Inget helgerån
Den förutvarande DN-journalisten och prästen, Kerstin Vinterhed, beskriver det faktum att regeringen varit kallsinnig till att köpa Ingmar Bergmans fastighet vid Hammars på Fårö som ett helgerån.
Visst vore det fantastiskt om huset kunde bevaras med tillgång för allmänheten men staten kan inte engagera sig i allt.
Få likheter med Mårbacka
Kerstin Vinterhed beskriver storheten och känslan i Selma Lagerlöfs Mårbacka, Anders Zorns Zorngården i Mora och Verner von Heidenstams Övralid. Dessutom exemplifierar hon med Dag Hammarskölds Backåkra i Hagestads naturreservat söder om landsvägen.
Men vad Kerstin Vinterhed inte nämner är att Mårbacka, Zorngården, Övralid och Backåkra är tillkommna efter donationer från författarna, konstnären och generalsekreteraren. Det har alltså varit deras yttersta vilja att bevara platserna för allmänheten. Ingemar Bergman har inte uttryckt något sådant. I själva verket var Bergmans vilja enligt testament mycket tydligt - Huset skulle säljas till högstbjudande.
Dessutom finns på Fårö ett antal hus som Bergman ägt som också har ett särskilt intresse. Filmladan i Dämba är ett sådant men jag tror att den ligger på tomten intill en privatbostad som används alternativ ägs av en släkting.
Staten satsar där man ska satsa
Det är lätt att skylla kulturministern för att vara oansvarig men allt kan inte bevaras. Annorlunda hade det varit om det funnits någon tydlig viljeinriktning från konstnären. Då hade staten behövt ta ställning till om man skulle kunna klara av driften. Förvisso antydde en av Bergmans söner, Daniel Bergman, tidigare i år att Ingmar Bergman någon gång frågat om statens intresse för Hammars. Men det är ändå i testamentets form som sådant sker. Annars fordras det ju att dödsbodelägarna är överens. Bergmans vilja enligt testamentet är att fastigheten ska säljas till högstbjudande.
Dag Hammarskjölds underbara Backåkra är en donation och om jag förstår saken rätt har mottagaren av donationen - Svenska Turistföreningen vissa problem med driftkostnaderna.
Nu gäller det att stödja Gotlands kommuns och alla frivilligas insatser för att bevara Ingmar Bergmans minne i allmänhet och kopplingen till Fårö i synnerhet. Vi skattebetalare har dragit ett och annat strå till stacken. I december fördelades regeringen 20 miljoner till minnet av Ingmar Bergman. Medlen tilldelades Stiftelsen Ingmar Bergman för bevarandeinsatser. Det är enligt min mening helt rätt att bevara filmer och orginalmanuskript samt stödja Bergmanveckan framför att lägga pengar på en fastighet.
Jag skulle givetvis vilja besöka Bergmans privatbostad. Men det är helt okej att titta på Strindbergs lägenhet i Blå Tornet på Drottninggatan i Stockholm. Hus är viktiga men hellre en Röda Rummet i var mans bokhylla och en Fanny och Alexander i DVD-samlingen än massor av kulturpengar i fastighetsunderhåll.
Bergman bodde i Strindberghuset
Bergmans sista Stockholmsadress var förresten Strindbergshuset vid Karlaplan. Men det huset är en 70-talsskapelse som inte har några likheter med det hus som Strindberg bodde i under en tid.
DN, DN
Bloggar om Ingmar Bergman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Det är väl Bergmans filmer som är kulturarvet? Vem bryr sig egentligen om på vilka platser han bodde? Hus bevaras bäst genom att någon bor där och bryr sig.
Hej! Ingmar Bergman och Astrid Lindgren har båda ett globalt konstnärsskap - naturligtvis bör det på bäsat sätt bevaras för framtiden! Här skriver jag lite om hur vi arbetar kring Astrids barndomshem i Vimmerby: astridlindgrensnas.wordpress.com
Staten skjuter redan idag in rätt mycket pengar i Zorngården, Thielska Galleriet, Prins Eugens Waldemarsudde, Strindbergs Blå Tornet och Carl Larssongården.
Man kan inte hålla på i all evighet och sätndigt plocka in ny objekt. Initiativen i Vimmerby hyllades av den moderata kulturpolitikern Hans Wallmark i riksdagdebatten den 2 juni. Han sa: Fru talman! Får man ge kulturministern ett litet råd om hur man skulle kunna hantera frågan om Ingmar Bergmans minne kopplat till den fysiska platsen Fårö? Man kan se hur vi behandlar en annan oerhört viktig konstnär, som också har haft stor betydelse både inom och utom landet. Det är Astrid Lindgren och det som har skett i Småland. Det är inte direkt staten som har axlat ansvaret, utan man har där på andra sätt försökt bygga upp olika händelser kopplade till minnet och till Astrid Lindgren som en fantastisk skapare av god litteratur, goda bilder och goda fantasifulla berättelser. Därför tror jag att Astrid Lindgren tjänar som ett gott föredöme för hur vi ska hantera och bevara Ingmar Bergman. Jag tycker att svaret från kulturministern i allra högsta grad är kärleksfullt. Det finns all anledning för oss att återkomma till fler scener från Ingmar Bergman än ”Jag är döden”.
Faktum kvarstår. Om man åtar sig en långsiktig satsning i drift och underhåll av en fastighet blir andra kultursatsningar lidande.
JAg tycker att det är viktigare att bevara manus och filmer än att äga hus. Men kan man göra bägge delarna så inte mig emot.
Men om effekten av husägande blir mindre pengar till teateruppsättningar och mindre pengar för att underhålla ringmuren i Visby är valet enkelt.
Skicka en kommentar