2011-06-22

Ytlig och tendentiös nyhetsrapportering

Att Riksdagen inkallas under kammarens sommaruppehåll är en ganska stor politisk händelse och detta har inte skett sedan 1996. Man skulle i det läget hoppas att media kunde vara lite saklig i sin rapportering. Men i vanlig ordning vill TV4 Nyheterna vara lite ytliga och publikfriande. Man talar om att riksdagsledamöterna måste lägga av sig badtofflor och flipflops för att åka på sammanträde.

Med sådana irrelevanta och illa underbyggda påståenden skapar man politikerförakt. Givetvis ska riksdagsledamöter ha en skön och avkopplande semester men att de skulle vara ro och vila från slutet av juni fram till Riksmötets öppnande den 15 september stämmer inte.

Tänk att nyhetsjournalister inte har koll på att riksdagsledamöter arbetar även när de inte är i riksdagen.

2011-06-20

Urspårad teleabonnemangsförsäljare

Mobilsäljare i köpcentra har man ju vant sig vid. Jag passerar dem och de säger något artigt samtidigt som jag förklarar att jag inte är intresserad. Inte sällan går jag stora stora omvägar för att slippa konfrontation.

Så här är det. Det är marknadskrafterna som styr och man får skaffa sig en taktik för att undgå påträngande försäljare som trots allt gör sitt jobb.

Men idag gick det för långt. I Liljeholmens köpcentrum kommer det fram en kille med en ettåring i famnen. -Han undrar vilket abonnemang du har, säger han med sitt bländvita försäljarleende. Det dröjer några sekunder innan jag förstår att försäljaren försöker locka mig genom ett sött litet barn på armen. Tanken är att jag ska smälta. Talar man inte med en försäljare så blir man givetvis charmad av ett barn.

Detta är verkligen lågt och dåligt även om jag inte direkt kan komma på att en sådan här metod skulle strida mot någon lag.


2011-06-18

Inte professor i forensik eller ballistik

Dags att plocka fram lite petimätermanér

- Det handlar om ett antal skott. Vi har konstaterat att det handlar om skarpa skott, säger Skånepolisens informatör Hanna Berndtsson till Sydsvenskan. Bakgrunden är att polishuset i Rosengård i natt beskjutits.

Polisens informationsfolk brukar alltid hamna rätt när de uttalar sig och det förklaras väl i allmänhet av att de ofta själva är poliser och behärskar den verksamhet de informerar om. Så är ju inte fallet i de flesta branscher.

Men att säga att polishuset blivit beskjutet med skarpa skott är rätt egendomligt. Har polishuset blivit beskjutet och är det hål i rutorna är det självklart att det handlar om skarpa skott. Detta behöver liksom inte sägas. Motsatsen till skarpa skott är lösa skott. Skarpa skott har full laddning och har skadeeffekt. Ser man bilder på hål i fönster behöver man inte vara professor i vare sig forensik eller ballistik för att förstå att det handlar om skarpa skott. Å andra sidan kanske informatören uttrycker sig på rätt sätt. Det låter liksom konkret att tala om skarpa skott även om det är en självklart.

I övrigt får man hoppas att dessa nidingar grips och rannsakas.

2011-06-17

Tjosan nu blev det fel i Kyrkans Tidning


UPDATE: Kyrkans Tidning ändrade rubriken till "Broderskapsrörelsen har bytt namn".

Broderskapsrörelsen har döpt om sig, skriver Kyrkans Tidning. Nu måste en kyrkoordnare verkligen reagera på olyckligt ordval. Här ska Broderskapsrörelsen få ett nytt konstigt namn och rymma fler religioner. Och så döps man.

2011-06-12

På gränsen till förtal

Aftonbladet publicerar idag en text som lyder "Landstingsdirektören på pr-resa hos porrkungen Berth Milton i Barcelona". På ett tendentiöst och onyanserat sätt skriver man vidare att politikerna drar ner på sjukvården samtidigt som de låter tjänstemännen resa jorden runt för miljontals skattekronor.

Man tar sig för pannan. Inte för att det går att försvara en person som super sig full och gör bort sig på porrklubb i Spanien. Men det är högst olämpligt av Aftonbladet att tala om "Landstingsdirektören" i bestämd form. Om man är något påläst vet man att landstingsdirektör är synonymt för en bestämd befattningshavare, nämligen den högste förvaltningschefen i ett landsting. När man då skriver "landstingsdirektören i Skåne" pekar man just ut en bestämd person. Nu råkar landstingsdirektören i Skåne vara regiondirektör eftersom Skåne fungerar som region. Eftersom denna historia inte handlar om regiondirektören är det näst intill förtal som Aftonbladet ägnar sig åt.

Googlar man lite kan man konstatera att historien om direktören som deltar i "lap dance" har sin koppling till "Invest in Skåne". Invest in Skåne är en del av marknadskoncernen Business Region Skåne som ägs av Region Skåne (85%) och Skånes kommuner (15%). Ganska långt från landstingsdirektören och inget tyder på att karlen betalt sitt porrklubbsbesök med skattepengar.

Att region Skåne marknadsför sig utomlands är tämligen naturligt och innebär givetvis på lång sikt att skatteintäkterna ökar. Att som Aftonbladet sätta vård mot marknadsföring är absurt. Skåningarna är nog stolta över sina framgångsrika företag, att fler företag lockas till regionen och att man är ett expansivt område.


Idag hade Svenska kyrkan 16 domkyrkor

I Svenska kyrkan finns 13 stift, 14 biskopar och 15 domkyrkor. Denna udda ekvation förklaras av att det i Uppsala stift finns två biskopar, en biskop och en ärkebiskop. Förutom de tretton stiftsstädernas domkyrkor finns också en domkyrka i Mariestad (superintendentia 1583-1647) och en i Kalmar (stift 1603-1915). Fast Nationalencyklopedien räknar inte Kalmar och Mariestads domkyrkor till domkyrkorna.

Blixtnedslag slog ut orgel
Idag gjorde sig Mariestads domkyrka påmind. Ett blixtnedslag i domkyrkans torn slog nämligen i onsdags ut datorn till den nyrenoverade orgeln. En orgel som invigts bara tre dagar innan. Experten Stellan Kronberg är kritisk till åskledare på kyrkorn. Men om jag förstår honom rätt är det just åskledare som tråcklas in i kyrkotorn som är problemet.

Präst- och diakonvigning i Östersund stora kyrka
Präst och diakonvigning sker i allmänhet i stiftets huvudkyrka - domkyrkan. Men Länstidningen i Östersund berättar att Stora kyrkan i Östersund idag var platsen där två präster och tre diakoner vigdes av biskop Tuulikki Koivunen Bylund. Härnösands domkyrka renoveras just nu och man kan alltså på goda grunder hävda att Östersunds stora kyrka idag fungerade som domkyrka. Svenska kyrkan hade alltså 16 domkyrkor idag.

Ska man var lite snäll kanske man kan säga att Dalby heligkorskyrka utanför Lund också är en domkyrka (1060-1066).

SR P4 Skaraborg, Åskledare bakom orgelproblem

Lagstiftning om meddelarfrihet i privata företag skulle var fel väg

De folkpartistiska landstingsråden Birgitta Rydberg och Anna Starbrink i Stockholm menar på SvD Brännpunkt idag att regeringens brist på initiativ när det gäller meddelarfriheten är pinsam. Det är hårda ord men enligt min mening gör nog regeringen rätt som sitter i båten och ligger lågt när det gäller lagstiftning. Att tro att man med några paragrafer i lagstiftningen kan upprätthålla en meddelarfrihet likt den som gäller offentliganställda är naivt. Att som Capio gör teckna ett kollektivavtal är dock en möjlig väg.

Bra av Capio att teckna kollektivavtal
Det är bra att landstingsråden berömmer vårdföretaget Capio som skrivit ett kollektivavtal om meddelarfrihet med Kommunal, Vårdförbundet, Läkarförbundet och SKTF. Att just skriva kollektivavtal är nog den framkomliga vägen för att åstadkomma ett läge där vi kan vara säkra på att anställda som pekar på missförhållanden i vården inte utsätts för repressalier från arbetsgivarens sida oaktat den drivs i offentlig eller privat regi. Likaså är det bra att arbetsgivaren klargör att man inte kommer att efterforska källa om uppgifter framkommer i media. Men samtidigt måste man ha förståelse för om andra vårdföretag ryggar för kollektivavtal. Ett avtal om meddelarfrihet kan förvisso skapa bilden av öppenhet och transparens men samtidigt är det ett ensidigt åliggande från arbetsgivarens sida. Jag föreställer mig att vårdföretag som opererar internationellt kan få vissa organisatoriska problem om verksamheten i Sverige har förutsättningar som väsentligt avviker från hur det är i andra länder.

Det kan väl i sammanhanget var värt att erinra om att praxis från arbetsdomstolen är att det inte betraktas som illojalitet om en anställd i ett privat företag gör anmälan till myndigheter om missförhållanden (AD 1994:79). Med lex Sarah , miljölagstiftning, lag om skydd mot olyckor m.m. skyddas whistleblowers i viss utsträckning redan idag.

Svenska kyrkan var tidigt ute med ett kollektivavtal som garanterar, vad man kallar, meddelarrätt. Det avtalet tillkom redan år 2000 då Svenska kyrkan lämnade den offentligrättsliga sfären och därmed den grundlagsskyddade meddelarfriheten. Avtalet måste ses som ett uttryck för kyrkans öppenhet och det är värt att notera att Svenska kyrkan även har en offentlighetsprincip som är unik för privat verksamhet.

Gör kommunpolitikerna sin läxa?
Det är högst otillfredställande om anställda i offentligt finansierad verksamhet inte kan berätta om missförhållanden. Risker för detta kan kommunerna eliminera genom klausuler i sina upphandlingar. Om en kommun eller ett landsting sluter avtal med ett privatägt företag om att utföra en kommunal angelägenhet ska kommunen eller landstinget, enligt 3 kap. 19 a § kommunallagen (1991:900), beakta intresset av att genom avtalet tillförsäkras information som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i hur angelägenheten utförs. Jag vill på goda grunder hävda att landstings- och kommunpolitiker har en läxa att göra för att uppfylla regleringen i 3 kaP. 19 a § i kommunallagen.

Lagstiftning hart när omöjligt
Att ropa på en lagstiftning låter sig inte göras. Den som gör det visar att han eller hon inte riktigt förstår komplexiteten i den grundlagsskyddade meddelarfriheten för offentliganställda.

För det första är det svårt att reglera all verksamhet – offentlig och privat – på samma sätt eftersom det finns så stora skillnader mellan verksamheterna. En sådan skillnad är att lojalitets- och tystnadsplikten på den privata arbetsmarknaden är avtalsreglerad och ytterst regleras genom praxis. Ett generellt förbud för arbetsgivare att vidta arbetsrättsliga åtgärder mot en anställd som avslöjar uppgifter som han eller hon har förpliktat sig att hemlighålla skulle utgöra ett ingrepp i avtalsfriheten och komma i konflikt med den grundläggande principen om att ingångna avtal ska hållas.

För det andra har privata företag ett större behov än det allmänna att av konkurrensskäl kunna hemlighålla uppgifter om verksamheten. Det finns en uppenbar risk för att företagens konkurrensförmåga försvagas om de inte har möjlighet att upprätthålla avtal om sekretess. Här har Capio skrivit in att meddelarfriheten inte omfattar företagshemligheter och ytterst blir det parterna som får definiera det begreppet. Med företagshemlighet förstås i allmänhet sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. När en offentliganställd sålunda är skyddad om han eller hon berättar om företagets ekonomiska redovisning skulle han eller hon inte ha samma skydd som privatanställd trots att man tecknat ett kollektivavtal om meddelarfrihet.

För det tredje är skyddet för meddelarfriheten en del av offentlighetsprincipen som gäller för statlig och kommunal verksamhet. Det är förenat med avsevärda problem att bryta ut bara en del av ett offentligrättsligt regelverk och föra över det till privat verksamhet. Man kan alltså säga att offentliganställdas meddelarfrihet är en del av offentlighetsprincipen. Allmänna handlingar är offentliga om det inte föreligger grund för sekretess enligt någon av alla de bestämmelser som finns i (offentlighets- och sekretesslagen 2009:400). Vad som är särskilt intressant är att det faktiskt kan finnas en rätt att avslöja sådant som omfattas av sekretess. Endast ett fåtal av sekretessgrunderna skapar en sekretess där sekretessen äger företräde framför meddelarfriheten. Ytterligare inslag i meddelarfriheten är att Justitiekanslern fungerar som särskild åklagare vid tryck- och yttrandefrihetsmål. Vidare är brottsbalkbrottet tjänstefel de facto ett inslag i meddelarfriheten.

Slutsats
Att rycka ut några få komponenter i den komplexa lagstiftningen om offentlighet och meddelarfrihet låter sig inte göras. Det är bättra att tillförsäkra sig något som kan liknas meddelarfrihet genom klausuler i kommunala upphandlingar av offentligt finansierad verksamhet.


Bloggar om yttrandefrihet

2011-06-11

Man kan inte glida på sanningen i allvarliga ämnen

Att vi i mångt har en lagstiftning som är tandlös när det gäller diskriminering är uppenbart. Detta gäller diskriminering på grund av kön såväl som etnisk diskriminering. Det är därför viktigt att det förs debatt och likaså är det angeläget att missförhållanden påpekas. Goda exempel på hur diskrimineringsproblematiken lyfts fram är hur man med hjälp av dolda kameror lyckats belägga särbehandling i krogköerna. Men de exempel som idag lyfts fram på SvD Brännpunkt är dåliga exempel och för inte debatten framåt på ett konstruktivt sätt. Dessutom drar skribenterna felaktiga slutsatser och de använder citatteknik som gör att citaten blir felaktiga.

Hallands nation var storm i vattenglas
Krogködebatten var bra men samtidigt finns det situationer där det blåst till storm i ett vattenglas. Händelsen på Hallands nation i Lund i somras är ett exempel på detta. Med rätta fördömde vi studenterna som beskrevs ha skämtat om slavhandeln. Men i själv verket var det inte fråga om någon strukturell rasism som nationen kan lastas för utan snarare ett fyra fulla studenter som oplanerat agerade i en snapsvisepaus. Personligen är jag övertygad om att det även i de finaste sällskap i konversation förekommer rasism, bögskämt och kvinnoförnedring en masse. Detta är ett problem som är gigantiskt mycket större än händelsen på Hallands Nation. Att händelsen på Hallands nation fick sådan uppmärksamhet berodde på att medias rapportering var tendentiös och gav intryck att upptåget var någon form av planerad aktivitet.

Sundsvallsdomen handlar om gränsen för nödvärn och inte rasism
När tre forskare och en representant för Afrosvenskarnas riksförbud därför ges utrymme på SvD Brännpunkt i ett angeläget ämne får man hoppas på att de hittat ett fall som verkligen är ett bevis på den strukturella rasism som faktiskt existerar. Tyvärr tror jag att de något förenklar bilden när de påstår att en dom i Sundsvalls tingsrätt är en kränkning av den som i själva verket är ett offer. De skriver:
Nyligen dömde tingsrätten i Sundsvall en svart skolpojke för misshandel. Hans skolklass hade fått i uppgift att iscensätta ett rollspel om det transatlantiska slaveriet – utan lärares medverkan eller överinseende. Tidigare hade andra elever skrivit ”Neger = slav” i skolsalen. Under rollspelet hade en vit klasskamrat försökt tvinga honom att spela slav. När han vägrade, och till slut slog till honom, uppstod tumult. Den svarta pojken som utsatts för de rasistiska trakasserierna blev polisanmäld för misshandel av den slagna klasskamratens mor, och tingsrätten dömde honom till 20 timmars ungdomstjänst. Han ansågs inte ha handlat i nödvärn
Det är rätt häpnadsväckande att tre forskare kan påstå att en dom som egentligen handlar om gränsen för nödvärn är en kränkning av offret. Att skolkamraten till den dömde betett sig illa är uppenbart liksom att skolan flagrant brustit i sin tillsyn. Men i sakfrågan är utgångspunkten att det inte är okej att misshandla sina medmänniskor, även om de är skitstövlar. Man kan undgå ansvar för misshandel om man handlat i nödvärn men det är uppenbart att domstolen funnit att gärningsmannen befunnit sig långt ifrån rätten till nödvärn. Rasistiska kränkningar skulle säkert i vissa situationer kunna betraktas som grund för nödvärn men frågan är om författarna av debattartikeln verkligen vill ändra gränsen för nödvärn. Det är ju faktiskt det de säger i sak.

Diskrimineringsombudsmannen versus Härryda kommun
Vidare hänvisar debattörerna de till en dom i arbetsdomstolen där de är klart tendentiösa i sina slutsatser. De skriver:
Under 2009 fastslog till exempel Arbetsdomstolen i en konflikt mellan Härryda kommun och en svart kommunalanställd att ingen diskriminering hade ägt rum, trots tydliga bevis. Han hade anmält kommunen för diskriminering, då han blivit omplacerad efter att ha klagat på att vita kolleger kallat honom för ”svarting”. Domen löd: ”det måste stå klart för den person som företar den påstådda trakasserande handlingen” att sådana ord kan uppfattas som sårande för att det juridiskt ska godkännas som diskriminerande. Den som använder sådana ord, men inte själv anser dem nedsättande, kan inte dömas för diskriminering.
Debattörerna använder försåtlig citatteknik och skriver alls inte som Arbetsdomtolen. I själva verket skriver AD:
Att beteendet är oönskat måste dessutom stå klart för den person som företar den påstådda trakasserande handlingen, även om detta inte i alla fall måste påtalas uttryckligen.
Vad debattörerna också utelämnar är AD ansåg att kommunens förflyttning och avstängning varit kollektivavtalsenliga och att utredningen i målet inte gett några belägg för att åtgärderna skulle varit föranledda av mannens etniska ursprung. Jargongen mellan vissa arbetstagare på gruppboendet innehöll uttryck som i sig kunde anses utgöra trakasserier. Men då mannen själv deltagit i jargongen och inte påtalat för arbetskamrater eller arbetsledning att han tog illa vid sig, kunde uttalandena inte utgöra trakasserier och någon skyldighet för kommunen att utreda trakasserier förelåg därför inte heller enligt AD. Det är en rimlig slutsats men samtidigt tragiskt att den förolämpade inte i alla de samtal han haft med arbetsledningen berättat om sina befogade känslor. I sak har debattörerna fel när de påstår att ordet "svarting" förekommit. I själva verket är det begreppen "blackie" och "whitey" som utbytts mellan kontrahenterna.

I sak handlade det om en arbetsplats med en mycket dålig jargong som arbeteledningen borde ha upptäckt. Men det handlade även om en arbetstagare som betett sig mycket illa och som arbetsgivaren hade skäl att stänga av och försöka förflytta.

2011-06-09

Lillprins och storkung

Nu på morgonen tar jag en koll i Ystads Allehanda som visar en en rubrik om en stor-kungen i Sjöbo. Storfurste har jag hört talas om men inte storkung.

Vid närmare kontroll ser jag att det i texten berättas om storkungen och artikeln handlar om storkungarna i storkprojektet vid Hemmestorp mölla.

Det är uppenbart att alla skriverier predestinerar vad man läser.

2011-06-01

En påminnelse om Estonia

Jag läser att man nu bärgat 127 kroppar från det Air Franceplan som störtade i Atlanten för två år sedan. 228 människor omkom vid olyckan.

Dagarna efter flygolyckan bärgades 50 kroppar. Och i april meddelade franska myndigheter att man funnit flygplanskroppen och hade för avsikt att bärga de kroppar man kunde. Minst en anhörigförening har motsatt sig detta.

När vi nu läser om bärgningen av kroppar från en Airbus på havets botten kommer tankarna återigen upp. Var det rätt eller fel att inte försöka bärga så många offer som möjligt från Estonia?

Frågan är omöjlig. Havet kan ses som en grav. Men det var fel att säga att havet alltid varit sjömäns grav. Passagerarna på Estonia var inte sjömän. Dessutom har det inte varit ovanligt att man bärgat kroppar från handelsfartyg, fiskefartyg och örlogsfartyg om det varit möjligt.