2009-01-20

Låt Bergmans hus bli privatbostad

Svenska Dagbladet fångar upp den "nyhet" som sajten Hela Gotland skrivit om den senaste veckan. Nämligen att det börjar bli skakigt kring förhoppningarna att någon skulle köpa Bergmans bostad på Fårö. Gotlands Allehanda skriver idag att dödsboet ligger lite lågt med försäljning och mannen med guldbyxorna som käckt basunerade ut: - Borgerliga kulturministrar borde inte få finnas har fått sparken från sitt företag då han dömts för misshandel och ringa narkotikabrott.

Det känns som att jag börjar få rätt i mina dubier som jag bekrev i ett inlägg den 15 augusti - Finns dessa mecenater?. Jag återpublicerar mitt inlägg.

Finns dessa mecenater
Den 7 augusti skrev jag under rubriken "Staten kan inte äga allt" om den kommande försäljningen av Ingmar Bergmans Hammars på Fårö. Visst vore det fantastiskt att bevara det hus som vi upplever haft en central ställning i Ingmar Bergmans liv men att använda statliga kulturpengar för inköp och drift skulle vara fel. På den punkten har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth helt rätt. Bättre i stället att lägga pengar på att bevara och tillgängliggöra manusskript och filmer. Ett statligt ägande av Hammars innebär med nödvändighet en minskad möjlighet att stödja offentliga teatrar och fria teategrupper.Nu skriver dock DN att fastighetsentreprenören Joachim Kuylenstierna skulle vara intresserad av ett förvärv och att fastigheten skulle kunna användas av filmpersonligheter och stipendiater för att bo i husen och arbeta.Så långt låter det ju bra. Men frågan är om det verkligen finns finansiärer bakom detta och om de kan garantera långsiktig drift.

Mecenater finns inte i överflöd i vårt land och det är läge att sitta i båtan och avvakta. De riktigt seriösa kulturgärningarna basuneras oftast inte ut förrän allt är i hamn. Till Kuylenstiernas försvar ska sägas att han engagerat sig tidigare i just denna fråga. Tidigare i år fällde han i Gotlands Tidningar det något schabloniserade uttalandet: -Borgerliga kulturministrar borde inte få finnas. Jag måste återigen påpeka att Ingmar Bergman i sittt testamente inte uttryckt någon särskild vilja kring Hammars och Dämba. Det finns också skäl att vara skeptisk till om den här typen av fastigheter verkligen kan fylla filmskapare året om. Jag får en känsla av detta är uttryck för en dröm som är baserad på en något romatiserad bild av konstnärskap. Om jag inte minns fel är det sällan någon av Svenska Akademiens ledamöter som bor på Dag Hammarskjölds Backåkra. Däremot lär Villa San Michele på Capri vara flitigt bokat av de konstnärer som ges möjlighet att bo där.

Gotlands Tidningar

Bloggar om

4 kommentarer:

perunaperse sa...

Jag vet inte riktigt vad som ligger bakom din åsikt att Hammars borde bli privatbostad. Men att jämföra det med Backåkra, som vikts för en ytterst exklusiv skara redan minst sagt etablerade personer, visar bara på hur oinsatt du är i Kuylenstiernas vision om ett filmcentrum på Norr, där Hammars bara är en del.

Joachim Kuylenstierna, som du föraktfullt kallar mannen med guldbyxorna, är ett lysande exempel på de mecenater du tycks tro inte finns i Sverige. Om det är någon som kan få saker att hända på det under lågsäsong närmast döda norra Gotland så är det han. Det är därför det är så patetiskt att se alla missunsamma olyckskorpar som du som nu tacksamt lapar i sig alla felaktigheter som nu basuneras ut i media och gottar sig i detta tillfälliga bakslag. För övrigt har han inte "fått sparken", han har avgått för att hans privatliv inte skall inverka negativt på DK Properties AB:s verksamhet. Är skillnaden intressant? Relevant är den hursomhelst.

Om fler var som Joachim och färre som du skulle Sverige fortfarande blomstra.

Anonym sa...

Ingmar Bergmans vilja var att huset och platsen skulle finnas till för konstnärer. Han skänkte också alla manus, korrespondens och anteckningar med mera till Stockholms universitet för att det skulle göras tillgängligt för forskning.

Är jag förvånad över att inget av detta ännu har inträffat.

Per Westberg sa...

Jag hoppas verkligen att det blir ett Bergmancenter i skolan på Fårö. Men att ett antal andra fastigheter skulle kunna bevaras som "kulturminnen" tror jag inte på.

Att jämföra med Backåkra är högst relevant."perunperse" skriver att Backåkra är för en exklusiv skara. Svenska Akademien är förvisso en begränsad skara men jag tror att testamente handlade om Akademiens förfogande och inte nödvändigtvis ledamöternas förfogande.

Kuylenstierna har jag inget emot. Tvärtom blir jag glad när jag ser deras bilar och förstår att det är driv i organisationen. Men jag var skeptisk till just att mecenater skulle dyka upp. Kulyenstierna påstod sig väl aldrig själv vara mecenaten.

När det gäller fastigheterna har jag inte sett att Bergman ville att de skulle finnas till för konstnärer. Tvärtom tyder alla tidningsuppgifter på att hans yttersta vilja var att de skulle säljas till högstbjudande.

Att Bergman skänkt manus med mera ska vi vara oändligt tacksam för. Det är bra att staten anslår medel till detta. Men man ska inte anslå medel till att köpa hus som ska förvaltas för all framtid. Hade det varit Bergmans vilja hade han uttalat detta i testamentet.

Det är alltså stor skillnad på Dämba och Hammars i jämförelse med Mårbacka, Zorngården och Övralid.

Anonym sa...

Jag kan bara konstatera att Ingmar Bergman som konstnär och intellektuell förstod vikten av att konstnärer och forskare skulle ha tillgång till platser och material för sitt arbete (tidningsuppgifterna hänvisar ju till testamentet och i det vill han ju att barnen ska ärva, hade han skänkt huset så hade de ju inte fått pengarna och han ville väl inte göra det mot dem, vad vet jag; jag vet att jag läst detta om gården för konstnärer någonstans och konstaterar att det låter likt hans handlande i övrigt. Bergman instiftade också ett stipendium och gav bort prispengar han själv vann för att unga verksamma människor skulle få del av dem istället).

Jag menar, i princip. Att det inte är förvånande att Bergmanarkivet stänger i åratal medan luktrativa bokprojekt släpps in bakvägen. Eller att Dämba är en het potatis i händerna på en regering som betraktar kultur som en fritidssysselsättning. Inga av de där människorna är konstnärer. Tänk dig ett justitiedepartement befriat från jurister - då kan du tänka dig. Jag är övertygad om att syftet för Bergman var att stödja konstnärlig verksamhet från grunden, och jag är lika övertygad om att ett Bergmancenter och arkivet inte kommer att fungera på det viset. Bergman är business och konsumtion numera. Det blir nog något av hans hus på Fårö så småningom, men jag tror inte man kommer dit utan att lösa biljett.

Typ Astrid Lindgren-land. Sådan är kapitalismen.