Helle Klein gör samma misstag som alla andra

Det är tur att jag läser till slutet eftersom Helle Kleins slutrader i dagens ledarkrönika är mycket bra. Hon skriver:

I en tid där valfriheten blivit ett politiskt mantra blir döden hotfull. Ingen av oss kan välja bort den. Att ropa på aktiv dödshjälp och läkarassisterat självmord kan ses som ett utslag av den postmoderna människans kamp för att kunna kontrollera en tillvaro som ter sig alltmer okontrollerbar. Om jag nu har förlorat makten över mitt liv tänker jag åtminstone behålla makten över min död.
Döden är en samhällelig och existentiell fråga som inte bara läkare bör ha åsikter om. Politiken får inte fly sitt etiska ansvar.

Men i övrigt gör Helle Klein samma misstag som alla andra. Hon skriver utifrån vad hon tror sig veta om den tragiska situation som ligger i att en läkare sitter häktad misstänkt för dråp. Från ledarredaktionens skrivbord vet Helle Klein berätta att det rör sig om ett glapp mellan läkarpraxis och juridik eller, som hon uttrycker det, snarare om ett glapp mellan vad som sker inne på sjukhusen och den allmänna insikten därom. Därefter uttalar Helle Klein att om ett överlagt mord skett ska självklart läkaren dömas men kanske är frågan inte riktigt så enkel. Om Helle Klein noterat vad hon skrivit i sina inledningsrader är en av få verkliga fakta i denna rättsprocess att åklagaren justerat häktningsgrunden till dråp och inte mord. Uttrycket "överlagt mord" är alltså fullständigt irrelevant.


Slutligen noterar jag att ledarkrönikan helt väntat förnumstigt och tvärsäkert vet att polisens hämtning på Barnintensiven var att jämföra med hämtningen av Ingmar Bergman under repetitin på nationalscenen. Om förundersökningsledarens eller polisens bevekelsegrunder vet vi intet. Men i likhet med ledarskribenter funderar poliser alltid på hur de ska utföra sitt jobb.

Helle Klein gör samma misstag som alla andra. Hon borde vänta med att uttala sig till dess hon har er kött på benen.


Helle Klein, Döden angår oss alla