Expressen döljer sanningen - Var, hur och när?

Igår fällde Malmö tingsrätt chefredaktören, nyhetschefen och en reporter vid Expressen för olika former av vapenbrott. Villkorlig dom i förening med låga bötesbelopp visar att domstolen inte bedömer brotten som särskilt allvarliga. Det är sannolikt att detta ärende kan komma att prövas ända upp i Högsta domstolen.

Bakgrunden var att Expressen, med gott uppsåt, ville visa hur lätt det var att köpa ett vapen i Malmö. Man skickade en reporter till som snabbt lyckades köpa en jugoslaviskCrevena Zsatava 7,65 mm Reportern förvarade därefter vapnet i sin bil och på ett hotellrum innan han småningom lämnade det till polisen.

Att detta är någon stor journalistisk bedrift är tämligen fåfängt av Expressen att påstå och själva upplägget och sanningshalten i reportaget kan på goda grunder ifrågasättas eftersom reporten vid huvudförhandlingen vägrade svara på frågan hur mycket vapnet inhandlats för. Han har heller inte berättat var han köpte vapnet, när det skedde och hur det gick till. Vi kan spekulera helt fritt i hur det gick till. Expressens chefredaktör tror att han gjort en god gärning när han påstår att det nu finns ett vapen mindre på Malmös gator. Alla som har en grundläggande kunskap om att den kriminella världen också lyder under de ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan vet att han har fel. Tidningens agerande göder gangstrar och ökar inflödet av illegala vapen än mer. Allt bara för att öka upplagan. Journalistisk höjd är bara trams.

Tyvärr verkar pressgrannarna inte kunna se objektivt på detta åtal och den fällande domen. Sydvenskans chefredaktör Daniel Sandström skriver att domen är en skandal. Han försöker sig på en liknelse men misslyckas katastrofalt när han skriver:

Låt oss ta ett exempel: efter bombattentatet i Oslo den 22 juli 2011 har justitieminister Beatrice Ask aviserat att reglerna för inköp av konstgödsel måste ses över. När detta skett vore en vettig journalistisk granskning att de facto beställa en otillåten mängd konstgödsel för att se om det passerar igenom systemet eller stoppas. En sådan granskning är inte mindre relevant efter dagens dom, men kanske mindre sannolik.

Nu är det så att det inte är sannolikt att vi kommer att få regler om "olaga innehav av konstgödsel. Mest sannolikt är en lagstiftning som blir mer administrativ där exempelvis säljaren är skyldig att registrera vem som köper konstgödsel i större kvantiteter. Kanske blir det ett system där endast den som driver jord- eller skogsbruk får göra inköp över en viss volym. Expressen torde kunna övervaka och avslöja missförhållanden vid konstgödselförsäljning utan att åtalas och fällas för brott.

På nyhetsplats låter Sydsvenskan tre "experter" kommentera den fällande domen. Samtliga är publicister och samtliga är kritiska. Den typen av nyhetsrapportering skulle jag vilja kalla tendentiös. Går det inte att hitta någon som vågar säga att det är trams att påstå att det är undersökande journalistik att köpa vapen i Malmö.

Tack Expressen för att ni göder den undre världen.

Expressen ska vara glada att man inte åtalas för arbetmiljöbrott

Expressen försvarar sitt vapenbrott med heroiska ord om undersökande journalistik. Man påstår också förnumstigt att det, efter tidningens illegala vapenköp, finns ett farligt vapen mindre på Malmös gator. Om detta vet man intet. Svaret kan vara att det finns ännu fler vapen. Att främja vapenhandel leder till fler vapen i cirkulation. Om nu tidningen är så rättrådig borde man även kunna berätta för polisen hur man kommit över vapnet men det gör man inte. Att skydda anonyma källor är en sak men att skydda vapenhandlare är mesigt. Tänk om Expressen genom uppsökande journalistik spårar pedofiler och inte sedan medverka till att de lagföres. Skulle detta uppfattas som en insats mot brottsligheten?

Åtalen

Thomas Mattsson är en seriös chefredaktör för Expressen men när han nu åtalats för anstiftan till vapenbrott blir det svårt för honom att rapportera på ett neutralt sätt. Han rör ihop det riktigt ordentligt när det gäller definitionen av vapenbrott och har en fantasifull definition av ansvarig utgivares straffansvar. Dessvärre har inte kollegorna i journalistkåren heller helt lätt att förhålla sig till juridiken och rapportera på ett objektivt sätt. Det är lite knepigt att journalister sprider irrläror om tryckfriheten. Enligt Skånskan berättar journalisten inte ens hur mycket han köpt vapnet för. Ett faktum som till och med kan göra att man kan ifrågasätta att journalisten kommit över vapnet på det sätt han säger.

Köpa vapen är det undersökande journalistik

Bakgrunden är att Expressen, med gott uppsåt, ville visa hur lätt det var att köpa ett vapen i Malmö. Man skickade en reporter till Malmö som snabbt lyckades köpa en jugoslavisk Crevena Zsatava 7,65 mm. Reportern förvarade därefter vapnet i sin bil och på ett hotellrum innan han småningom lämnade det till polisen. Chefredaktör Mattsson åtalas för anstiftan då han på ett redaktionsmöte beslutat om upplägget samt sänt iväg reportern. Även nyhetschefen åtalas för anstiftan då han tagit ställning till köpet när reportern meddelat att han blivit erbjuden att köpa ett vapen.

På sin blogg berömmer Mattsson sitt goda uppsåt och hävdar att det nu finns ett illegalt vapen mindre på Malmös gator. Jag hävdar motsatsen. Tack vare Expressens fantastiska undersökande jorunalistik har illegal vapenhandel främjats. En buse har sålt en pistol. Har den sedan sålts till överpris har det sannolikt medverkat till fler vapenaffärer.

I medias rapportering är kollegan sanningsvittne

När presskollegorna rapporterar om åtalet är chefredaktör Mattsson sanningsvittne. Mattsson säger:

– Våra advokater säger att detta överhuvudtaget inte är brottsligt. Det finns särskilda paragrafer i vapenlagen som stadgar att man inte kan eller behöver åtalas om det är uppenbart att det inte har funnits något uppsåt.

Media förmår inte gå till botten med åklagarens stämningsansökan och den juridiska grunden till åtalet. Ett exempel på detta är Kyrkans Tidnings chefredaktör, Anders Ahlberg, som skriver en initierad artikel om de i Etiopien fängslade svenskarna och Dawit Isaac. I ett stycke konstaterar han att journalister inte står utanför eller över lagen. Ahlberg menar att det är mycket få brott som är godtagbara för att de begås som ett steg i journalistiskt arbete, ens i de solidaste demokratier. Men så undsläpper sig Ahlberg att ta kollegan Mattssons ord för sanning. Ahlberg skriver att uppsåt till brott lär saknas. Men där är Ahlberg ute och cyklar. Enligt 9 kap. 1 § vapenlagen är det vapenbrott att uppsåtligen inneha ett skjutvapen utan att ha rätt till det.

Måhända kan man tycka att det är ursäktligt men det råder inget tvivel att uppsåtsrekvisitet är uppfyllt. Man ville verkligen skaffa en pistol om än för att överlämna den till polisen. Mattssons försvar att uppsåt skulle saknas är alltså trams.

Nu finns dock i vapenlagen en paragraf som möjliggör för åklagaren att underlåta åtal. 9 kap. 7 § vapenlagen stadgar att om någon frivilligt lämnar in skjutvapen eller ammunition till en polismyndighet, får åtal mot denne för olovligt innehav av vapnet eller ammunitionen väckas av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt. Men media förmår inte gå till botten varför åklagaren funnit att denna regel inte är tillämplig. Regeln infördes 2000 och i proposition 1999/2000:27 uttalas:

Bestämmelsen är inte avsedd att vara liktydig med en permanent vapenamnesti. Det skall alltjämt vara möjligt att väcka åtal när det är motiverat från allmän synpunkt. Ett exempel på ett sådant fall kan vara att en person beslutar sig för att lämna in ett skjutvapen till polisen först i och med att han eller hon riskerar att upptäckas och inlämnandet således inte är frivilligt i egentlig mening. En annan situation när åtal kan vara befogat är när det olaga vapeninnehavet är av allvarligare slag, t.ex. när det avser ett vapen utan lagligt användningsområde.

Här handlar det tvivelsutan om ett vapen utan lagligt användningsområde.

Haveri i tryckfrihetens ansvar

Journalister i allmänhet har goda kunskaper i tryckfrihetslagstiftningen och det är därför lite tråkigt att Mattsson tänjer tryckfriheten in absurdum. Hans skriver:

Eftersom det är utgivaren som, enligt Tryckfrihetsförordningen, är har ensamansvar för vad som publiceras borde en sådan här principdiskussion om journalistiska arbetsmetoder i en domstol kunna föras med endast mig som tilltalad.

Vad Mattsson emellertid missar är att det här inte handlar om tryckfrihetsbrott. Det handlar om ett vanligt brott mot vapenlagen. Det är inte innehållet i tidningen som är brottsligt. Det är vapeninnehavet som utgör brott. En journalist kan inte köra på fyllan för att bevisa hur lite risk det är att åka fast. Det är rattfylleri likväl.

Nu får vi invänta tingsrättens dom. Åklagaren är givetvis inte ute och cyklar.

Expressen ska vara glada att man inte åtalas för arbetsmiljöbrott. Att skicka ut en ung reporter bland vapenhandlare är att utsätta medarbetare för livsfara.

Smolkbokföringen och kristofobin

Det är en namnkunnig och bred skara som på dagens SvD Brännpunkt skriver att den nya folkbokföringen raserar kulturarvet. Bakgrunden är att det väntas en lagrådsremiss från regeringen senare i år där folkbokföring endast ska ske på kommun och fastighet (lägenhet). Skribenterna ser stora problem för forskning och kulturarv eftersom församlingsindelningen använts så flitigt i många sammanhang. Inte minst inom forskning. Skribenterna förordar en ordning där folkbokföring sker på församling (distrikt) så som dessa såg ut 1999. 


Det är en rimlig ordning att man fixerar ordningen som gällde vid en viss tidpunkt. Sedan 2000 är det ju Svenska kyrkan som bestämmer församlingsindelningen. 1900 fanns 2 533 församlingar och förändring under 100 år var marginell. År 1999 fanns 2 527 församlingar. Därefter har församlingar sammanlagts i stor utsträckning. Mellan 1999 och 2010 "försvann" över 1 000 församlingar. 2010 fanns 1 467 församlingar. 


Att folkbokföringsutredningarna varit tendentiösa och inskränkt sig till fiskala myndigheters intressen är uppenbart. I  folkbokföringsutredningens slutbetänkande (SOU 2009:75) finns ett fullständigt absurd argument. Man skriver (sid. 32): 

Att folkbokföringsorten och födelsehemorten i dag utgörs av en församling innebär vissa problem, främst att orterna kan ha kristna namn, vilket undanröjs. 

Problem!!! Hur tänkte man här? Att vi har församlingar som heter Maria Magdalena och Sankt Pauli vet jag. Men det finns även hedniska namn som Odensvi, Torshälla och Västra Frölunda. Vissa namn kanske uppfattas stötande som Sexdrega församling i Svenljunga kommun. Svenljunga kommuns namn kanske också är knepigt då det kan tydas alltför nationalistiskt. Om man nu vill slippa kristna namn i folkbokföringen får man givetvis problem med Staffanstorp och Eskilstuna.

Kvadratkilometer nej tack

För en tid sedan noterade jag att media allt oftare anger vindhastighet i kilometer i timmen i stället för meter per sekund vilket är den enhet som TT-språket anger.

Nu på morgonen läser jag i Svenska Dagbladet att britterna är indignerade över att utlänningar i allt större utsträckning köper landarealer som en investering. Man exemplifierar med en dansk som köp t120 000 acre (motsvarar ungefär 485 kvadratkilometer). Det är möjligen för att det är lättare att omvandla acre till kvadratkilometer som skribenten använder den måttenheten. Men i normalfallet anges för landarealer. Kvadratkilometer är förvisso en SI-enhet men används snarare för att mäta storleken på länder, hav och så vidare. 


485 kvadratkilometer är väldigt mycket. Det motsvarar 48 500 hektar. Trolle Ljungby är till exempel med sina 12 000 hektar ett av Sveriges största gods. 48 500 hektar är alltså en duktigt stor jordegendom och nog kan man förstå tveksamheten hos britterna. 

Eko i simhallar

Jag noterar i Skånska Dagbladet att Sjöbo ska få ett nytt bad för 115 miljoner. Tre bassänger planeras och simhallen blir ekoanpassad.

Ekoanpassad!!! Det är bra att man jobbar med akustiken. Simhallar med stojiga barn ger ofta buller som förvärras av ekot. :)

Präst i Romersk-katolska kyrkan

Romersk-katolska kyrkan har svårt att rekrytera präster och detta är särskilt påtagligt i Europa. I Spanien, som har knappt 23 000 präster ger man sig nu ut i en kampanj för att locka kandidater. 76 procent av spanjorerna definierar sig som katoliker och 15 procent av dem går i mässan regelbundet.

I en YouTubefilm framträder en mängd präster med korta budskap i stil med "Jag lovar inte att du alltid lyckas. Jag lovar att ditt arbete bär frukt". Det är effektfullt.

De flesta inser nog att kravet på celibat är bland de största hindren för unga män att bli präst i Romersk-katolska kyrkan. Givetvis har kyrkan också byggt in vissa kompetensförsörjningsproblem när man utesluter att kvinnor kan ha en kallelse att bli präst.

En sanning saknas bland filmens vittnesmål: -Jag lovar dig inte att du inte blir förälskad i en man eller kvinna. Jag lovar dig att du inte får uttrycka det och inte leva med den personen. 

The Independent berättade 2009 att nästan hälften av de spanska församlingarna saknade präst.

http://www.teprometounavidaapasionante.com/

The Telegraph, Spain's Catholic Church launches recruitment drive


Kyrkans Tidning