Mona Sahlin dyker upp

Mona Sahlin kan inte sägas vara särskilt synlig i politiken. Snarare kan den politiska oppositionen sammanfattas i att det den förre justitieministern Thomas Bodström dyker upp med förutsägbara kommentarer om sin efterträdares, Beatrice Ask, förehavanden. Hans kommentar brukar vara: -Hon begriper inte politik, eller: - Det är bra att hon tar upp våra gamla förslag men hon har inte kommit med några egna idéer efter ett år som justitieminister. Egentligen verkar han rätt nöjd med den borgerliga kriminalpolitiken.

Att Mona Sahlin är så osynlig är kanske inte hennes egen förskyllan och hon är ju i gott sällskap av Fredrik Reinfeldt som också har en förmåga att gömma sig. Alltmer blir det tydligt att en intellektuell finansminister är den som skisserar den politiska agendan.

Men i dag dyker Mona Sahlin upp med en riktigt sund och i delar övertygande debattartikel i DN. Hon skriver:

Jag är djupt oroad över att försvars- och säkerhetspolitiken inom den moderatstyrda regeringen uppenbarligen har reducerats till vilken budgetpost som helst, i stället för att grundas i en säkerhetspolitisk analys och vilket läge som regeringen bedömer att försvaret bör vara i. Det leder mig till oro över om statsministern har grepp om budgetfrågorna, sin regering och inte minst Sveriges
säkerhetspolitik.

Möjligen är det lite oturligt för Mon Sahlin att försvarministern skriver om Sveriges internationella missioner på SvD Brännpunkt samma dag.

Mona Sahlin känner oro för att den moderata finanspolitiken, förblindad av en skattesänkningsiver, leder till en förändrad säkerhetspolitisk agenda.

Utifrån detta kräver Mona Sahlin partiledaröverläggningar eftersom säkerhetspolitiken av tradition är ett område där man eftersträvat bred politisk enighet. Naturligtvis är det rädslan för NATO-medlemskap som oroar.

Men någonstans känns debattartikeln inte uppriktigt ärlig. Säkerhetspolitik är knappast det område där Mona Sahlin tidigare visat framfötterna och där hon kommer att vinna folkets gunst. Även om det tidigare rått stor politisk enighet om hur Sverige ska förhålla sig till NATO är det en realitet att NATO 2007 inte är samma organisation som NATO 1988. Om man går in i samtal om säkerhetspolitiken måste man vara beredd på att samtalen leder till förändrad syn på grundläggande utgångspunkter.

Kanske är Mona Sahlin och socialdemokraterna inte medvetna om att man inte lär vinna något val på NATO-frågan. Möjligen har hon insett att den andra heliga kon - värnplikten - också förändrats genom realiteten att behovet av värnpliktiga soldater minskat dramatiskt. Hade artikeln skrivits för ett år sedan hade hon varit nödsagad att skriva om värnplikten som ett fundament i säkerhetspolitiken. Men nu undviker hon ämnet. Frågan är om hon om ytterligare ett år varit lika säker om NATO-medlemskap.

Mona Sahlin skriver:

Den militära alliansfriheten ger oss handlingsfrihet som också innebär möjligheter att agera vid internationella konflikter där militärt bundna stater av olika skäl inte kan utnyttjas.

Det är ett logiskt resonemang men frågan är om det egentligen finns någon konflikthärd i världen där alla parter ser Sverige som ett neutralt land. För många betraktas nog tillhörigheten till EU, Försvarsmaktens övningar med NATO-förband och det enkla faktum att Sverige räknas till västvärlden som tecken på att Sverige inte i allt är neutralt.

Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, försvaret, säkerhetspolitik