Oskarp och svepande analys

Paulina Neuding på SvD:s ledarredaktion visar gång på gång att hon inte har samma vassa penna som tjänstlediga Maria Abrahamsson när hon försöker föra in juridiken på den politiska planhalvan.

Idag skriver hon om lagen om anställningsskydds (LAS) regler om uppsägning på grund av personliga skäl och lyfter fram några fall som kan tänkas uppröra det "allmänna rättsmedvetandet".

När hon skriver om hur facket, Kommunal, försvarar den undersköterska på KS som lagt ut operationsbilder på Facebook glömmer hon bort att de faktiskt är fackets uppgift att företräda sina medlemmar. Jag är själv helt övertygad att sjukhusledningen har saklig grund för att säga upp en undersköterska som olovligen tagit bilder under operation och publicerat dessa. Men självklart måste processen föras och även den som har gjort fel ska ha ett försvar. Man kan ju i detta fall fråga sig varför annan personal inte ifrågasatt kirurgiska ingrepp dokumenterades. Visar det sig att annan personal i arbetsledande ställning med längre utbildning inte reagerat är det frågan om vem som egentligen gjort fel.

Neuding plockar även upp en del andra fall som många ställt sig undrande inför. Bland annat att en kapten vid Livgardet fick behålla jobbet trots att han tillhörde Hells Angels.

I likhet med Paulina Neuding anser jag att en officers medlemskap i Hells Angels är förtroendeskadligt. Men vad Arbetsdomstolen egentligen sa var att en utgångspunkt för arbetstagarens anställningstrygghet måste vara att den anställde inte kan skiljas från sin anställning eller från sina arbetsuppgifter enbart på grund av misstanke om brott. Denna kapten hade inte bevisats gjort sig skyldig till brott. Däremot hade man sannolikt kunnat omplacera vederbörande precis som dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen i början av 90-talet gjorde med en häktesanställd som var medlem i en halvt suspekt rasistisk förening.

Till saken hör att kaptenen som fick skadestånd senare också dömdes för brott. Hade han då fortsatt varit anställd i försvaret hade han givetvis blivit skild från anställningen.

I likhet med Paulina Neuding har jag haft svårt att förstå hur en person som begått brott inte fått sparken när vedebörande behövt vara ledig för att sitta av straffet. Hon skriver dock om ett rättsfall där det var okej att säga upp en anställd vid posten som fick fem års fängelse. Men kanske är det ändå i många fall rimligt att folk inte får sparken bara för att de ska sitta i fängelse. Sannolikheten att man inte ska kunna bli en fortsatt hygglig prick är trots allt större om man har ett jobb att återvända till efter fängelsestraffet. Det är alltså bra att Arbetsdomstolen bedömer vad som är rimligt.

När Paulina Neuding försöker plocka politiska poänger på juridiken måste hon nog vara lite mer omsorgsfull i sin analys. Motståndarsidan, de hon kallar vänstern, kan sannolikt plocka fram en del exempel som visar på att LAS kan slå väldigt hårt ibland. Jag vill minnas att en väktare fått sparken för att han plockat chokladbitar från ett löpande band. Vidare finns något fall där en anställd på en bensinstation fått sparken efter att han snott några lite spolarvätska.

I många ögon var dessa gärningar kanske bagateller. Men enligt LAS handlade det om brott mot anställningsavtalet.

Det är lite förenklat att påstå att LAS tillåter att människor beter sig hursomhelst.