Jag själv tillhör dem som anser att den nya lagstiftningen, som innebär vissa lättnader i områden där tillgången till orörda stränder är god och exploateringstrycket lågt, stärker strandskyddet. Samtidigt innebär ju lagen att strandskyddet stärks där stränderna redan har exploaterats i hög grad. Men samtidigt tror jag att det är viktigt att slåss för strandskyddet. Strandskyddet är ju de facto en del av den hävdvunna allemansrätten och en inskränkning i den privata egendomsrätten.
Om vädret inte varit så förträffligt de senaste dagarna hade jag gått till Riksdagsbiblioteket och fördjupat mig i historien kring strandskyddet. Inte minst skulle jag ha tittat på förarbetena till lagstiftningen kring strandskyddet i Strandskyddslagen 1951. Riksdagsmannen och Bondeförbundaren Axel Rubbestad, civilförsvarsminister i Per-Albin Hanssons samlingsregering, betraktas i Wikipedia som en Allemansrättens dödgrävare eftersom han argumenterade emot strandskyddet. Men min fråga är om det är ett rättvist eftermäle. I riksdagsdebatten sade han:
Jag kan inte förstå annat än att det är liksom att slå blå dunster i ögonen på folk, ett hårklyveri av jurister, som inte stämmer med det verkliga förhållandet, ty det står ju tydligt i 4 §, att det inte är förbjudet att ta väg över annans område, om ingen skada sker. Lägg märke till att om det sker skada är det förbjudet. Det är detta som inte herrarna tänkt på, när ni formulerade edra bestämmelser om allemansrätt.Kan det vara så att Rubbestad inte var så illa ute? Att han faktiskt hade gott uppsåt.
Dessvärre gjorde dock Rubbestad ett stort misstag när han stödde den nazianstuckna kampanjen "Mota Moses i grind" som syftade till att förhindra judisk invandring i början av 40-talet.
Wikipedia om Axel Rubbestad
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar