Maria Abrahamsson på Svenska Daglbladets ledarsida kombinerar ofta sina kunskaper i juridik med skarpa analyser. Dagens huvudledare - "Statligt organ eller en släkting, det är frågan" utgör dock ett undantag. Med utgångspunkt för veckans härva där ett gäng busar förfalskat testamenten och därmed lurat Allmänna arvsfonden väcker Abrahamsson den berättigade frågan om hur många testamenten som i realiteten är förfalskade samt hur många testamenten som göms undan av arvingar. En naturlig fråga är givetvis om vi i Sverige inte skulle ha en offentlig registrering av testamenten i likhet med många andra länder. Det är lite lustigt att Svenska Dagbladets ledarsida, som i normalfallet bekämpar statlig reglering och skattepålagor, på denna punkt visar ett annat ansikte. Som en liten brasklapp kastar hon in att registreringen gärna får bli frivillig.
Men givetvis har Maria Abrahamsson en politisk avsikt med sin artikel och hon förlöjligar följdriktigt Allmänna arvsfonden genom att ange ett antal organisationer som hon personligen tycker är suspekta. För att få en liten motvikt till Maria Abrahamssons tendentiösa bild av Allmänna arvsfonden rekommenderar jag ett besök på deras webbplats. Det är bra projekt man stödjer och det är en säker uppföljning.
En berättigad fråga är vad Maria Abrahamsson egentligen tycker att Allmänna arvsfondens pengar ska användas till och ännu mera kryptiskt blir det när hon avslutar sin artikel med orden:
Men givetvis har Maria Abrahamsson en politisk avsikt med sin artikel och hon förlöjligar följdriktigt Allmänna arvsfonden genom att ange ett antal organisationer som hon personligen tycker är suspekta. För att få en liten motvikt till Maria Abrahamssons tendentiösa bild av Allmänna arvsfonden rekommenderar jag ett besök på deras webbplats. Det är bra projekt man stödjer och det är en säker uppföljning.
En berättigad fråga är vad Maria Abrahamsson egentligen tycker att Allmänna arvsfondens pengar ska användas till och ännu mera kryptiskt blir det när hon avslutar sin artikel med orden:
Med vilken rätt lägger staten beslag på de pengar som en person har sparat ihop under sin livstid i de fall då det finns släktingar som står den avlidne mycket närmare än ett statligt organ någonsin kan göra?
Vad menar Maria Abrahamsson med detta? Vill hon se arvsregler som gör att till exempel även kusiner och andra avlägsna släktingar ska ärva eller vad är det hon är ute efter?
Det är inte helt fel med registrering av testamenten även om även detta ger tolkningproblem. Till exempel om ett nyare testamente dyker upp. Det enda rätta är att vi alla påminner oss om hur viktigt det är att vi under vårt liv talar om hur kvarlåtenskapen ska fördelas och hur vi vill bli begravda.
Inlägg
15 kommentarer:
1911 års rättspositivistiska Lagberedning utgick från den felaktiga förställningen att både Enväldets Kyrkolag och Ordning 1686/1687 och Roms sk Kanoniska rätt 1243ff var/varit Svenska kyrkans.
Sanningen var att endast delar av kanonisk rätt (dela av familjerätten) tillämpats (och då på swensko) mellan 1281 och 1529, och från det senare året som svensk kyrkorätt.
Detta avskaffades 1687 (Domkapitlen förlorade sin kompetens och blev skolstyrelse för stiftets Gymnasium) då Enväldet tog över, vilket (pga herrar juristers idévärldsperspektiv) försämrade kvinnors och barns ställning och försvårade bl.a. skilsmässor - alla ärenden skulle till Kongl. May:t personligen!
Äldre tiders rättskipning (alltså fram till Hovrätternas tillkomst 1614) var inriktad på Lokialsamhällets harmoni, och hade alltså dömt efter parternas önskemål i majoriteten av fallen o a v s e t t vad det stod i Kyrkoordningens eller lagens paragrafer!!!
Lagberedningen avskaffade alltså principiellt, efter Romerskt mönster (något Rom själft aldrig lyckats göra någonstans!) arvsrätten 1928. Varför Allmänna arvsfonden kom till året efter.
Meningen var att även de kvarvarande undantagen efter "Kanoniska" rättens mönster (1:a, 2:a och delar av 3:e parentelen) skulle avskaffas inom några år. Nu blev det inte så, och arvskatten (som 1947-1959 var konfiskatorisk; först beskattades liket och sedan arvtagarna var för sig), blev istället avskaffad för nåt år sedan (den kostade för mycket att driva in sedan den inte längre var konfiskatorisk).
Så så ser det ut. Sverige, som sedan 1600-talets krig har världens mest omfattande kyrkböcker, använder inte dessa (som i andra länder) för att finna arvtagare till lediga arv, utan konfiskerar pengarna i stället.
Att det ibland avslöjas att pengarna hamnat i fel fickor är ingenting att förvåna sig över.
Var skall sleven vara om inte i grytan?
Var för är frågan om hur Allmänna Arvsfonden fördelar de intäkter som kommer via icke registrerade
testamenten. I detta fall var det
ju manipulerade testamenten.
Om man inte vill att staten skall registrera får man väl se till, att
Arvsfonden får registrera och säkra
att pengarna brukas på bästa sätt.
Maria Abrahamsson är klok och beroende av var man står politiskt
kan man ju misstänkliggöra hennes
avsikter.
Vad Göran glömmer är att det inte är särskilt länge sedan kvinnor och barn förra utanför äktenskapet saknade arvsrätt. Det fanns nog skäl att skruva lite i den romerska rätten precis som man gjorde i början av 70-talet då fidekommissinstitutet avskaffades.
Denna gång räckte uppenbarligen inte Maria Abrahamssons spaltutrymme.
Det visar på en oerhört skrämmande och grumlig syn på demokrati och äganderätt om man anser att staten har mer rätt till den avlidnes pengar än exempelvis en kusin.
Maria borde fokuserat mer på detta än hur pengarna används i sin artikel. Staten har inte den minsta rätt att konfiskera arvspengar.
Förvisso är det ytterst staten som genom lag bestämt vad som händer när någon arvtagare inte finns. Men det är inte staten som tar hand om pengarna eftersom de delas ut till ideella organisationer som arbetar för barn, ungdomar eller personer med funktionshinder.
Äganderättsaspekter kan vi tala om här men knappast demokrati. Demokrati möjliggör ju faktiskt för ingrepp i äganderätten. Att som anonym ha utgångspunkten "mer rätt till den avlidnes pengar" är klart egendomligt eftersom den avlidnes vilja är riktmärket för all arvsrätt vid sidan om makes/makas laglott och bröstarvingars arvsrätt.
Personligen tycker jag att det är bra att avlägsna släktingar inte ärver. Däremot vet jag att avlägsna släktingar som bryr sig ofta ärver eftersom de tas upp i testamente.
Det viktigaste här är att föra en debatt om vikten av testamente och att människor i sin livstid kan tydliggöra att de vill att en del av deras tillgångar ska gå till namngivna organisationer som till exempel Röda Korset, Svenska kyrkan, Amnesty, centerrörelsen eller Alla kvinnors hus.
Att använda termen "staten" i stället för "Allmänna arvsfonden" är politisk retorik.
En starkt skyddad äganderätt är en förutsättning för en verklig demokrati. Sverige har en stark äganderätt, men detta är ett område där det behövs förbättring.
Och att påstå att arvsfonden inte är en del av staten är att försöka blanda bort korten. Fonden har laglig rätt att konfiskera pengar man inte har någon som helst moralisk rätt till. Därmed har staten det yttersta ansvaret för att denna skamfläck försvinner så fort som möjligt.
De flesta jag känner har goda kontakter med sina kusiner. Att då vägra dem arvsrätt i de fall då testamente saknas och kusinerna är de närmaste släktingarna är sjukt.
Det finns också många som har väldigt goda kontakter med släktingar som är ännu mer avlägsna än en kusin. Vem har rätt att bestämma över vem som ska räknas som en "nära släkting"?
Ett testamentsregister vore den bästa lösningen i detta fall. Då skyddas äganderätten och vi slipper fall där pengar hamnar hos organisationer som den avlidne aldrig skulle befattat sig med.
"Vad Göran glömmer är att det inte är särskilt länge sedan kvinnor och barn förra utanför äktenskapet saknade arvsrätt. Det fanns nog skäl att skruva lite i den romerska rätten precis som man gjorde i början av 70-talet då fidekommissinstitutet avskaffades."
Oj, OJ! Lagberedningen gjorde alltså tvärt-om. Den tog bort kvinnors och barns rättsliga skydd (sedan hedenhös).
Tänk vad som händer vid skilsmässa: den förra hustrun får gå och barnen får en "laglott" (Lagberedningens ínversion av den laglott som infördes 1856).
Laglotten kan emellertid varken vägas eller mätas. Den finns inte i verkligheten.
Resultatet blir (om inte föräldern vill annat) att de äldre barnen blir utan sitt arv.
Sedan kan numera en andra eller tredje hustru få förmögenheten överskriven på sig.
Det händer alltså att pengarna hamnar hos ett barn i ett senare gifte, ett barn som aldrig ens känt den döde (vilket alltså var Lagberedningens kriterium: "social samhörighet" - men denna tillämpades uteslutande negativt! vilket förklarar frånskilda och "oäkta" barns förlust av arvsrätten: de hade ingen "social samhörighet" med sin far, enligt Lagberedningens uppfattning).
Fideikommiss (som avskaffades i 60-talet) är en helt annan sak.
Rättspositivismens familjerätt från 1910- och 1920-talen är ett genombrott för misogyni i svensk lagstiftning (det första var Enväldets Riks-lag 1734/6.
"Det viktigaste här är att föra en debatt om vikten av testamente... "
Det sk "kanoniska" testamentet var finansieringen av Roms Gregorianska Världsrevolution i 1100- och 1200-talen. I Sverige har det aldrig erkänts. Vi var länge kvar i Forntidens synsätt.
Stockholm försökte i 1620-talet införa principen att handlingen hade (egen) rättsverkan, och en del av kungamaktens tjänare (t.ex. Adler-Salvius) lät skriva in sina testamenten i Stadens Tänkebok, som meningen var. Men det dog snart.
I dag har testamentet en sämre ställning (= ingen alls) än det hade för 100 år sedan.
Men arvsrätten är ju principiellt avskaffad av Lagberedningen 1928.
Lite fakta i förvirringen:
Ordet "äktenskap" (det finns inte någon motsvarighet på andra språk: vi talar om en unik svensk sär-utveckling alltsedan 1608) är en utsaga om giltighet i lag.
Om lagstiftningens räckvidd.
Och denna lag är alltså civilrätt. Kyrkan, dvs. Rom började inte lägga sig i folks äktenskapsförhållanden förrän i slutet av 1200-talet.
Det handlade då inte om Kyrkans gamla kamp från 1:a årtusendet f ö r hustruns ställning som likställd Maka och barnens rätt som fulla arvingar (den hade övergivits redan av Leo I, som var Biskop av Rom vid 400 talets mitt, till fördel för ”Världens”, Klan-särhällets olika, av börd och endogami, beroende rättsregler), utan om Kejsar Ludvig ”den Frommes” sken-bibliska, sken-kristna ide-världskategori ”7 förbjudna led” från Kyrkomötet i Paris 829.
Kejsar Ludvigs 7 Förbjudna Led nådde Skara stift 1281 då Lysningen infördes: ”han tale ther om j tijdh, eller haffuer sedhan fördragh”. De avskaffades inte slutgiltigt förrän i början av 1980-talet.
I Samhället har det alltid funnits olika samlevnadsformer med tillhörande lagar som gett olika rättsverkningar.
"Äktenskap" är det fullt ut i lagen giltiga, det första äktenskapet.
Det ingås sedan 1915 års Äktenskapslag [nya Giftermålsbalken 1920, frukten av 1911 års Lagberednings totala ändring av familjerätten mellan 1913 (första utredningsdelen) till 1929 (arvsrättens principiella avskaffande och Allmänna arvsfondens inrättande)] endast genom rättsinstitutet (1734/6) "vigsel".
”Främmande trosbekännare” inklusive ateister f i c k inte gifta sig med vigsel förrän 1908, då skvadern ”civil” eller ”borgerlig vigsel” infördes.
Från 1915 är huvudperson vid en ”vigsel” (som är ett förvaltningsrättsligt beslut; alltså Statligt, inte kyrkligt) förrättaren/stattjänstemannen, som fattar beslutet som företrådare för Lagberedningens radikalt nya uppfattning (= rättspositivism) att Staten/Folkhemmet/”det allmänna” är subjekt, förrättaren agent och paret objekt för förrättarens ”sammanfogande” (ego coniugo vos).
Parterna är strängt taget inte nödvändiga; deras ”ja!” är endast en förutsättning (bland flera) för beslutet!
På samma sätt är de kyrkorättsligt nödvändiga Vittnena inte nödvändiga; formfel räknas inte.
Diminutiven "vigsel" är en svensk särutveckling från 1600-talet (1608 års Handbok för Hovet, regementena och amiralitetet, alltså Kungamaktens privata sfär: Carl IX och hans ättlingar var alltså Calvinister och hade en egen, kombinerad, Handbok utan mäss-del, olika mot Svenska kyrkans) som småningom kodifierats i Kyrkolag och Ordning 1686/1687, Sveriges Rikes Lag 1734/1736 och Äktenskapslagen 1915.
Liksom ”äktenskap” har ”vigsel” inte någon motsvarighet på andra språk.
Äktenskap utan vigsel; Trolovning eller Frillo-äktenskap, den förr i världen vanligaste formen avskaffades av Lagberedningen 1/1 1918 i de s.k. ”Barnlagarna”.
Det ingicks genom Handfästning (som försvann med 1734 års lag) eller konstaterades genom att parterna bodde tillsammans och/eller att fadern närvarade vid barnens dop.
Avskaffandet 1918 innebar att Hustru och barn utom ”vigsel” i fortsättningen ställdes utanför lagarnas skydd (bastardisering, arvlöshet, mm).
”Barnlagarna” ställde 3 kategorier barn som alltid räknats som födda i äkta säng utom lagen som ”oäkta barn” och icke arvingar. Detta upphävdes (i princip) 1971.
Anledningarna att Äktenskap utan vigsel levde kvar så länge i Sverige är dels att ingen före Rättspositivismens tid vågade peta så mycket i landets sed, dels att Enväldets Rikslag 1734 ställde kvinnan under mannens förmynderskap vid ”vigsel”, vilket gjorde att många fortsatt föredrog den forntida ordningen, jfr ”Det går an” av CJL Almqvist 1837 (före 1734/6 hade Mässan efter Konsensus-akten i vapenhuset varit det som gjorde parterna till Makar, även vid olika börd: fri – träl, men Enväldet (1608 års handbok och dess efterträdare 1694) hade försökt avskaffa Mässan vid äktenskapets ingående (slutligt efter HB 1811).
1987 infördes i Äktenskapsbalken rättsinstitutet ”sambor”, som inte ger några rättigheter (den tar i stället bort allt som inte oomtvistligt följer av allmänna rättsreglerna), men reglerar (delvis) bodelningen vid skilsmässa mellan sammanboende som inte är ”vigda” i 1915 års ordning.
Samtidigt återinfördes könskriteriet, som försvunnit vid en partiell revision 1971 (Giftermålsbalkens första kapitel om ”Trolovning” togs bort, eftersom Trolovningen i och med ”Barnlagarna” 1918 ju bara var ett tomt ord).
Den principiella skillnaden mellan Lagberedningen och den Västerländska rättstraditionen är att Partsviljan, alltså vad parterna vill och manifesterar; deras Ja! (vilket är den lagliga grunden i andra rättsystem), försvann i och med ”Barnlagarna” blev ”osedlighet”.
Hur skulle det gå om folk fick bestämma själva?
1994 kom så det registrerade partnerskapet, som från början gjorde undantag för adoption (också en av 1911 års Lagberednings innovationer) och insemination. Detta är nu ändrat, varvid Äktenskap och Partnerskap har samma rättsverkningar; dvs. båda ger full rättsverkan.
Problemet idag är egentligen ”sambor”, som inte ger något alls!!!
Hoppas att detta kan bidra till att skapa klarhet i den allmänna förvirringen!
(vi har också skrivit en bok Äktenskap och Vigsel, den finns på Books on Demand i Visby
http://booksondemand.e-butik.se
klicka på Sociologi, samhällskunskap, politik, debatt)
Jag håller inte på något sätt med Maria Abrahamsson, men att kalla Staten "det allmänna" som rättspositivisterna gör är politisk retorik.
Rättspositivismen (som är en unik svensk företeelse) är starkt politisk, emotionell och normativ.
Och att kalla mottagarna av Allmänna arvsfondens tillgångar (som förvaltas av Kammarkollegiet, men står till Regeringens disposition) för "ideella" är också retorik.
Nu lovar jag att vara tyst.
Att rättspositivism är en unik svensk företeelse är nog en överdrift. Benthams idéer finns som inslag i många länders rättsskipning.
Att påstå att Allmänna arvsfondens tillgångar står till regeringens disposition är fel. Allmänna arvsfondens reglerar i lag: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1994:243
Rättspositivismen finns icke i Finland och är ett dåligt skämt i Danmark. Däremot finns inslag i Norsk rätt sedan unionstiden.
Om Bentham har med saken att göra vet jag inte, utan jag uppfattar detta som Byzantinskt idégods upplivat här i Västerlandet genom 1500-talets nya ny-platonism Ny-humanismen, alltså Absolutismen, Enväldet.
Och det var ju ett tag innan Biskop Bentham.
Sfst 1928:281 ersatt av Sfst 2004:484
Lag (1928:281) om allmänna arvsfonden;
”1 § Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock
egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente, skall utan
sammanblandning med andra medel förvaltas av kammarkollegiet såsom en
särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt
omsorg om handikappade.
Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en
tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från
och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.
---
2 § Understöd ur fonden utdelas av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer.
Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller
kommun.
Tillgängliga medel mål, såvitt omständigheterna därtill föranleda,
läggas till fonden.”
I 1§ (ändring 1984:383) kan inhämtas att Allmänna arvsfonden bestrider Kongl. Kammarkollegiets utgifter ;=)
Tredje stycket: ”Ur fonden betalas kammarkollegiets kostnader för fondens förvaltning och
fullgörandet av kollegiets övriga uppgifter enligt denna lag med belopp
som regeringen bestämmer.”
Vidare: Sfst 2004:484; nuvarande ramlag
Förordning (2004:484) om Allmänna arvsfonden
”Om det i ett ärende om avstående av arv som tillfallit Allmänna arvsfonden uppkommer någon fråga av särskild vikt från allmän synpunkt, skall kollegiet lämna över frågan med eget yttrande till regeringen för avgörande.”
I Sfst 1978:738
Förordning (1978:738) med bemyndigande för kammarkollegiet att pröva ärenden om avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden
kan läsas:
”Förordning (1978:738) med bemyndigande för kammarkollegiet att pröva ärenden om avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden. Om det i ett ärende om avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden uppkommer fråga av särskild vikt från allmän synpunkt, skall kammarkollegiet med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.”
Så nog står Allmänna arvsfonden till Regeringens disposition.
Rätt länk: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?sok=Allm%C3%A4nna+arvsfonden&titel=&bet=&rm=&nr=&sort=rel&nid=3910&a=s
Nu blandar du ihop lag och förordning. Lagen som beslutas av riksdagen anger hur medlen får användas och de står alltså inte till regeringen för fritt förfogande.
Jag sa inte fritt förfogande. Jag sa disposition.
Skicka en kommentar