Här rivs för att få luft och ljus

Betongklipparen ett monster
De senaste dagarna har jag tagit en buss till jobbet som gör resan längre. Skälet är att jag vill se hur rivningen av ett hus vid Klarabergsviadukten bakom Centralstationen fortskrider. En grym maskin (betongklippare) knackar sönder en kåk byggd i början av 1980-talet och det är knappast återanvändning och källsortering av rivningsmassorna som gäller. Fönstren faller med ett brak ned i en hög med kontaminerat byggavfall.

Världens exklusivaste cykelverkstad ska byggas
Det är ingen arkitektonisk skönhet som lämnar plats för ett nytt hus men självklart måste man reflektera över det absurda i att ett hus med 20 år på nacken rivs. Nu kommer Jernhusen att bygga ett miljösmart hus med plats för kontor, hotell, restauranger och butiker. Det nya huset - Kungsbrohuset - sträcker sig över två kvarter och med termen miljösmart menar man att hyresvärden i ett tidigt skede hjälper den kommande hyrsegästen att tänka miljösmart. Det handlar om energibesparingar och miljömedvetande. Det är en utmaning i detta nya kontorskomplex när man skriver:

Till exempel ska man kunna ha gemensam posthantering, it-lösningar, andra FM-tjänster, bil— och cykelpooler, cykelverkstäder mm, alltså funktioner som stöttar hyresgästernas verksamheter och förenklar deras vardag.

Detta lär väl bli världens exklusivaste cykelverkstad och nog måste man ha ett lite kritiskt öga när man läser Jernhusen visioner. Men kanske lyckas man och mina farhågor på et marknadsföringsjippo kommer på skam.

Esplanadsystemet
Samtidigt slår det mig att detta med miljötänk och rivning av hus alls inte är nytt. August Strindberg tar oss till det blivande Karlaplan med Karlavägen och Narvavägens esplanader i sin dikt Esplanadsystemet (Dikter på vers och prosa, 1883). Tiden är 1880-talet och där det fashionabla Östermalm nu finns är det kåkstäder med urusla boförhållanden. Samtidigt börjar de förmögna invånarna i staden känna avsky över den stad som förorenas av koleldning och industrier. Många drömmer sig bort från staden och trädgårdsstäder som Djursholm, Saltsjöbaden och Lidingö börjar planeras.

Strindberg börjar:

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Min bild av monstret - Betongklipparen återfinns hos Strindberg när han skriver:

Och hackan högg och stången bröt
och väggen föll för kraftig stöt.

Och skrapan rev och tången nöp,
att taket föll och skorsten stöp.

Strindberg avslutar sin dikt:

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-- "Vad skall ni bygga
här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

Läs Strindbergs Esplanadsystemet på Runeberg
DN, Rivningsvåg skapar nytt city

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm