2009-12-19

Kriminalvårdens svåra jobb


Foto: Niclas Strandberg
Kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén skriver idag på SvD Brännpunkt under rubriken "Dömda får mer vård". Bakgrunden till artikeln är påståenden att de senaste årens satsningar på säkerheten i fängelserna skulle ha gått ut över vården.

Jag tror Lars Nylén på hans ord när han förklarar att man verkligen satsar på och utvecklar insatser som missbruksvård, skolgång och yrkesutbildningar. Men tyvärr brister det riktigt på en punkt - utslussningen. Och frågan är om det inte till syvende og sidst är en fråga om resurser.

Igår presenterade Riksrevisionen en rapport om Kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott. Den har tyvärr knappt uppmärksammats i media men är tydlig i sin kritik. Det brister allvarligt i planeringen av intagnas verkställighet. Verkställighetsplaneringen används för att planera åtgärder som ska minska risken för att en intagen återfaller i brott efter frigivningen.

Riksrevisionen skriver att det finns brister i bland annat kvaliteten, dokumentationen och uppföljningen. För att en klient inte ska återfalla i brott behövs en effektiv samverkan mellan Kriminalvården och andra berörda myndigheter och Riksrevisionen påtalar att regeringen inte har ställt tydliga krav på att övriga myndigheter, exempelvis Arbetsförmedlingen, ska samverka med Kriminalvården. Detta har medfört att samverkan utvecklats olika.

Sammanfattningsvis innebär detta att klienterna inte får rätt insats i rätt tid och att de insatser som gjorts inte möts upp av nödvändigt stöd vid frigivningen.

Men tyvärr blir inte detta någon stor valfråga. Vi vanliga väljare skiter tyvärr i hur det är för de som dömts till fängelse. Och det är fel.

Riksrevisionen, Kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott. Verkställighetsplanering och samverkan inför de intagnas frigivning (RiR 2009:27)

Bloggar om ,

1 kommentar:

Anonym sa...

Verkställgihetsplanerig finns verkligen. Det som brister är som alltid verkligheten, det som sker utanför murarna, institutionaliserade intagna som ska ta eget ansvar och möta en kommunal verksamhet där man per faktum inte kan skriva in sig i bostadskö innan man faktiskt står utanför murarna eller likaså garanteras uppehälle, om man nu tar ansvar och söker hjälp. Att erbjuda härbärgen med missbrukande, f.d missbrukande/nyss avtända människor (kanske gamla kompisar) är det som möter de klienter som tar hjälpen från samhället. Krävs mycket stor egen vilja och stöd från frivård och övervakare för att klara detta. Det borde satsas mer på frivård samt samverkan mellan samhällets övriga social aktörer om situationen ska förbättras. Denna samverkan borde inte vara enskild tjänstemans ansvar utan regleras mer centralt i en väldfärdsstat. Att minska risken för återfall i brott är allas mål men stafettlöpningen liknar mer en hinderbana än ett lagarbete!