Bloggandets gränser en boråsare som inte håller på Elfsborg

När jag bloggar försöker jag undvika att berätta om mitt arbete. Det är en naturlig följd av att bloggandet är privat. Under de dryga två år som jag följt bloggosfären har jag imponerats av att det är väldigt få som gör övertramp och som skadar den lojalitet de eventuellt kan ha till sina arbetsgivare. Ju mer offentlig position man har desto svårare blir gränsdragningen till vad som kan anses tillåtet. En läkare kan givetvis blogga personligt under förutsättning att patienter inte lämnas ut. Men sjukhusledningen kan komma att ha synpunkter om den seriöse anestesidoktorn på sin privata blogg betraktas som en pajas eller visar tecken på dåligt omdöme och taskig människosyn.

Jag har talat med många som jag möter i yrket eller umgänget om gränserna för bloggandet. Det har då blivit ganska klart att en opolitisk departementstjänsteman sannolikt måste vara försiktig att uttrycka sina politiska åsikter och än mindre kommentera vad som sker i regeringskansliet. Likaså tycker inte sekonden på u-båten att hon kan skriva om vardagen på örlogsbasen.

När jag talat med domare har jag varit ganska överens med dem att de sannolikt måste ligga ganska lågt i bloggosfären. En domare kan inte skriva om pågående mål och att blogga om ärendebalanserna och arbetsbördan är tråkigt. Att våra domare har oförskämt dålig lön med tanke på utbildning och komptens är knappast politiskt korrekt och han eller hon har nog svårt att vinna anhängare för de goda saken. Om domaren på sin blogg lämnar ut alltför mycket av personliga åsikter och intressen kan plötsligt den nödvändiga distansen till tilltalade Pettersson raseras. Ett flitigt bloggande påverkar på ett subtilt sätt även integritet och distans mellan privatliv och yrke.

Jag blir därför glad när jag läser Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Hon skriver om rådmannen Sven Martinger vid Göteborgs tingsrätt. Han är en bloggande domare som givit svar på tal när han tycker att Göta hovrätt uttryckt sig egendomligt när de ändrat en dom i ett mål där han suttit ordförande. Som vanligt visar Maria Abrahamsson, som själv är jurist, insikt i den dömande världens villkor när hon skriver:

Det är inte okomplicerat med bloggande domare. Alltför stor frispråkighet kan bli en belastning för hela rättsapparaten. Men i det stora hela har rimligen även domarkåren och övriga rättsväsendet mer att vinna än att förlora på att bli mer lättillgängliga, förklarande och utåtriktade gentemot medierna och ytterst medborgarna.

Med min förutfattade uppfattning att en domare inte kan blogga läser jag så Sven Martingers alster på Borås Tidning. Ännu än gång justerar jag min uppfattning om bloggosfären.

Självklart ska en domare blogga. Särskilt om han också är socialdemokratisk kommunpolitiker i Göta stadsdelsnämnd i Borås och vice ordförande i socialnämnden. Domare är en yrkeskår som är utbildade att vara omdömesgilla. Eftersom de i allmänhet har en god språklig förmåga kan de givetvis blogga mycket bra.

Och så bra att Sven Martinger tar en villfarelse ur mig när han idag på sin blogg skriver:

Sedan kan jag väl avslutningsvis få avliva myten om att jag i rättssalen skulle ha uppträtt i träskor ( ledarkommentaren ) och snusnäsduk. Måhända är jag okonventionell även i min klädsel, men längre är jeansdomare har det aldrig sträckt sig.

Men domare som någon gång tangerar sitt yrke på bloggen ska givetvis blogga under sitt eget namn precis som rådman Martinger. Om vi i framtiden kommer att se bloggar under namn som hovrättsassessorn.blogger.se eller kammarrattslagmannen.blogspot.com utgår jag från att det inte är riktiga domare som bloggar. Vill fiskalen eller justitierådet blogga anonymt får de nog låta bli att avlöja sitt yrke.

Sven Martingers blogg

Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären