig.