Cecilia Stegö Chilò är värd avgångsvederlaget

För några dagar sedan uttryckte jag att Cecilia Stegö Chilò är värd avgångsvederlaget på tolv månadslöner. Enligt Aftonbladet verkar jag ganska ensam om den ståndpunkten. Enligt deras barometer var det bara någon enstaka procent av läsarna som unnade henne ett avgångsvederlag.

Det blir svårt för Cecilia Stegö Chilò att snabbt komma tillbaka
Cecilia Stegö Chilòs situation är lite mer komplicerad än läget är för Maria Borelius. Stegö Chilò har sin bas i journalistik, debatt och tankesmedjor. Borelius kan med högt huvud återgå till sina tidigare värv som entreprenör och en hygglig förmöghenhet. Men för Stegö Chilò är det värre. Jag tycker att Stegö Chilò är värd avgångsvederlaget. Hon bröt upp en karriär för att bli statsråd och kan få svårt att komma tillbaka till sin tidigare position.

För det första är det uppenbart att hon inte alltigenom är poppis hos alla gamla arbetskamrater. För det andra har hon har blivit symbol för och satt ljuset på nyliberalismen. En disparat politisk ideologi som av många betraktas som extrem. Inte minst är det väl så att många socialkonservativa pragmatiska moderater inte är helt befryndade av en ideologi som ser alla lösningar i avregleringar, skattesänkningar och extremt stor individuell frihet. Gruppen kommunalpolitiskt aktiva moderater står ofta för en mer realpolitisk jordnära politisk gärning. Slutligen har säkert den stora gruppen moderater som lyfter fram lag och ordning som en förutsättning för ett gott samhälle fått tvekan inför den politik som Cecilia påstås representera.

Givetvis har Timbros inflytande som opinionsbildare fått sig en kraftig törn.

Statsråd skall ha det bra
Många tycker att statsråd är riktiga nollor som bara drivs av egen vinning. Så är det givetvis inte. Det är sannolikt en liten del av befolkningen som skulle klara av ett sådant komplicerat och utsatt arbete och urvalet av lämpliga kandidater är begränsat. Läget är samma sak när det gäller topparna i näringslivet och framgångsrika idrottsmän. Vi är många som vill men få av oss har förutsättningarna för framgång.

Att ha en lön på 89 000 är givetvis mycket och något vi alla änskar oss. Sanningen är dock att många personer som är tänkbara som statsråd faktiskt tjänar mer och samtidigt slipper den press och extrema arbetsbörda som en minister har. Den förre justitieministern Thomas Bodström är exmpel på en person som gick ner i lön när han klev av advokatbanan. Han gjorde sitt val utifrån att han hade en drivkraft.

Tolv månadslöner är inte mycket för den som för alltid lämnat ett älskat jobb för att under en vecka vara kulturminister.

Lena Adelsson Liljeroth
Personligen hoppas jag att Lena Adelsson Liljeroth (m) eller Cecilia Wikström (fp) blir kulturminister. De har genuina intressen för bred kultur och förstår säkert vikten av breda kulturutbud. Förhoppningsvis är de inte heller motståndare till public service.

Andra bloggar om: Politik, regeringen, Cecilia Stegö Chilò