De folkpartistiska rikdagsledamöterna Birgitta Ohlsson, 33 år, och Barbro Westerholm, 75 år, pläderar på DN Debatt för att man ska ta bort högsta pensionsåldern 67 år. De ser detta som ett steg i arbetslinjen och anför både valfrihetsskäl och samhällsekonomiska argument.
Själv tillhör jag dem som tyckte det var klåfingrigt när man 2001 höjde den så kallade avgångsskyldigheten i kollektivavtal från normalt 65 till 67 år. Det var sunt att arbetsmarknadens parter själva kunde reglera avgångsåldern och att ingen kunde "tvinga sig" kvar. En sund arbetsgivare behåller givetvis den som passerat 67 redan idag. Både individen och arbetsgivaren har ekonomiska stimuli för fortsatt arbete.
Det är klart att det kan låta bra med ökad personlig valfrihet men en laglig rätt att tvinga sig kvar innebär samtidigt en inskränkning i arbetsgivarens rättigheter att själständigt organisera arbetet. Jag bävar för fler plågsamma fall där en arbetstagare dröjer sig kvar och och utvecklar demens. Sådant förekommer redan idag vid lägre pensionsåldrar och tillvaron för den enskilde blir ett helvete eftersom man ofta saknar sjukdomsinsikt.
Sådana här förslag bortser helt ifrån att många människor är slut i kroppen redan innan pensionsåldern. Barbro Westerholm är professor emerita och har en enastående karriär bakom sig. Om man har den intellektuella och fysiska styrka som hon är det uppenbart svårt att sätta sig in i hur det är att vara 64-årig byggnadsarbetare eller undersköterska efter 45 år i fysiska arbeten.
Låt arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och arbetstagare, bestämma högsta pensionsåldern. Satsa mer på ekonomiska incitament för att i praktiken uppnå högre pensionsålder. Men låt inte de som har det fysiskt knackigt betala.
Bloggar om pension
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Tycker att somliga arbetsgivare verkar vara fega. Har man arbetstagare som spårar ur av olika anledningar får man hantera det.
Det kan man ju tycka men att säga upp någon som visar diffusa sjukdomstendenser tillhör inte det enklaste.
Arbetsgivare måste få råda över vem som skall arbeta i företaget.
En lösning för de som är pensionärer över 65 år kan mycket väl vara ideell verksamhet.
Det får väl bli "äldredagis" typ PRO och SPF - uppgift att ta hand om varandra- bridge,dans,boule etc.
Som pensionär har man en mängd möjligheter att hjälpa andra och därigenom sig själv.
Agendan blir full vareviga månad.
Att man kanske blir tvungen till att höja pensionsåldern är väl tänkbart.
Analysen varför äldre vill tvinga sig kvar i arbetslivet är nog oron för att tappa kontakten med det vanliga livet. Det behöver inte bli så. Man får ha kul så länge man lever!
Det är inte synd om oss pensionärer
i allmänhet. Säger en som är utanför åldersgränsen för att kunna ställa krav på att behålla jobbet.
Ungdomen skall tas om hand i första skedet.
Man kan bli revisor i en kyrklig samfällighet också. ;)
Fullfölj arbetslinjen och höj pensionsåldern" avslutar
Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson en debattartikel i DN. Som nästan alla andra debattörer framställer man åldrande, medellivslängd och pensioner som ett problem. Det är lite märkligt med tanke på att det var just detta som var själva meningen med välfärdssamhället. Ett långt och gott liv före och efter pensioneringen är något som människor i tredje världen kommer att avundas oss under många år framöver. Att de äldres andel av befolkningen ökar är en utveckling som pågått under lång tid och borde inte föranleda någon som helst panik. Artikelförfattarna förutsätter att läsarna inte har tillgång till nationalekonomisk statistik. De har fel. En djupdykning och lite klickande på www.scb.se ger vid handen att det producerade värdet per capita i Sverige inte på något sätt hotar äldrevård, pensioner eller annan välfärd. Varken nu eller framöver. Våra framtida pensioner är således en fråga om makt och politik, inte resurser. Det handlar alltså om hur mycket av det producerade värdet som används till löner och välfärd å ena sidan, och å andra sidan hur mycket som används till skattesänkningar, vinster och utdelningar.Så långt inget nytt, alltså.
Westerholms och Ohlssons debattartikel i DN andas ett tydligt medel och överklassperspektiv i dessa frågor som handlar om åldrandet och våra framtida pensioner. Ett perspektiv från två kvinnor som inte burit särskilt mycket i sina liv. Och som nu helst vill slippa bära pensionen åt de som verkligen burit. Och inte blir det bättre av att de dessutom har fel i nationalekonomisk mening.
Bosse Johansson
Skicka en kommentar