Nu kan det bli svårt med minnesmärken

Läs länsrättens dom i dess helhet

Jag tillhör inte gänget som kväljer dom. Men det kliar i fingrarna när jag läser att länsrätten i Stockholm upphävt ett beslut från Södertälje kommun om att uppföra ett minnesmärke över de som drabbades av Seyfofolkmordet 1914-15. Detta är en känslig fråga eftersom Turkiet har en annan version om morden på 275.000 civila assyrier, syrianer och kaldéer.

Om jag får tro DN och SvD rätt menar länsrätten att ett minnesmonument över Seyfofolkmordet kan ses som ett politiskt ställningstagande som "enbart ankommer på den svenska staten att besluta om". En av de särskilda ledamöterna i avgörandet av detta kommunalbesvär har varit adjungerade professorn Curt Riberdahl och han har sannolikt juridiskt sett rätt när han anför att beslut om att bygga monumentet innebär att kommunen ägnar sig åt utrikespolitik. Och det är givetvis inte någon kommunal angelägenhet att föra utrikespolitik.

Men det är något som inte stämmer. Det verkar hart när omöjligt om en kommun ska behöva göra en grundlig undersökning av hur statsmakterna ställer sig i frågor av utrikespolitisk natur när man ska uppföra ett konstverk.

Ett av de konstverk jag uppskattar mycket är Le Mano på Katarinavägen i Stockholm. Jag utgår ifrån att Stockholms stad var inblandad i uppförandet av detta minnesmärke av Liss Eriksson. Texten är stark:

Av 500 svenskar som år 1936 - 38 kämpade för Spaniens demokrati stupade var tredje. De gav sitt yttersta vid Madrid, Jarama, Guadalajara, Brunete, Teruel, Aragon, Ebro. Vandrare, stanna - minns dem med stolthet.

Spanienkämparna mot fascisterna är värda uppmärksamhet men med våra dagars syn kan vi konstatera att deras vapenbröder inte alltid slogs för demokrati. Inte någon av sidorna i spanska inbördeskriget är fri från anklagelser om övergrepp mot civila.

Men att en kommun inte får uppföra ett minnesmonument bara för att staten inte officiellt erkänt händelserna håller inte. När det till exempel gäller de jämförbara morden på armenier erkändes dessa av Sverige först år 2000. Långt tidigare hade bland andra Uruguay (1965) och Cypern (1982) erkänt att mordet på armenier, syrier, pontier och kaldéer var ett folkmord (Källa: Forum för levande historia).

Länsrätten har en extensiv tolkning om vad som är att betrakta som utrikespolitik. Det är sannolikt att många minnesmärken i Sverige inte hade blivit uppförda med kommunal medverkan om de prövats på denna grund.

Men frågan är om detta nu inte blir en moment 22-situation. I en riksdagsdebatt den 26 oktober yttrade utrikesminister Carl Bildt om dessa folkmord:

Regeringens uppgift är inte att slå fast ett historiskt händelseförlopp. Den saken är en fråga för historiker och för parterna själva. Jag kommer dock fortsatt att uppmuntra till dialog, till gemensam forskning och till att alla relevanta historiska dokument görs tillgängliga samt starkt betona vikten av öppen debatt och respekt för olika åsikter i Turkiet.

Utrikesministern har säkert skäl för sitt förhållningssätt men det leder samtidigt till att en kommun aldrig kan uppmärksamma en händelse som angår många av deras kommuninvånare.

Vi behöver flera kommuner som uppför minnesmärken av utrikespolitisk karaktär. Det kan handla om platser där balter internerades på flykt från kommunismen och det kan handla om platser där flyktingar från öst nådde friheten i Sverige. Och visst är det bra att det finns kommuner i Sverige som uppkallat gator och platser efter personer som till exempel Martin Luther King, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg,