Kristdemokraternas lidbomeri

Att realpolitikern Reinfeldt ibland har problem med värdegrundstunga och ideologiska Kristdemokraterna blir mer och mer uppenbart. Kristdemokraterna verkar ha övertagit det socialdemokratiska så kallade Lidbomeriet som dominerade det tidiga 70-talet. Med Lidbomeri avses ett blint användande av lagstifning för politiska avsikter. Juridiken får inte stå i vägen för politiken. Denna gång handlar det om signaler om att möjligen inkorporera FN:s barnkonvention i svensk lag. FN:s barnkonvention låter väl bra men är en riktig gummistadga som kan användas i vilka syften som helst. Exempelvis har kristdemokratiska företrädare med FN:s barnkonvention i handen animerat argumenterat mot ensamståendes och samkönades adoptioner samt samkönade äktenskap. 

Återigen gör Kristdemokraterna ett populistiskt utspel kring något som inte kommer att realiseras. Tidigare har det bland annat handlat om civilkuragelag och Göran Hägglunds berömda vallöfte om sänkt bensinskatt.  Nu berättar barn- och äldreminister Maria Larsson att hon utfärdat direktiv till en utredning som ska utreda fördelar och nackdelar med att inkorporera Barnkonventionen i svensk lag.

Det är befriande att läsa dagens klarsynta ledare i Expressen där man under rubriken "Fluff skyddar inte barnen" noterar att Kristdemokraterna har fått Moderaternas eftergift att låta utreda för- och nackdelar med att inkorporera Barnkonventionen i svenska lag. Gemene man tycker självklart att det är bra att barnets bästa alltid ska vara utgångspunkten när det gäller barns rättigheter. Men sätter man sig in i Barnkonventionen inser man att konventionen ger utrymme för tolkningar vad som är barnets bästa. Man bör i det sammanhanget komma ihåg att just kristdemokratiska politiker använt barnkonventionen för argumentera mot samkönades adoptioner och samkönade äktenskap.

Vi har ratificerat hundratals av FN:s konventioner och givetvis ska vi efterleva dem i vår lagstiftning men att välja ut någon av dem och göra dem till lag är fullständigt inkonsekvent. Det finns när det gäller Barnkonventionen ingen internationell domstol som kan pröva ärenden utifrån stadgan och därmed ge enskilda upprättelse och skapa praxis för konventionsstaterna. Annat är det med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna vilken inkorporerats som svensk lag. Den konventionen, som sannolikt skulle kunna komma i konflikt med Barnkonventionen, kan prövas av Europadomstolen.

De som livligt förespråkar Barnkonventionen som lag tycks fastna i konventionens tredje artikel. Där stadgas att man vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska låta barnets bästa komma i främsta rummet. Det är en självklarhet men svårigheten ligger i att avgöra vad som är barnets bästa. I blogginlägget "FN:s barnkonvention skulle kunna innebära att Haddele utvisas" visar jag på att det i Barnkonventionen som lag skulle kunna få väldigt egendomliga följder vid rättstillämpning.

Maria Larssons utredningsdirektiv är öppna och bra. Resultatet är förutsägbart. Någon Barnkonvention som lag blir det inte. 

Det stockholmska perspektivet

Stockholm är en vacker och bra stad. Men Stockholmsperspektivens dominans är osunda. 

När man som jag, efter 52 år i Stockholm, insett att man kan bo någon annanstans i landet blir det en del kritiska funderingar kring de stockholmska perspektiven som är så dominerande i samhällsdebatt och media. Sverige har 9,5 miljoner invånare. Drygt åtta miljoner bor utanför Stockholm. I Skåne är vi 1 250 000 invånare och de flesta tycker att Stockholm ligger 60 mil åt fel håll. Från Malmö till Berlin är det 42 mil. Själv går jag ned till Triangeln och har 18 minuter till Kastrup. Resan till Köpenhamns Hovedbangård tar drygt en halv timma.

För något år sedan var det strejk bland säkerhetsvakterna på Kastrup. I svensk riksmedia skrev man att strejken orsakade förseningar till och från Sverige. Att kanske två miljoner svenskar har Kastrup som "sin" flygplats verkade ha gått redaktörerna förbi.

Ytterligare ett tydligt exempel på storstadsperpektiv mötte jag i morse på TV4 Nyhetsmorgon. Kjell Marainen från Nedre Soppero i Norrbotten vann tio miljoner på en trisslott.  Mariainen fick frågan vad han skulle göra för pengarna och svaret kom snabbt. -Jag ska reparera mitt hus. Programledaren, som förvisso är bördig från Småland, kontrade: -För tio miljoner kan du köpa tre, fyra hus.

Nu tillhör jag de privilegierade som varit både i Nedre och Övre Soppero. I Nedre Soppero bor det nog bara 50 personer och det är väl sällan något hus är utbjudet på försäljning. Men det är tämligen uppenbart att man för tio miljoner får fler än tre/fyra hus. Men i Stockholm, Göteborg och Malmö blir det det kanske bara tre hus för tio miljoner.

Det är bra att tio miljoner hamnar hos en medarbetare i Sameradion och i Norrbotten. Tur att de finns landsortstidningar. Norrbottenskuriren har rubriken "Ny mångmiljonär i länet" och låter beräta att lotten är köpt på OK/Q8 i Vittangi. Där har jag köpt ett dussin korvar och tankat några hundra liter bensin. Men någon trisslott har jag aldrig köpt där.