Den 15 augusti skrev prästen Carl-Erik Sahlberg på SvD Brännpunkt om sitt arbete med utslagna kring Klara kyrka och Sergels Torg. Han menade att familjeupplösningen, porren och alkoholen är bidragande orsaker till att Stockholms utslagna hamnat där de är. Av detta drog han slutsatsen att trohet, föräldraansvar och nykterhet måste bli hedersbegrepp igen.
Personligen blev jag lite bekymrad av Sahlbergs enkla förklaringar. De påminner i mycket om en retorik som som ger ekon till den Laestadianska väckelsen i Norrbotten under mitten på 1800-talet. Tvivelsutan var det en väckelse som räddade familjer som fastnat i hunger och missbruk. Men det känns svårt att tro att en sådan väckelse skulle kunna vara lösningen på dagens missbruksproblematik.
Det känns bra att i dag läsa en replik från prästen Robert Mattsson, en av fyra "samtalare" på samtalsakuten i Gävle Heliga Trefaldighets församling. Robert Mattsson anser att Carl-Erik Sahlberg förenklar bilden av varför människor hamnar i misär och utanförskap. Mattsson skriver:
De splittrade och dysfunktionella hem som leder till att människor hamnar i kriminalitet, missbruk och prostitution kanske istället har sin grund i arbetslöshet, misslyckad skolgång, socialbidragsberoende, sjukdom, missbruk, utanförskap och så vidare i ett i övrigt välmående samhälle.Samtalsakuten i Gävle är en mycket professionell kyrklig verksamhet som bedrivs i samverkan med primärvården i Gävle och Västra Gästrikland. Den som hamnar i kris erbjuds livskriser erbjuds upp till fem.
Läs mera om Samtalsakuten här
Andra bloggar om: Svenska kyrkan
Inlägg
3 kommentarer:
Utslagna människor ses lätt som offer och själva tar de på sig offerkostymen och den sitter inte alltid så bra. Alldeles för ofta köper vi snacket om den taskiga barndomen, myndigheters flathet och spritens fördärv men glömmer att människan själv måste vara villig till förändring. Först då kan vi komma till rätta med problemen.
Jag tror det är viktigt att man vågar vara ärlig med att varje individ själv har en del i sin situation och att man inte per automatik kan lägga skulden utanför sig själv; "om jag inte hade blivit mobbad; om farsan inte använt tjack, om soc bara hade gjort mer..."
Men kanske ser jag situationen från en lite annan horisont då det är jag som vårdar de barn som hamnat i kläm pga föräldrars oförmåga och/eller ovilja till förändring.
Norrbotten på 1800-talet präglades av social misär. Vid Kangis bruk fick arbetarna ibland ut sin lön i brännvin... om de fick den i pengar omvandlades dessa snart till flytande. Kvinnor och barn svalt... Men bakom dessa missbruk låg naturligtvis sociala förhållanden, bruksägarens utsugning, hopplöshet och avsaknad av inflytande över sin situation.
Laestadius ryckte upp människorna ur denna hopplöshet, visade på alternativ. Nykterheten blev en förutsättning för sociala förändringar - inte underligt han fick brukspatron Sohlberg emot sig. Det var komplexa orsaker och samspel, nykterhetsfrågan var en av dessa frågor.
Att ge människor realistiska hopp, inte bara ord, är alltid vägen till förändring. Man måste kunna erbjuda något, inte bara tycka en massa. Så gjorde missionen... sjukvård, odlingsmetoder o kunskap som påtagliga möjligheter... inte bara påbud.
Först då kan människan ta ansvar, se sin del av att det är som det är och arbeta för förändring...
Puh... jag börjar låta som en gammal diakonissa!
Att uttala sig så som CES gjorde i kyrkans namn är i mina ögon vansinnigt.
Jag läste artikeln och låg kvar länge i min säng och grät. Det var en stor ordentlig smäll den allvetande CES gav mig. Jag lever själv sedan tre år tills m mina två tonårsdöttrar. Deras pappa fann en annan kvinna och min sorg har äntligen planat ut för att aldrig försvinna.
Att inte "klara av" föräldraskapet finns inte som ett alternativ. Därför är det i alla sammanhang och konstellationer viktigt att orka hela vägen.
Jag fick benen undanslagna av CES och kyrkan i vars namn han skrev denna direkta skymf mot alla de som är ensamna föräldrar, som MER ÄN NÅGON ANNAN i dessa sammanhang behöver uppmuntran och förtröstan. Istället kommer kyrkan med sin översittarattityd och allvetande allsmäktighet och dömer.
Jag är fortfarande så ledsen. Kände mig utpekad (mer än vad en ensamstående redan är), skämmig (mer än vad en skild person redan är) och i allra högsta grad hopplöst förlorad.
Det är som oftast. Kyrkan gräver sin egen grav alldeles utomordentligt själv.
Skicka en kommentar