Sällan har jag läst en debattartikel som så träffar pudelns kärna som den som idag publiceras på DN Debatt. Chefsekonom Stefan Fölster och ekonom Björn Lindgren på Svenskt Näringliv kommer med förfärande uppgifter att 350 000 svenskar inte trivs på sina arbetplatser. Men det verkligt intressanta är att Fölster och Lindgren hittar en faktor som är grunden för individens känsla av att vara utsatt för kränkande särbehandling. De båda forskarna konstaterar nämligen att de som vantrivs ofta tror eller upplever att kolleger och chefer tycker att de gör ett dåligt jobb.
I arbetsmiljölagstiftning definieras kränkande särbehandling som återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap. Detta är en bra definition liksom de stora krav som läggs på arbetsgivaren. Utgångspunkten är att individens uppfattning är den rätta. Också det är en metodologiskt riktig utgångspunkt.
Vad som däremot inte är bra är om arbetsgivare och den anställde blundar inför viktiga orsaker. Och det är uppenbart att Fölster och Lindgren hittat en sådan faktor. Det är inte heller osannolikt att arbetsgivare saknar förmåga att konstruktiv tala med arbetstagare om deras svårigheter att klara sina jobb. Inte sällan kanske arbetsgivaren har orimliga förväntningar.
Kompetensutveckling är en pusselbit. Rörlighet på arbetsmarknaden en annan.
Läs Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 1993:17) - Kränkande särbehandling i arbetslivet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Enligt min erfarenhet saknar arbetgivare ofta kompetens att rätt beskriva arbetsuppgiftera och deras svårighetsgrad samt att rätt bedöma kompetens. Den som fått felaktig information om arbetet och känner att det inte är vad som utlovats, mår självfallet inte bra och gör självfallet inte ett bra jobb. Arbetsgivaren sticker huvudet i sanden och överlåter åt andra - arbetskamrater eller närmaste arbetsledare som inte deltagit i rekryteringen - att ta i problemen. Klart att det blir otrivsel och konflikter på arbetsplatsen!
Konflikten grundläggs således redan vid rekryteringen, och det kan aldrig ligga den anställde till last. Ansvaret måste vara arbetsgivarens helt och hållet. Arbetsgivaren måste ta ansvar för sin felaktiga rekrytering!
Trots alla fina ord om delaktighet m.m., så är det i Sverige ändå så att chefen vet bäst. Och facket. För det är dem man ska ta kontakt med när man söker ett jobb. Men vem av dem kan korrekt svara på vad arbetet innebär? Nej, det viktiga för dem är "profil" på den sökande, "social kompetens, samarbetsförmåga". Arbetsgivare måste förstå att t.ex. samarbetsförmåga följer naturligt på en god rekrytering och med en god arbetsgivare i övrigt. Den som har fått rätt jobb för sin kompetens och till rätt lön som motsvarar kraven på arbetet, trivs.
En annan anledning till otrivsel är också - eftersom chefen är bäst - att ingen får vara bättre än chefen. Detta är ett effektivt sätt att ta död på utveckling, arbetsglädje, goda relationer och goda prestationer.
Jag håller helt med om att allt detta är väsentliga anledningar till sjukdom och sämre arbetsprestationer. Det ansvar som kan läggas på den anställde i dessa frågor är, som jag ser det, enbart att söka sig ett annat jobb. Men som sagts, orörligheten på den svenska arbetsmarknaden är ett stort hinder. A-kassereglerna - till skillnad från exempelvis Danmark - är också en bidragande orsak till att många stannar kvar. Man vågar inte säga upp sig; villkoren är för ogynnsamma och osäkra. Och hur vet man att nästa jobb beskrivs korrekt och att det är en bättre arbetsgivare?
Tycker att debattartikeln fokuserar för mycket på den den anställde i stället för på upphovet - arbetsgivaren, såsom det alltid görs i Sverige; på den mobbade, inte mobbaren, på brottsoffret, inte den brottslige. Gå till källan, inte på symtomen!
Skicka en kommentar