Visst ska poliser vara politiker men inte i socialnämnden

Bild: Länspolismästare i Västerbottens län, Krister Sandqvist, Foto: Peter Knutson

UPDATE: Arbetsdomstolen beslutade den 13 augusti att inhibera polismyndighetens beslut. Av detta kan man inte dra några säkra slutsatser och först nästa år fattar man slutligt beslut.

Länspolismästaren i Västerbotten, Krister Sandqvist, har givetvis rätt när han beslutar att ledamotskap i en socialnämnd inte är förenligt med en anställning som polisman. Men samtidigt verkar det hart när omöjligt för polisledningen att förklara grunderna för sitt beslut. Både tidningar och radio rapporterar som att beslutet skulle omöjliggöra för poliser att vara fritidspolitiker. Så är det inte och detta fall handlar bara om just uppdrag i den nämnd som arbetar med sociallagstiftningens myndighetsutövning.

Under eftermiddagen debatterades ärendet i Studio Ett. Polisförbundet var kritisk till arbetsgivarens beslut och hävdade att det inte var något problem att en ledamot i socialnämnden i detta uppdrag har en relativt sträng tystnadsplikt samtidigt som en polisman har rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om brott. Ombudsmannen på Polisförbundet tyckte att saken var enkel genom att ledamoten skulle kunna anmäla jäv om något känsligt dök upp.

Polisförbundets påstående om möjligheten att anmäla jäv är rent trams. När skulle ledamoten anmäla jäv och lämna sammanträdet? Sannolikt är det försent när den situationen uppkommer.

En av de polismän som ärendet gäller, socialdemokraten Kenneth Fahlesson i Skellefteå00000, hävdade att socialnämnden aldrig hade ärenden som skulle kunna ge lagkonfliketerna. Han räknade upp harmlösa ärenden från dagordningen men "glömde" givetvis det område där det kan bli konflikt. Han nämnde nämligen inte den del av sammanträdet, som oftast är enkel, men som döljer mycket komplicerade ärenden. Jag tänker på den punkt där delagationsbeslut anmäles. Här finns socialbidragsärenden och ärenden om omhändertagande av unga och missbrukare. Vet man vad som döljer sig bakom dessa ärenden är det uppenbart att risken är stor att en polisman kan hamna i konflikt med sin rapporteringsskyldighet.

Låt mig ta ett exempel:

Låt oss säga att socialnämnden belutar att inte omhämnderta en alkoholiserad kvinna enligt lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall trots att kriterierna i 4 § är uppfyllda och tvångsvård borde vara för handen. Bekgrunden till att socialnämnden avvaktar tvångsomhändertagande är att man kvinnan varit utsatt för våld från en man men att han just nu inte utgör någon fara för kvinnan. Socialtjänstemännen har en berättelse från kvinnan och försöker få henne att göra en anmälan mot mannen. Man tror att man kommer att få kvinna att anmäla mannen om man får chansen att tala med henne under några dagar och inte utsätta henne för tvångsomhändertagandet.

I detta läge måste en polisman som får höra historien upprätta en anmälan om misshandel. Detta gäller trots att detta skulle kunna försvåra socialtjänstens arbete.

När länspolismästaren säger nej är det för att polismän inte ska drabbas av dessa regelkonflikter. Det finns så många andra politiska uppdrag en polisman kan utföra. Det är inget problem att sitta i tekniska nämnden eller jobba med skolfrågor.

Om Arbetsdomstolen nu kommer fram till att arbetsgivaren gjort fel och inte har skäl att förbjuda denna bisyssla måste vi nog få lagändring som förbjuder polismän att ta denna typ av uppdrag i socialnämnden eller motsvarande nämnd. Ingen ifrågasätter till exempel att en polisman inte kan vara nämdeman.

DN, Helsingborgs Dagblad

UPDATE: Second Opinion intervjuar DN om hur de presenterade denna nyhet, SvD