På dagens DN-Debatt (finns inte på nätet) kritiseras Björn Ulvaeus av Bo Strömstedt för att han tillsammans med några andra företrädare för ateistorganisationen som tagit sig namnet Humanisterna krävt att grundlagarnas regler om religionsfrihet ska tas bort. Det var i Expressen den 17 maj man blanda annat ställde frågan vad reglerna om religionsfriheten skyddar som inte redan skyddas av övriga friheter i vår grundlag?
Strömstedt låter Ulvaeus stå som mottagare för kritiken och skickligt lotsar han oss i religionsfrihetens historia genom att scener ur Vilhelm Mobergs utvandrarepos som ju Ulvaeus satt upp som musikalen Kristina från Duvemåla. Sanningen är ju den att just avsaknaden av religionsfrihet var en stor drivkraft att lämna Sverige. Lika klart att Karl-Oskar, Kristina och Ulrika från Västergöhl hela tiden fascinerades av att det nya landet tillät olika religionsutövning.
Strömstedt skriver bland annat om den scen där Ulrika i Väsgtergöhl går till attack mot en kyrkvärd som kallar henne hora. -Hora för dig kyrkvärd? Vad sa du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den annra?
Strömstedt berättar att scenen av många betraktades som skandalös. Riksdagsmannen för bondeförbundet, sedemera statsrådet Axel Rubbestad krävde att Vilhelm Moberg skulle sättas i fängelse och högerpartisten Axel Mannerskantz eldade upp "Utvandrarna" i värmepannan medan han tillsammans med sin hustru sjöng "Du gamla, Du fria".
Strömstedt lyckas genom utflykten till Mobergs berättelser skapa känslan för vårt lands historia som förklarar att vi liksom de flesta andra demokratier definierar religionsfriheten som en särskild frihet. Vilhelm Moberg var förresten ateist.
Det är ingen slump att religionsfriheten särskilt pekas ut i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter samt Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Religionsfriheten har nämligen i rättighetskatalogerna tillkommit för att många stater som kallat sig sekulära (inte sällan diktaturer) och de stater som byggt på konfession (vilka ibland varit diktaturer) inte ska kunna förtrycka sina medborgare. Likväl som det handlat om en frihet att få utöva sin religion har det handlat om frihet från att tvingas tillhöra ett samfund. Detta kallas negativ och positiv religionsfrihet. De länder som har en utpräglat sekulär lagstiftning, exemplevis USA, kallar sig sällan sekulära stater. Sovjet däremot är ett typsikt exempel på en stat som satte upp det sekulära på agendan och skapade den sekulära normen.
Björn Ulvaeus lär inte svara på Strömstedts kritik. Men väl Ateisternas ordförande Sturmark.
Andra bloggar om: Björn Ulvaeus, Humanisterna, ateism, religion, religionsfrihet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Den gamle Bo Strömstedts gör ett fräscht inlägg i religonsdebatten i dagens DN - det behövs! De s.k. "Humanisterna", icke att förväxla med det Svenska Humanistiska Förbundet, behöver få mothugg i debatten.
Christer Sturmarks tänkesätt hör hemma i den totalitära Sovjetstaten, där ateismen var påbjuden som enda rätta religion. Sturmark verkar tänka sig att relionsfrihet står för ett samhälle som är fritt från religion.
Monoteismens försvarare företrädda av Bo Strömstedt och Per-Olof Danielsson, försöker genom klassisk strategi, dvs den att ”anfall är bästa försvar”, försvara den ”hallucinatoriska psykos” som den troende världen befinner sig i. Därmed försvarar man också indirekt teokratins illgärningar genom årtusenden.
Låt mig fastslå följande: Vi humanister vill inte avskaffa religionen…! Visserligen råkar vi anse, att en värld befriad från denna enligt Freud "neurotiska tvångsföreställning, skulle innebära en betydligt fredligare och därmed lyckligare tillvaro för jordens alla människor. Men att tvinga troende, likt inkvisitionisterna på 1600-talet tvingade kättare till avbön, det är oss fullständigt främmande.
I det sekulariserade samhälle som vi humanister eftersträvar, vill vi ha en klar åtskillnad mellan kyrka och stat, respektive religion och skola. Religionen är en privatsak och skall inte blandas in i det offentliga samhället. Humaniströrelsen slår vakt om det sekulariserade samhället som en omistlig grund för demokratin.
Vi har all respekt för de människor som känner att de behöver ett högre väsen att ty sig till för att klara av livets vedermödor och sin rädsla inför döden. Vi önskar att alla teister ville visa oss ateister samma respekt, istället för att som Bo Strömstedt hänge sig åt en raljant och närmast omvänd blasfemi.
Paul E. Tiek
I trosfrågor är det vidskepelse som skiljer sann ovetskap från osann vetskap. Paul E. Tiek
Strömstedt kasserar in låga poänger genom att felaktigt insinuera att Humanisterna skulle vilja avskaffa religionsfriheten. Förslaget från Ulveaus et al går inte alls ut på att förhindra folk att praktisera sin favoritreligion. Det går ut ut på att ta bort *paragrafen* om religionsfrihet ur grundlagstexten. Humanisterna framför två huvudargument för detta: (1) paragrafen är överflödig -- alla rättigheter som vi normalt förknippar med religionsfrihet är redan garanterade av övriga paragrafer. Därför har vi redan religionsfrihet i den gängse meningen utan denna lag; (2) begreppet religionsfrihet som det förekommer i den omdiskuterade paragrafen är illa definierat och kan tolkas som att det innefattar rättigheter som strider mot övriga delar av grundlagen.
Det senare är det riktigt allvarliga problemet med nuvarande lag: det är lätt att tro att religionsfrihet innebär att man får följa sin övertygelse hur långt som helst, bara den på något vis kan klassas som religiös (och hur man gör den distinktionen är mycket oklart). T.ex. kan man (försöka) försvara barnaga genom att kalla den för religionsutövning, vilket då strider mot barnets grundlagsskyddade rätt att slippa fysiska kränkningar. Såna motsättningar är besvärliga i vilken lagtext som helst, och naturligtvis än värre i en grundlag. En rättighetsdeklaration bör absolut inte vara självmotsägande.
De här problemen löser man enklast genom att ta bort paragrafen om religionsfrihet. Strömstedt har vad jag kan se inte åstadkommit några motargument mot detta förslag överhuvudtaget hittils (och jag har inte sett några i bloggvärlden heller). Istället feltolkar man förslaget och sablar ner tanken om att förbjuda religionsfrihet. Gott, vi ska inte förbjuda religionsfrihet. Men det var det aldrig frågan om heller. Gör om, gör rätt, Strömstedt.
Det blir lite löst i sammanhanget om man glömmer bort att religionsfrihet är en fri- och rättighet som definieras både i Europakonventionen (Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna) och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Att påstå att man kan försvara barnaaga under tecknet relgionsfrihet är rent trams. Så är det ju inte. Men däremot är det viktigt att man i olika lagstiftningsprocesser funderar på om nya lagar strider mot olika typer av friheter.
Den som påstår att just religionsfrihet skulle kunna vara argument för barnaga måste komma ihåg att även åsiktsfrihet skulle kunna vara en rättighet att framföra om man nu har åsikten att barnaga ska tillåtas.
Åsiktsfrihet är inte att fritt kunna utöva sina åsikter. Religionsfrihet är att fritt kunna utöva sin religion. Bara för att man har åsikten att barnaga borde vara tillåten kan du aldrig hävda din rätt att slå barn, det kan du göra med religionen som sköld.
Religionsfrihet definieras förvisso i Europakonventionen som rätten att "utöva sin religion
eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer" (artikel 9). För att undvika rättighetkonflikter prioriterar europakonventionen uttryckligen övriga lagar övriga lagar över religionsfriheten ("Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag ... "). Med den inskränkningen kan man förvisso inte försvara barnaga, lyckligt nog.
Men nu handlade det väl om Sveriges grundlag, inte om europakonventionen. I regeringsformen 2 kap 1§ har vi den tämligen odefinierade rätten "6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion". Denna deklaration används faktiskt ofta som argument för att (försöka) försvara ingrepp i andra mänskliga rättigheter. Visst finns det andra paragrafer i lagtexten som förbjuder sådana ingrepp, men det är ju just därför vi får en lagmässig konflikt. Därav problematiken. Om man tydligt i 2 kap 1§ skulle nedprioritera religionsfriheten på samma sätt som man gör i europakonventionen så skulle problemet lösas, men frågan är vad som då kvarstår av religionsfrihet. Kan du ge något enda exempel på vad en sådan deklaration innebär, som inte redan innehålls i övriga rättigheter?
Din parallell till åsiktsfrihet håller inte: det är förvisso helt tillåtet att anse och argumentera för att barnaga ska tillåtas. Det är bara själva handlingen som är olaglig. Detta utgör inte någon rättighetskonflikt.
Ulvaeus vill ta bort paragrafen eftersom det inte verkar finnas några påtagliga rationella grunder för den. Strömstedt vill ha kvar paragrafen men kan inte riktigt förklara varför och faller tillbaka på en saga och känslomässig vädjan.
Det är ju ateism respektive religion i miniatyrformat.
Ingen lyssnar på den andra. Men att lyssna till historien är inte fel. Där finns svaret varför relgionsfriheten är särskilt definierad i svensk grundlag, Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Religionsfrihet innebär också frihet från religion om man skulle vilja det.
Endast genom synen på religionen som något mer än en politisk agenda kan ett sådant kränkande innehåll glida obemärkt under luppen.
Inget blir tydligare än när man jämför den kristna bibeln med de mänskliga rättigheterna och upptäcker hur inkompatibla dom är.
Per!
Nu är du väl ändå ute och cyklar. Man kan inte jämföra rätten att enligt yttrandefriheten hävda att barnaga borde vara tillåtet (vilket det för övrigt är i flertalet länder) med om någon utövar barnaga med hänvisning till sin grundlagsskyddade religionsfrihet.
Precis som Roland Nilsson skriver finns det en potentiell konflikt mellan religionsfriheten och yttrandefriheten. Se bara på den FN kommission som menar att det ska vara förbjudet att kränka olika religioner. Om inte religioner, religiösa samfund eller dess utövande får ifrågasättas, kristiseras, hånas, osv..., vad är då yttrandefriheten värd?
Vi kan också se exempel i svensk lagstiftning där just religionsfriheten gavs en särställning. I svensk lagstiftning finns ju vissa begränsningar i yttrandefriheten, t ex får man inte hetsa mot folkgrupper.
För en tid sedan friades en tokig präst (har glömt hans namn) som hetsade mot homosexuella. Domstolens skäl: skyddad av religionsfriheten...
M a o om prästen säger "Alla bögar borde dödas". så är det hets mot folkgrupp och strider mot svensk lag i enlighet med den inskränkning som finns i yttranderätten. Om samma präst istället läser bibelord med samma innebörd så skyddas han av religionsfriheten.
Nu kan man förvisso diskutera det kloka i olika inskränkningar av yttrandefriheten, men domen visar just på när religionsfriheten ges en högre rätt än yttrandefriheten och det är allt annat än klokt.
Jag tycker nog att Björn Ulveaus förslag är klokt. Det garanterar den som vill utöva sin religion privat eller i samvaro med andra likasinnade att göra så, men tvingar inte omgivningen att underordna sig deras sätt att leva.
PS För övrigt är inte barnaga förbjudet enligt grundlagen utan enligt brottsbalken
Skicka en kommentar