2009-01-05

Bekämpa tjuvjägarna


Svenska Samernas Riksförbund, SSR, har anmält tv-dokumentären Till minne av Rapa till Granskningsnämnden för Radio och TV. SSR hävdar att programmet inte är opartiskt och osakligt. Trams och dumheter är jag benägen att säga.

Den 29 december såg jag den underbara dokumentären "Till minne av Rapa". Filmarna Dag Jonzon och Hans Östbom har följt björnhonan Rapa och hennes ungar i Sareks nationalpark under fyra år. Det var ett fantastiskt program om björnens liv i vildmarken. När programmet slutar är den 20-åriga Rapa spårlöst försvunnen. Radiosignalerna upphör och något kadaver kan inte återfinnas. Filmarna frågar sig hur det är möjligt att det är så svårt att skydda ett fredat djur som björnen i det allra mest reglerade nationalparksområdet i Sverige?

Nu läser jag i Västerbottens Folkblad och NSD att Svenska Samernas Riksförbund har anmält dokumentären till Granskningsnämnden för Radio och TV. SSR menar att programmet inte är opartiskt, att det inte är sakligt och det utsätter renskötare och samer i området för kränkande påståenden, påståenden som närmast är av diskriminerande karaktär.

Osakligheten och opartiskheten ska ligga i att björnen försvinner från jaktvårdarnas kontroll och att filmarnas slutsats är att hon fallit offer för illegal jakt. Några som helst bevis för att så är fallet presenteras ej, menar SSR.

Att Rapa i likhet med flera av hennes ungar fallit offer för tjuvjakt är uppenbart. För detta talar att vare sig kadaver eller radiosändare återfinns. Likaså finns det ett antal fall av grovt jaktbrott mot björn där gärningsmännens modus operandi talar för att björnar utsätts för denna typ av brott. I och för sig är tjuvjakten ännu inte något reellt hot mot björnstammen i norr och björnstammen ökar realiter inom hela sitt utbredningsområde men det är viktigt att med all kraft slå mot denna brottslighet.

Det är häpnadsväckande att SSR går ut på detta sätt. Varför kan man inte i stället tala ur skägget och fördöma dessa jaktbrott som är ett hot mot skyddade djurarter. Avsaknaden av avståndstaganden kan bara tolkas som att man tyst sympatiserar med brottslingarna. I sin rovdjurpolicy tar SSR på en enkel rad förvisso avstånd från illegal jakt men man går inte längre.

Hade man varit seriösa hade man samarbetat med naturvårdande och rättsvårdande myndigheter. Varför finns ingen policy i rennäringen att man ska anmäla om man påträffar spår som tyder på tjuvjakt och varför inte uttala att det är varje persons plikt att medverka vid polisens utredningar om tjuvjakt. Samtidigt har det också förekommit skyddsjakt på varg även i nationalparker så ingen kan påstå att det från lagstiftarens sida inte föreligger en vilja att värna om rennäringen.

Det är inte lätt att ta SSR på allvar när man läser deras anmälan av ett program om en björnhona. Den dagen SSR på sin webbplats rapporterar hur man aktivt motarbetar jaktbrott finns skäl att ändra uppfattning. Den viktiga rennäringen och den komplicerade levnadssituation som gäller för ursprungbefolkningen samer är värd bättre megafoner än SSR:s anmälningar av enstaka tv-program.

Björnmamman Rapa

8 kommentarer:

Fredrik sa...

Jag såg oxå programmet och uppskattade ett välgjort naturprogram. Tycker kanske också att samerna överreagerar men än mer att du förenklar lite väl mycket. Rovdjuren är inte så utrotningshotade som du vill göra gällande. Men du skulle skulle behöva möta dem på din cykelväg till medborgarplatsen i samma koncentration som en del i vårt land har. Först med den erfarenheten, eller erfarnheten av ett rovdjursskadat tamdjur blir stockholmarens och myndighetssveriges åsikter giltiga i mina ögon. Annars är det sentimentalt trams i bästa Mors Lilla Olle-stil. Låt människorna som lever med rovdjuren inpå knutarna ha sina åsikter.
Det tycker i alla fall Fredrik.

Per Westberg sa...

På min väg mot madborgarplatsen möter jag nog fler farliga djur (och människor) än vad man gör om man åker Blå vägen. Söta pittbull med urspårade hussar är nämligen inte ovanliga.

Jag har varit mycket kring Sonfjällets nationalpark som tidigare var det björntätaste området i Sverige. Aldrig mötte man någon Hedebo som klagade över björnen. Varför inte? Tvärtom verkar de som får chansen att vara med på skyddsjakt på björn uppskatta det.

Om man bortser från ren dödas eller skadas fler tamdjur (främst får) i Sverige av hundar.

Myndighetssveriges åsikt i rovdjurfrågna tycker jag balanseras ganska bra av landshövdingen i Norrbottens län. http://www.bd.lst.se/press/default.aspx?propID=10011375

Anna sa...

Per! Du länkar själv till filmarnas artikel i DN som infördes på debattsidan dagen innan filmen skulle visas i SVT första gången. Ser du ingen koppling mellan vad filmarna skriver i denna artikel och vad de sedan antyder i filmen? Att programmet skulle kunna vara opartiskt och osakligt, som SSR hävdar i sin anmälan, är du benägen att kalla ”trams och dumheter”. Det gör inte jag kan jag säga!

I det svar på debattartikeln som Länsstyrelsen i Norrbotten ger, som du tydligen också har läst Per, görs det tydligt att anledningen till renskötarnas kritik mot björnforskningen är att den helikopter- och skotertrafik som björnforskningen ger upphov till stör och försvårar renskötseln i området. Ändå antyder filmarna i sitt debattinlägg att renskötarna vill ha bort forskningen pga att de ska kunna tjuvjaga ifred. Detta görs genom att i ett fetstilsmarketat stycke skriva:

”Samebyarnas inställning är att den forskning som bedrivs i världsarvet Laponia ska gå i linje med brukarnas villkor och på ett sätt som stämmer med världsarvets värden och att björnforskningen har spelat ut sin roll efter mer än 20 års verksamhet.”

Och i nästa, likaså fetstilsmarkerade, stycke skriva: ”Det finns vida spritt en uppfattning om vad som är rovdjurens rättigheter i Sverige i dag; Koden lyder: SGT, det vill säga Skjut, Gräv och Tig - en uppfattning som inte hör hemma i en demokrati, men som kastar ett mörkt moln också över nationalparken Sarek i dag.”

Det som sägs i styckena har sinsemellan inget samband, men filmarna litar till den mänskliga hjärnans förmåga att sträva efter sammanhang och foga ihop information till en enhet. Läsarna förväntas göra sina egna kopplingar. Tydligen fungerar detta, för många verkar ha accepterat det som en sanning att tjuvjakt förekommer och är en utbredd företeelse i Sarek (liksom på andra håll) och att det är renskötande samer som bedriver den, att döma av debattinlägg på olika bloggar och i tidningar.

För tydlighets skull vill jag gärna informera om att tre samebyar har rätt att bedriva renskötsel i det av filmarna utpekade området vår, sommar och höst. Som alla vet ligger snön kvar länge i fjällen. På våren föds renkalvarna. När renar kalvar är de oerhört lättstörda. En vaja som blir skrämd och jagad kan kasta sin kalv, dvs framkalla missfall för att själv rädda sig undan. En vaja som redan har fött en kalv överger den när hon blir skrämd. Även om hon kommer tillbaka senare kan det på den tid hon är borta hinna hända mycket som riskerar leda till att kalven dör. För renskötarnas del är det viktigt att renflocken/flockarna kan hållas så samlad/e som möjligt för att kunna ha uppsikt över renarna och hålla undan eventuella rovdjur. Om renarna blir skrämda och far i väg åt alla möjliga håll omöjliggörs den uppgiften. När renskötarna själva använder helikopter och skoter i sitt arbete med att flytta renarna görs det utifrån en tydlig strategi, vilket gör att renarna drivs åt ett och samma håll. Renarna drivs inte heller under kalvning. Då måste de ha lugn och ro. Det är i mina ögon därför inget konstigt med renskötarnas inställning.

För mig framstår det däremot som uppenbart att filmarna driver ett projekt som syftar till att peka ut renskötare som skyldiga till björnars påstådda märkliga försvinnanden i Sarek – något filmarna hänvisar till som tjuvjakt, men inte visar några som helt belägg för. Det gör de genom att stapla fakta som sinsemellan inte har ett samband, men där syftet är att läsaren/tittaren själv ska göra de kopplingar som filmarna antyder. Det är förvisso skickligt, men MYCKET, MYCKET FULT GJORT. OETISKT, helt enkelt. Särskilt som de inte presenterar några som helst bevis för sina påståenden. Särskilt som de inte låter någon ur den anklagade gruppen komma till tals. Särskilt som folk i området vet vilka som bedriver renskötsel där och dessa hängs ut som kriminella tjuvskyttar. Tänk på att många av dessa renskötare har familj och barn som också blir direkt drabbade. Liksom hela det samiska folket drabbas indirekt av beskyllningarna. Detta är helt enkelt vidrigt och hör inte hemma i en demokrati. Detta är tjuvjakt på ett helt folk – samerna. Det hela kamoufleras genom att filmarna visar gulliga björnbilder och kallar det en naturfilm. Därför gjorde SSR det enda rätta som anmälde inlägget. Jag uppmanar alla som ser det vidriga i filmarnas tillvägagångssätt att göra detsamma! (Anmälan kan göras via Granskningsnämndens hemsida www.grn.se) Detta BÖR göras pga att program som visas i TV har stor genomslagskraft och spridningseffekt. Nästa gång kan det drabba någon annan. Filmarna har visat hur det ska gå till. Ska bli mycket intressant att se vad granskningsnämnden kommer fram till.

Vad visar då den så kallade naturfilmen? Jo, en björnmamma med sina ungar. En björnmamma som vi får veta heter Rapa och får lära känna som en omhändertagande och insiktsfull mor som till och med har en plan för sin uppfostran av ungarna. Vad björnen tänker och känner får vi tolkat för oss av en speakerröst jämsides med att bilder på björnarna visas i olika situationen. Bland annat INSER hon FARAN av att vandra upp i de marker där RENAR finns. Varför skulle det vara farligt för henne? Det sägs inte rakt ut, men så fort det talas om att björnar försvinner från området/deras sändare tystnar klipps bilder på renar in. (Tittarna får dra sina egna slutsatser…) Ibland klipps en bild av en ren in en pyttekort stund helt omotiverat mitt i en sekvens som visar hur björnungarna leker, tex. (Som för att påminna om varifrån hotet kommer.)

Vid ett tillfälle hör Rapa en skoter. Hon tar då det KLOKA BESLUTET att bege sig upp i stenskravlet dit ingen (TJUVJÄGARE?!) kan få tag i henne. En filmsnutt med en man som kommer åkande på skoter klipps in. Det är disigt och grått väder. (Nästan enda tillfället under fyra års filmande som vädret är dåligt, tydligen… När björnarna filmas är det annars hela tiden soligt och fint.) Det bådar inte gott. Skotern mullrar och mannens ansikte ser ut att vara medvetet ”suddat” för att dölja hans identitet. Så som det brukar vara på Efterslyst och liknande program. Eller om det är en vattendroppe som så lägligt fastnat på kameralinsen just över mannens ansikte. Han kör målmedvetet rakt mot kameran, kommer närmare och närmare. Är det nu det oundvikliga ska ske? (Man förstår ju av filmtiteln att det kommer sluta sorgligt…) Men så spricker solen fram. Och det visar sig att, nej, det var ju ingen fara DEN HÄR GÅNGEN. Det var bara en naturbevakare (en djurens skyddsängel?) som kom. (Om björnen lärt sig vara rädd för skotrar skulle det mycket väl kunna bero på att hon kopplar ihop denna ”DEN GODA SIDAN” med FARA, anser jag.)

Vad är det för skillnad i upplevelse för en björn att bli jagad med helikopter/skoter och bli skjuten/nedsövd, mot att bli skjuten/dödad? Rapa har levt 24 år och varit forskad på sedan hon var en liten björnunge. Hur många gånger har hon jagats med helikopter över fjället? Hur många gånger har hon sett sina ungar falla ”döda” ner och själv fått fly vidare? Hur många gånger har hon stressats och vilken dödsångest måste hon inte ha känt varje gång? Att hon måste ha funderat mycket över detta och det märkliga i att hon varje gång ”återuppstått” från de ”döda”, kan man ju också sluta sig till utifrån att filmarna vid alla andra tillfällen refererar hennes tankar. De glömde nog bara att göra det när de filmade den enda sekvensen där tittaren verkligen får se att hon faktiskt JAGAS MED HELIKOPTER över fjället. I FORSKNINGENS TJÄNST. I det ”goda” syftet att Rapa ska få en ny sändare och att även ungarna ska få utrustning så att de kan spåras. Och denna utrustning måste alltså bytas ut med jämna mellanrum och björnarna varje gång jagas och sövas. Tittarna får veta att forskarna upptäckt att det är BRA att göra det i DEN HÄR SORTENS TERRÄNG UPPE PÅ FLATAN PÅ FJÄLLET. För tidigare har det hänt att BJÖRNUNGAR OMKOMMIT då de livrädda sprungit ner i någon bäck eller liknande nere i dalen. (Fast nu visas inga bilder in på renar. Har annars för mig att även de brukar hålla sig där uppåt fjället i kalvningstid om våren, som det verkar vara av vädret att döma…)

Rapa har alltså genom sin godmodiga natur och sitt vegetariska kosthåll lyckats undgå ”tjuvskyttar” och därmed överlevt i 24 år. Men så, utmattad efter tre dagars parning, begår björnhonan Rapa ”sitt livs stora misstag”, får vi veta. Hon som tidigare främst ätit örter och bär slår följe med björnhannen och beger sig för första gången någonsin till RENARNAS KALVNINGSLAND.

Det är där det händer. (Eller?) Bild på ett fjällandskap visas, (vädret har återigen blivit sämre, mörkt, disigt och grått). Plötsligt hörs ett gevärsskott. En speakerröst talar om att Rapas sändare har tystnat. (Skjuten och död? Det är i alla fall den slutsats som filmarna verkar vilja att vi ska dra.)

I slutvinjetten visas en ren av ansenlig storlek prydd med en stor hornkrona på hjässan. Han står högt uppe på en fjälltopp och blickar ut över dalen. (”SIN” DAL/kungadöme? Har han avgått med segern nu?)

Under filmens gång har tittarens relation till björnarna byggts upp bit för bit. Vi har sett Rapa tillsammans med ungarna, vi har sett henne äta mest örter och bär, vi har till och med fått följa med in i sängkammaren. Vi har också fått se henne lunka runt i godan ro och mumsa i bärriset, utan att bry sig om turisterna som vandrar på stigen nedanför. (Genom filmarnas teleobjektiv ser dock björnarna ut att vara på närmare håll än de är.) Vi har förundrats över att turisterna kan vandra längs stigarna helt omedvetna om att björnen med sina ungar befinner sig ”precis intill”. Tänk att det är så fridfulla djur! (Att björnar i allmänhet inte är direkt farliga för människor har jag heller ingen egentlig anledning att betvivla. I alla fall inte så länge de har god tillgång på föda och inte blir skrämda eller uppretade av någon anledning.) När även Rapas sändare plötsligt sägs tystna blir vår indignation stor. Vem har MÖRDAT Rapa?

Men är hon ens död? Det får tittaren helt enkelt dra sina egna slutsatser om. För filmarna presenterar inga bevis för någonting. Inte ens att Rapa verkligen är död eller i så fall på vilket sätt hon dött. Men det står ändå helt klart i vilken grupp filmarna ANTYDER att ”mördaren” kan sökas. Liksom de personer som ser till att ”björnarnas sändare tystnar” så "mystiskt" i nationalparken. Varför visas så många bilder av renar? Varför är det så farligt för Rapa att besöka renarnas kalvningsland? Vem brukar vakta sina renar? Slutsatsen tittaren drar är att de skyldiga måste vara renskötare. Vilka är renskötare? Jo, samer. Om filmarna inte vill peka ut denna grupp – varför då välja detta dramaturgiska upplägg? Varför göra dessa antydningar? TV är ett medium med stor påverkans- och spridningseffekt…

Men för att vara helt säkra på att ingen ska missa filmens ”dolda” budskap, har filmarna som sagt även planterat en artikel dagen innan på DN debatt…. Hur var det nu med opartiskheten och objektiviteten…?

Per Westberg sa...

Nu kommer Granskningsnämnden att bedömma dokumentärfilmen och inte vad upphovsmännen skrivit i DN. Till yttermera visso handlar det om en dokumentär och där finns naturligtvis ett utrymme för gestaltning.

Jag kvarstår i min kritik att rennäringen i större utsträckning aktivt måste ta avstånd från och bekämpa tjuvjakt. Utan en sådan vilja och gest är risken stor att man inte kommer att kunna skapa förståelse för sin viktiga näring. Och det är ändå förståelse hos folkflertalet som behövs för att man ska kunna tillskapa en skyddsjakt värd namnet.

Per Westberg sa...

För tydlighetens skulle kollade jag innan jag skrev vilken sameby som skulle vara berörd. Jag konstaterade då att det, precis som du skriver, handlar om tre samebyar. Gränsdragningen är ju lite svår att förstå för oss som inte är hemma där söder om Stora Lulevattnet. Men att det just handlar om tre samebyar gör det ännu angelägnare att just dessa deklarerar hur de ser på tjuvjakt. Mig veterligt har det aldrig funnits någon brottsmisstanken mot någon tillhörig just dessa byar.

Jag har inte läst några andra bloggar i ämnet men jag anar att det finns dem som gör utfall mot samer. Det är i så fall vidirgt och okunnigt.

Lars-Nila Lasko sa...

Per!

Varför länkar du till filmarnas artikel i DN som infördes på debattsidan dagen innan filmen skulle visas i SVT för första gången?

Den underbara Björnen sägs göra misstaget att vandra upp till renar och renskötare för att försvinna som tjuvskjuten. Detta utan att bevis i någon form presenteras. Är det detta du kallar saklighet?

Sist det hände var när en björnhona tjuvsköts i Kiruna och utan att bevisa något påståds att samerna stod bakom. Samerna fick lida intill dess en Finländare greps i Pajala och erkände.

Med det samehat och rasism som finns i norra Sverige är det viktigt att åtminstone SVT är sakliga i sitt utbud utan att sprida ut rykten som kan skada ett urfolk.

All typ av brott skall bekämpas inklusive tjuvskytte. Men att en anmälare av osakliga program också måste presentera program och uttalelser som är självklara för alla medborgare före de kan göra en anmälan hör inte hemma i en demokrati.

Nu får inte detta tolkas somom jag stöder SSR och deras grundsyn på det samiska samhället.

Läs gärna mer om samerna på www.lars-nila.blogspot.com, www.sameatnam.se/lasko eller www.samirights.org/lasko och lär mer om Sveriges urbefolkning.

Lars-Nila Lasko
http://hem.bredband.net/larlas/

Per Westberg sa...

Jag länkade upp DN Debatt efter att SSR skrivit om sin anmälan. Jag var på väg att skriva om DN Debattartiekln redan tidigare när jag såg att landshövdingens välbalanserade genmäle inte publicerades på DN Debatt.

DN Debattartikeln är ju i sak i många delar tendentiös. Det är trots allt med stort ansvar man skriver när man ger sig in på ett sådant här område. Det finns ju mörkermän som lurar i buskarna.

Anna sa...

Per! Frågan är hur rymligt utrymmet för gestaltning kan tillåtas bli innan det i princip kan klassas som förtal… Filmen utger sig ju som sagt för att vara en dokumentär och inte fiction.

Du undrar varför det inte finns någon ”policy i rennäringen att man ska anmäla om man påträffar spår som tyder på tjuvjakt” och varför man inte uttalar ”att det är varje persons plikt att medverka vid polisens utredningar om tjuvjakt.” Kanske för att det är en självklarhet, precis som Lars-Nila Lasko påpekar. Det är fördomsfullt att tro att samer inte följer lagen. Varför skulle SSR misstro sina egna medlemmar?

SSR skriver ju dessutom tydligt i det dokument du hänvisar till, i det stycke som behandlar nödvärnsrätt, att de ”tar avstånd från all illegal jakt av rovdjur” (s 18). Hela dokumentet speglar SSR:s rovdjurspolicy och har enligt organisationen tagits fram för att ”det ska bli tydligt vilka åsikter SSR och våra medlemmar har när det gäller förhållandet mellan rennäring och rovdjur” (s 3).

Kan det finnas ett bättre sätt att visa var organisationen står i frågan och samtidigt motverka att renskötare ägnar sig åt illegal jakt? Detta är ett dokument som renskötarna själva står bakom. SSR har valt att arbeta i demokratisk anda, det är den enda slutsats jag kan dra. Syftet måste ju vara att medlemmarna ska känna att de har ett stöd i organisationen, att de inte behöver eller ska ta lagen i egna händer, och tillsammans har fattat beslut om detta. Att det fungerar visas ju av att samebyarna ansöker om skyddsjakt, vilket även visar att renskötare VILL ha ett gott samarbete med viltvårdande och rättsvårdande myndigheter. Det bedrivs även en hel del forskning kring renskötsel och samebyarna samarbetar på alla möjliga sätt och vill dessutom att det ska forskas mer. Ansvaret att BEKÄMPA illegal jakt kan knappast läggas på samebyarna.

Den informationsverksamhet som du anser att SSR och enskilda samebyar ska ägna sig åt kräver en hel del resurser i form av pengar och arbetsinsats. Något som helt enkelt inte finns. Därför måste samiska organisationer ägna sig åt vad de uppfattar vara sin huvuduppgift. Man kan lika gärna vända på steken och fråga sig om inte media borde ta ett större ansvar för att spegla den samiska befolkningens levnadsvillkor. Och varför undervisas det inte om samer i svenska skolan? Den information som i bästa fall ges är bristfällig och stärker bilden av att samer – det är de som sysslar med renskötsel, ett pittoreskt inslag i Sveriges ”vildmarker”. Samernas historia är också Sveriges historia. Det måste ligga på statens ansvar att en allsidig och rättvisande bild av samisk historia, samiska näringar och deras villkor, samiskt samhälle, samiska rättigheter, och statens påverkan på och förhållande till samerna genom tiderna förs ut på bred front i samhället. Det är vad jag tror skulle vara effektivast och skapa den bästa grunden för att sprida förståelse för rennäringens och övriga samers villkor.

Tack ändå för att du anser att utfall mot samer är att beteckna som vidrigt och okunnigt.