Vi minns vårens sjuksköterskekonflikt. Vårdförbundet som organiserar sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor tog ut många medlemmar i strejk och träffade småningom ett avtal med arbetsgivaren Sveriges kommuner och landsting som många medlemmar blev besvikna över. Men när vi nu möts av en positiv nyhet om sjuksköterskorna blir rubrikerna inte så stora.
En viktig komponent i våren överenskommelse var att en del av lönebildningen överläts lokalt. Och nu läser jag i Sydsvenskan att Region Skåne träffat avtal med Vårdförbundet. Avtalet ger fyra procent, retroaktivt från den 1 juni 2008. Åtta procent från den 1 januari 2010 och två procent från den 1 januari 2011. Detta ger ett totalt utfall på 14 procent under avtalsperioden. Det är väldigt bra och Vårdförbundets medlemmar kan nu dra slutsatsen att deras insatser verkligen uppskattas av arbetgivaren. Att lönen ska sättas individuellt och differentierat och att den inte ger någon individgaranti är givetvis också bra. Detta innebär ju att man kan ana en ännu bättre löneutveckling för alla de sjuksköterskor som gör ett bra jobb.
Både arbetsgivare och fack är nöjda med avtalet och det är givetvis bra.
Bloggar om sjuksköterskor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
"Att lönen ska sättas individuellt och differentierat och att den inte ger någon individgaranti är givetvis också bra. Detta innebär ju att man kan ana en ännu bättre löneutveckling för alla de sjuksköterskor som gör ett bra jobb."
Är det så säkert det?
Det sägs ju ofta så från arbetsgivarhåll, men hur vet man att det verkligen blir så? Det förutsätter underförstått att arbetsgivare alltid gör det rätta, och är objektiva vid lönesättningen. I det motsatta fallet kan det leda till alla möjliga missförhållanden som favorisering och svågerpolitik. I värsta fall kan detta kraftfulla instrument användas som ren bestraffning eller hämnd.
När det fungerar så är väl allt gott och väl, men när det inte fungerar kan mycket bli dåligt.
Nu handlar ju lönesättningen om ett samtal mellan två parter och i vissa fall mellan arbetsgivare och facket.
Verkliga samtal, dvs sam-tal - att tala samman, underlättas onekligen om de som talar står på någorlunda samma nivå.
Nu handlar ju samtalen om lönesättning om två parter som inte alls är jämbördiga. Den ena har beslutsmakt och den andra inte. Detta vare sig det är facket eller den enskilde som "samtalar".
Återigen:
Visst kan det gå bra, om det är en klok och resonabel arbetsgivare.
Men det kan också gå väldigt illa, om arbetsgivaren inte är klok och resonabel.
Och han/hon vet ju vem som bestämmer när det kommer till kritan. Och kan alltid säga: "Passar det inte så är det bara att ta nåt annat".
Det jag vänder mig mot är den idag så vanliga klockartron på att "individuell och differentierad lönesättning" är en enkel formel för att nå en rimlig lönesättning. Det är det inte. Tvärtom är det ett system som behöver problematiseras.
Och hanteras utan maktmissbruk och med mycket respekt och ödmjukhet - som tyvärr inte alltid finns.
Det är nog ganska få som menar att maktmissbruk är ett vanligt inslag i lönepolitiken.
OCh vad är alternativet? Det gamla lönegrads och läneklassystemet där ingen belönas för att göra bra ifrån sig. Jag har varit lokförare på den tiden då det fanns lönegrad F och T. Varje år flyttades man i sin löneklass och någon gång ibland skedde ett hopp i lönegraden enligt en tabell. Den som visade noll intresse för att vårda material och lösa problem hade samma lön som den som inte slarvade.
Nej det är inget bra system och det är skönt att det försvinner alltmer.
Skicka en kommentar